Kategori: Litteratur

Mellan jul och nyår läste jag den resianska diktantolgin Rozajanski serčni romonenj av Silvana Paletti i en tre- och delvis fyrspråkig utgåva: resianska, slovenska, italienska och ibland friulanska. Den resianska frågan är svår och förnekandet av släktskapet med slovenskan river gång på gång upp sår mellan resianer och slovener. Men i den här antologin finns inga spår av detta. (Jag har skrivit ganska mycket om Val Resia här förut och här är en länk till en samlande sida.)

Jag har valt ut en dikt ur samlingen som jag tycker särskilt mycket om och givit den min svenska tolkning. Den heter Dan sami sän – En enda dröm och den handlar om symbolberget Canin, det berg som sluter Val Resia mot Slovenien, ett berg runt vilket många resianska myter kretsar.

Här följer nu dikten på resianska, slovenska, svenska och italienska:

Dan sami sän

Dan sami sän,
da Ćanyn,
ostani itän.
Podoba od ti skal,
za to dulïno,
jë Rozajän.
No wïžo, no racjun,
dan ples, dan kuštüm.
Roke, za rawnïno,
glas, za to dulïno.
Dan sami sän,
da Ćanyn,
ostani itän.

≈≈≈

Samo en sen

Samo en sen,
da Kanin
ostane tam.
Podoba tistih skal,
za to dolino,
je Rezijan.
Pesem, molitev,
ples, navada.
Roke za ravnino,
glas za to dolino.
Samo en sen,
da Kanin
ostane tam.

≈≈≈

En enda dröm

En enda dröm
att Canin
ska bli kvar.
Bilden av dessa klippor,
för denna dal
är Resia.
En visa, en bön,
en dans, en rit.
Händer, för slätten
En röst, för denna dal.
En enda dröm
att Canin
ska bli kvar.

≈≈≈

Un unico sogno

Un unico sogno,
che il Canin
resti dov’è.
L’immagine di quelle rocce,
per questa valle,
è il resiano.
Un canto, una preghiera,
una danza, un rito.
Le mani per la terra,
una voce per questa valle.
Un unico sogno,
che il Canin
resti dov’è.

Trieste är omgivet av små slovenska byar, både nere vid havet och uppe på höjderna. En av dem är Kontovel eller Contovello. Under min eftermiddag i Trieste lyckades jag nerifrån hamnen se en skymt av denna by. Ni ser att den sitter där uppklättrad på berget ovanför stupet mot havet:

Umberto Saba har skrivit en dikt om just den utsatta positionen hos Kontovel. Kliver man fel i trappan så hamnar man i det ändlösa havet.

Contovello

Un uomo innaffia il suo campo. Poi scende
così erta dal monte una scaletta,
che pare, come avanza, il piede metta
nel vuoto. Il mare sterminato è sotto.

Ricompare. Si affanna ancora attorno
quel ritaglio di terra grigia, ingombra
di sterpi, a fiore del sasso. Seduto
all’osteria, bevo quest’aspro vino.

Ivan Lacković

Ein Winterabend

Wenn der Schnee ans Fenster fällt,
lang die Abendglocke läutet,
vielen ist der Tisch bereitet
und das Haus ist wohlbestellt.

Mancher auf der Wanderschaft
kommt ans Tor auf dunklen Pfaden.
Golden blüht der Baum der Gnaden
aus der Erde kühlem Saft.

Wanderer tritt still herein;
Schmerz versteinerte die Schwelle.
Da erglänzt in reiner Helle
auf dem Tische Brot und Wein.

Georg Trakl (1887-1915)

≈≈≈

Ikväll bär det av. Jag tar upp tråden igen efter nyår.

Londi och jag kommer sannolikt att sätta ner fötterna i Trieste på vår väg mot Bologna om några dagar. Trieste är en nästan okänd stad för mig utom som Italo Svevos, Umberto Sabas, Fulvio Tomizzas och Claudio Magris’ stad. Trieste har länge legat så gott som helt i litteraturens land för mig. Men på senare tid har jag kommit att upptäcka stadens slovenska sidor både i nuet och i historien, fast Fulvio Tomizza nog redan tidigare givit mig några inblickar i detta.

