Kategori: Löshästar

Jag står inför en oväntad (liten) utmaning. Det får inte plats fler bilder under pausträdet, inte tills vissa justeringar gjorts i alla fall och detta kan ta tid. Kanske kan jag lura tekniken genom att plocka bort någon onödig bild från förr, men hur lätt är det att veta vad som är onödigt? En annan väg är att jag placerar bilderna på facebook (jag har ju ett vidöppet konto, så det är bara att kliva på) så länge.

Just nu är dagarna sommarvarma här i Zagreb och kvällarna håller kvar värmen länge. När Londi och jag gick längs Lopudska var luften tung av lukten av övermogna druvor. Det största bananståndet verkade vilja sträcka sig över hustaket. Och långt in i natten strömmade den ljumma luften in genom balkongrumsfönstret. Bablje ljeto är mäktig och stor i år.

Kanske beror det på de senaste dagarnas gråhet, kanske för att de höstliga plikterna hopar sig, men jag tänker nu allt oftare på tiden i Vrboska på Hvar och jag tittar på bilder jag tog då. Det är nog mer den höga himlen än det vida havet som är kärnan i den här nostalgin. Men är det verkligen nostalgi jag känner? Nostalgi är väl en vek och mjuk känsla som lutar sig in i det sentimentala. Ja, jag har alltså inget emot sentimentalitet för det är en glidande och sammansatt känsla, väl värd att uppleva, om och när man kan.

Men manar en himmel som denna till nostalgi? Nej. Den manar någon till underkastelse och någon annan till en balanserad extas.

°V°:

°-° -_- `°O°´- – ___ v — °=° – °U° : ≈≈≈

Ah, här är gräset grönt om än plätten är liten! Här kan man rulla runt och klia ryggen. Idag tar vi lätt på allt och jag dricker lite fruktsaft, men inte den på skylten utan min vanliga sok od jabuke.

(Fast egentligen sitter jag under ett berg av tentor. Och Londi tycker det börjar bli varmt igen.)

För lite mer än två veckor sedan såg jag Tarkovskijs Nostalghia under lite egendomliga omständigheter här hemma vid min dator. Igår hittade jag en papperslapp bland böckerna på mitt skriv- och matbord. På lappen stod det så här:

Tarkovskij: i sentimenti non espressi non si dimenticano.

”De aldrig uttryckta känslorna glömmer man inte.” Ungefär så blir det på svenska. Man kunde säga ”uttalade” i stället och säkert ytterligare något. Varför skrev jag upp det här? För att jag fick en känsla av att Tarkovskij ville något särskilt med den ordräckan? För att den uttalades speciellt tydligt, kanske mot en mörk fond? (Jag minns inte hur den uttalades.) För att de här orden sa mig någonting jag ville bevara i minnet?

Jag tänker på dessa tre: känsla, tanke, uttryck. Är de alltid klart åtskiljbara eller är de kanske oftast ett slags kontinuum? Och hur ser minnets förhållande till dessa tre ut? Försvagas det eller förstärks det på vägen från känsla till uttryck? Eller har minnet också tre fält? Och menar Tarkovskij att de känslor som fått ett uttryck på något vis konsumerats och blekts och upphört att ha skrovligheter som minnets djupaste del kan ta fäste i? Eller säger han med det att uttrycket innebär ett slags förfalskning, för att vi aldrig hittar det rätta, det som motsvarar känslan?