Kategori: Löshästar

”Bik” är tjur på kroatiska. Och ni vet att Vojin Bakić under sitt konstnärsliv ofta återkom till tjurmotivet, till motivet med tjuren som kraft, som den sprängfulla framtungt framåtrusande formen.

Så här fångade jag Bik i en metalldörrs speglingarna. I ett obevakat ögonblick – ja, ni vet hur det är med ögonblick – hade han slitit sig från sin förankring i platsen och svängt runt hörnet mot det okända medan utställningslokalens strålkastarögon nyfiket skräckslaget iakttog honom. Och plötsligt i rundandet av hörnet stannade Bik upp och frigjorde sig från sin oerhörda kraft, kastade den av sig som trasig socka och började att försiktigt dra in lukter i sina vidgade näsborrar. Där på den andra sidan vajade det höga gräset under den blå himlen. ”Denna värld”, for det igenom honom, inte som en tanke, utan som en förnimmelse… Nu och alltid.

Vad har jag i mitt huvud? Ofta verkar det inte finnas något alls där (eller här, kanske jag ska säga) inne. Detta märker jag speciellt när jag vill tänka ut något nytt, när jag letar efter en sådan där strålande idé, ni vet, som ska lösa mångas problem, inte minst mina egna. Min hjärna, som förresten heter ”mozak” på kroatiska, ja, inte bara min förstås, verkar mest vara en projiceringsyta för sådant som kommer utifrån. Jag måste göra något, träffa någon, prata med någon, läsa något för att det ska bli någon mer kreativ rörelse i min mozak. I ensamhet och utan inflöden verkar det stå stilla här inne i mörkret eller så är det bara ett rum för oro och spridda förhoppningar.

Ibland tänker jag mig min hjärna som en björn som sover och sådana ska man ju inte väcka, det har jag lärt mig redan i barndomen.

PS Om jag tänker på hur orden låter, så ger ”mozak” mig en tydligare bild än ”hjärna” av detta organs fysiska konsistens.

Ja, jag glor lite hårt på er idag, ursäkta.

Nej, jag har inget bättre för mig här under pausträdet just nu, men desto mer på andra håll, så detta får vara ett slags (grinig) pausbild.

Buona giornata! Ugodan dan!

Detta är den vilda vackra himlen här nu i dessa dagar. Solhetta, vita moln, svarta moln, störtregn. Det ångar om gatorna.

Jag reser bort för ett litet tag. Bis dann!

Igår eftermiddag såg jag från Gornji grad strax intill tornet Lotrščak det här panoramat framför och under mig.

Vi rusade ner från höjden mot Donji grad där vi tog våra spårvagnar, Daniela åt ett håll, Londi och jag åt det motsatta. Vi kom hem när de första dropparna föll.

Under natten trummade regnet mot rutorna och i drömmarna såg jag scener från somrar under mina barns barndom, scener från Pesaro, från den andra sidan av Adriatiska havet.