Jag läser dikten Trieste av Umberto Saba:

Trieste

Ho attraversata tutta la città.
Poi ho salita un’erta,
popolosa in principio, in là deserta,
chiusa da un muricciolo:
un cantuccio in cui solo
siedo; e mi pare che dove esso termina
termini la città.

Trieste ha una scontrosa
grazia. Se piace,
è come un ragazzaccio aspro e vorace,
con gli occhi azzurri e mani troppo grandi
per regalare un fiore;
come un amore
con gelosia.
Da quest’erta ogni chiesa, ogni sua via
scopro, se mena all’ingombrata spiaggia,
o alla collina cui, sulla sassosa
cima, una casa, l’ultima, s’aggrappa.
Intorno
circola ad ogni cosa
un’aria strana, un’aria tormentosa,
l’aria natia.

La mia città che in ogni parte è viva,
ha il cantuccio a me fatto, alla mia vita
pensosa e schiva.

≈≈≈

Jag prövar att översätta orden i den del av dikten jag tycker bäst om:

”hon är som en gatpojke, kärv och glupsk,
med blå ögon och händer som är för stora
för att skänka en blomma;
som en kärlek
med svartsjuka.”

Antalet dikter av Tomas Tranströmer i kroatisk översättning växer. Nyss kom lyriktidskriften Poezija (egentligen en bok på ungefär 150 stora sidor, som kommer ut en gång om året, tror jag) ut

och i den finns bland annat sex dikter av Tranströmer i Mišo Grundlers översättning.

Jag väljer ut dikten ”Gogol” och lägger den här både i original och i kroatisk översättning:

Gogol

Kavajen luggsliten som en vargflock.
  
Ansiktet som en marmorflisa.
   
Sitter i kretsen av sina brev i lunden som susar                                                                                
av hån och misstag,
  
ja hjärtat blåser som ett papper genom de ogästvänliga                                                        
passagerna.

Nu smyger solnedgången som en räv över detta land,  

antänder gräset på ett ögonblick.
  
Rymden är full av horn och klövar och därunder                                                                              
glider kaleschen skugglik mellan min faders                                                                                  
upplysta gårdar.

Petersburg beläget på samma breddgrad som förintelsen                                                               
(såg du den sköna i det lutande tornet)
  
och kring nedisade kvarter än svävar manetlikt                                                                                 
den arme i sin kappa.
  
Och här, insvept i fastor, är han som förr omgavs av
                                          
                                       skrattets hjordar,  
men de har för länge sedan begivit sig till trakter långt
                                           
                                        ovanför trädgränsen.

Människors raglande bord.  

Se ut, hur mörkret bränner fast en vintergata av själar.  
Så stig upp på din eldvagn och lämna landet! 

Gogolj

Sako olinjao poput čopora vukova.
Lice poput krhotine mramora.
Sjedi okružen svojim pismima usred gaja koji šušti
od prezira i pogrešaka,
da, srce biva otpuhano kao list papira kroz negostoljubive
prolaze. 

Suton se šulja zemljom poput lisice,
i u trenu uspije užgati travu.
Svemir je pun rogova i kopita, a ondje dolje
poput sjene klizi fijaker osvijetljenim dvorištima
mojega oca.

Petrograd položen na zemljopisnoj širini uništenja,
(jesi li vidio tu ljepotu u nagnutome tornju)
a ledom okovanim četvrtima poput meduze pluta
siromah u svojoj kabanici. 
A tu, umotan u ruho posta, sjedi on, nekad okružen
                salvama smijeha,
no one su odavna prešle u sfere daleko gore
                iznad vrhova stabala.

Klimavi čovječji stolovi.
Pogledaj van, vidi kako tama u vatri guta galaksiju od duša.
Uzvini se na svojoj vatrenoj kočiji i napusti ovu zemlju!  

≈≈≈

För övrigt kan ni höra den dikten läsas på kroatiska i det här radioprogrammet, där jag intervjuas om Tranströmer. Jag säger inget särskilt värdefullt, men det rymmer faktiskt två av Mišo Grundlers översättningar. (För att komma åt programmet får ni leta er fram till rubriken ”Tomas Tranströmer” eller datumet 13.12.)

PS Här finns det förra inlägget med Mišo Grundlers Tranströmer-översättningar.