Denna morgon nöjer jag med att helt stilla häpna inför bokarnas skönhet: de släta stammarma, det nyfödda ljusgröna lövverket…
Fast det här stillsamma betraktandet kan lätt stegras till höjder varifrån man kan störta handlöst ner i en grönskimrande mani. Hur håller man balansen i bokskogen så här strax efter lövsprickningen? Och – vill man det?
Kvällarna då värmen stannar kvar lite längre än ljuset är här igen. Huskropparna sträcker sig upp mot en himmel som glömt vintern. Ingen vet mera vad vinter är. Det finns bara denna, den närvarande tiden.
Så kom den då äntligen – kanske på den här gula lastbilen – våren, den efterlängtade, den riktiga våren, den som inte gömmer på köld och snö, utan den som leder mot sommaren.
Häpna går vi ut och känner att luften är varm och vindarna är milda, milda redan om morgonen.
Igår kväll var jag med några vänner på Kino Europa och skålade i vin i baren där. Det är ju, det hör man på namnet, egentligen främst en biograf, så nu sitter jag här och drömmer lite om min ogjorda film Incontro sul Molo Audace. Så här är den tänkt att tona ut:
(Javisst är rubriken vilseledande!)
En vårkväll när man kanske kan frestas att luta sig för långt ut över ett vatten som detta:
…se Luigi si sporge verso l’acqua sono solo fatti suoi…
Francesco De Gregori