I sentimenti non espressi…

För lite mer än två veckor sedan såg jag Tarkovskijs Nostalghia under lite egendomliga omständigheter här hemma vid min dator. Igår hittade jag en papperslapp bland böckerna på mitt skriv- och matbord. På lappen stod det så här:

Tarkovskij: i sentimenti non espressi non si dimenticano.

”De aldrig uttryckta känslorna glömmer man inte.” Ungefär så blir det på svenska. Man kunde säga ”uttalade” i stället och säkert ytterligare något. Varför skrev jag upp det här? För att jag fick en känsla av att Tarkovskij ville något särskilt med den ordräckan? För att den uttalades speciellt tydligt, kanske mot en mörk fond? (Jag minns inte hur den uttalades.) För att de här orden sa mig någonting jag ville bevara i minnet?

Jag tänker på dessa tre: känsla, tanke, uttryck. Är de alltid klart åtskiljbara eller är de kanske oftast ett slags kontinuum? Och hur ser minnets förhållande till dessa tre ut? Försvagas det eller förstärks det på vägen från känsla till uttryck? Eller har minnet också tre fält? Och menar Tarkovskij att de känslor som fått ett uttryck på något vis konsumerats och blekts och upphört att ha skrovligheter som minnets djupaste del kan ta fäste i? Eller säger han med det att uttrycket innebär ett slags förfalskning, för att vi aldrig hittar det rätta, det som motsvarar känslan?

5 tankar om “I sentimenti non espressi…

  1. Det är kanske det det handlar om, alltså att när något konserveras blir det till något annat än det var när det var levande.

    Och med minnena är det ju också så att om man minns dem för ofta, så skavs de av och förändras och fjärmar sig från det de egentligen avspeglar.

  2. Besläktat:
    Never seek to tell thy love
    Love that never told can be
    For the gentle wind does move
    Silently invisibly

    (W Blake).

    Om Tarkovskij skulle jag kunna utgjuta mig en timme, ja det är nog det minsta.

Kommentera