Vad har jag i mitt huvud? Ofta verkar det inte finnas något alls där (eller här, kanske jag ska säga) inne. Detta märker jag speciellt när jag vill tänka ut något nytt, när jag letar efter en sådan där strålande idé, ni vet, som ska lösa mångas problem, inte minst mina egna. Min hjärna, som förresten heter ”mozak” på kroatiska, ja, inte bara min förstås, verkar mest vara en projiceringsyta för sådant som kommer utifrån. Jag måste göra något, träffa någon, prata med någon, läsa något för att det ska bli någon mer kreativ rörelse i min mozak. I ensamhet och utan inflöden verkar det stå stilla här inne i mörkret eller så är det bara ett rum för oro och spridda förhoppningar.
Ibland tänker jag mig min hjärna som en björn som sover och sådana ska man ju inte väcka, det har jag lärt mig redan i barndomen.
PS Om jag tänker på hur orden låter, så ger ”mozak” mig en tydligare bild än ”hjärna” av detta organs fysiska konsistens.
”Mozak” får mig att tänka på ”Muzak”. Kanske är det ett slags ständigt pågående skval av oväsentligheter i hjärnan som alltid hämmat min genialitet…
http://sv.wikipedia.org/wiki/Muzak
Ja, alltid är det något som hindrar en från att nå de där höjderna, antingen brus eller hålrum eller något annat.
Det är inte farligt att väcka den björn som sover – lärde jag mig i barndomen.
Bara man tar det varligt.
Ja, Agneta, man måste bara välja rätt ramsa.