Om man tar tåget från Zagreb och åker i nordvästlig riktning mot Slovenien så hamnar man efter en knapp timme (en kvart går åt till att vänta vid Dobovas gränsstation) i den lilla staden Brežice, men tåget stannar inte där utan man stiger antingen av i Dobova eller i Krško fem minuter åt den ena eller andra hållet.
Den lilla staden har både charm och skönhet men det är egentligen en enda byggnad, nämligen slottet, som sätter sin prägel på helheten.
Se här några höstliga slottsvyer:
Några kilometer utanför Samobor i riktning upp mot bergen i väster ligger den lilla byn Slani dol. Där parkerade vi bilarna och påbörjade vandringen upp mot Veliki lovnik. Promenaden genom byn blev en liten prövning eftersom byns hundar inte ville acceptera pälsklädda främlingar. De flesta gick dessutom lösa, så vi fick fäkta en del med käppar för att Buba och Londi skulle bli igenomsläppta.
Väl ur byn tog lugnet vid och vi vandrade oss igenom dagen. När eftermiddagsljuset sedan började smalna tog vi oss ner till byn igen. Vid gränsen möttes vi av byhundarna och Londi och Buba blandade sig med dem, till en början ganska lättsamt.
Men längre in i byn blev tongångarna lite bistrare, åtminstone här och där:
Ovanför och under oss såg vi vinodlingarnas rader:
På bergskammen mittemot såg husen ut att värma sig i den tidiga kvällssolen.
Jag tycker om att stå på broar eller vid flodstränder och se vattnet, som alltid är ett annat och ändå detsamma, strömma förbi. (Jag kanske blir Vasudeva en gång.) Strax utanför Brežice härom dagen stod jag en stund på bron över Sava:
och kort därefter på Franz Josefsbron över Krka:
Huset som tittar fram mellan träden är den gamla badkrogen från dubbelmonarkins tid. För något tiotal år sedan stod ännu själva badhuset kvar. Det var i trä, vi får försöka föreställa oss det…
Och här ser vi att broarna nyligen restaurerats:
Gradec är egentligen en stram och vårdad stadsdel som representerar snarare än är. Här sitter riksdag och regering, här finns rader av representationsbyggnader och museer. Det är mycket rensopat och det finns många vakter uppställda vid husknutar eller bredvid portar. Och så har vi Markuskyrkan med sitt färgglatt blänkande helkroatiska tak och den passar som hand i handske i den här stadsdelen.
Men Gradec har också vrår, charmfulla luggslitenheter och lite lätt förkomna bakgårdar:
Nu när det är alldeles tydligt och oemotsägligt att sommaren givit sig av, så söker sig min tanke då och då liksom i hemlighet till minnena av den. Ja, det går att tänka på den men det blir lätt aningen abstrakt, dess verklighet är ”unvorstellbar”, ofattbar. Med bilder kan man komma lite närmare den direkta upplevelsen, men samtidigt visar bilderna på gapet mellan nu och då, på att det jag ser inte är nu. Det är detta som är saknad och känsla av förlust. För mig är sommaren tillvarons mitt. Jag kan aldrig känna samma längtan efter en vinter, hur vackra vissa vita vinterdagar än kan vara.
Det här är Kalksee i Brandenburg, den översta eller bortersta av de fem sjöar som radar upp sig i nordlig riktning från Neuruppin, den vildaste och kanske vackraste, en släkting till Fontanes Stechlin. En mörk sjö i en mytisk trakt.
Blick över Kalksee från Binenwalde (ja, Bine, platsen är benämnd efter en flicka och inte efter något bi):
Och Londi förstod sig på att bada i sjöns vatten:
