Kategori: Löshästar

Denna morgon låter vi oss betraktas från ovan av en rödhårig katt med slutna ögon.

behärskar på nytt sin lilla gräsö i parkeringsplatsens mitt. De ligger lata i björkarnas halvskugga och bevakar genom smala ögonspringor allt som sker omkring dem.

I dessa luftiga majdagar kryssar jag i vissa stunder på ett ovanligt lätt sätt mellan tiderna i mitt liv. Livet är som ett stort genomskinligt klot av en okänd gas som bär mig kors och tvärs och jag är i en snabb eller ibland mindre snabb följd alla mina olika åldrar och gestalter.

Det här är varken till glädje eller till sorg, utan bortom sådant, vill jag påstå. Oftare än vanligt kan jag nu vakna till om natten och undra inte bara var jag är utan också när och vem. Det är inget sorgligt i detta utan det rör sig kanske helt enkelt om en ovanligt mild förberedelse för döden.

Maj är den vackraste men också den mest svårhållna månaden, maj är en underskön hal boll som glider ur händerna på mig. Jag försöker komma runt den genom att samtidigt kalla hit alla majmånader ur mitt liv för att bygga det år som helt och hållet är maj.

En kommentar från Bengt under klosterapotekstexten igår kastade mig plötsigt sju-åtta år tillbaka till tiden. Så här skrev han:

Bodil, jag är så glad att återigen få en glimt av vad du kallar din ”odrägliga” sida – en av dina bästa sidor.

Och i ett nu förflyttades jag tillbaka till tiden då pausträdet var nyfött eller i alla fall ungt. Ja, hela mitt hörn av bloggvärlden var ungt då, åtminstone såg det ut så för mig. Det var som att lära sig tala på nytt, allt var oprövat, så jag prövade hejdlöst och kanske även skamlöst och var säkert ibland just odräglig. Vem skulle jag idag få med mig på ett semantiskt talko? Och skulle jag alls våga mig på en sådan sak? Se här det något beskäftiga och ”lillgamla” anslaget till det första talkot! Men nog hade vi kul! En del av texterna som uppstod i det samlade kommentarfältet läses fortfarande ganska ofta, det kan jag se i min statistik. Oöverträffat i sitt slag är nog samtalet där vi försökte definiera vad en essä är.

Vi hade många andra samarbeten och gränsöverskridande textaktiviteter, som ibland tog mycket energi, så mycket att man någon gång kunde undra om man höll på att lämna ”det verkliga livet”. Men nu är den tiden sedan länge förbi. Kanske blev vi vuxna, men det där med att bli vuxen är ju en ambivalent sak och att lämna barndomen helt och hållet kan vara svårt. Vi som skrev tillsammans har skingrats, vårt Pangea har flutit isär (aj, här slirar jag visst in i sentimentalitet, men för mig är sentimentaliteten också en lekplats för fantasin). Några tog död på sina världar – klokt eller ej – andra har valt sina fasta fåror. Åter andra är kanske kvar ungefär där de var, men man kan inte vara tillsammans utan andra, man kan inte vara ensam kvar i gemenskapen.

PS Det här är ett slags litet torrt PS till min ”blogghistoriska” text Guldfisken under pausträdet, som kom till för ungefär fem år sedan i en ännu ”naiv tid”, då jag kunde känna ett slags sorg över den försvunna eller i alla fall uttunnade gemenskapen.

Eller men vad då? Come on let’s twist again!

Det är något särskilt med de här ljumma kvällarna, när livet samlas vid lekplatsen här strax intill. Människor i alla åldrar är här, barnen leker, föräldrar tittar på och pratar med varandra, ungdomar står i klungor, gamla sitter på bänkarna och minns och småpratar, hundmänniskor slår lovar runt de olika grupperna, låter hundarna hälsa på varandra.

För mig är detta något särskilt fastän de här scenerna utspelar sig kväll efter kväll.