Ein Winterabend
Wenn der Schnee ans Fenster fällt,
lang die Abendglocke läutet,
vielen ist der Tisch bereitet
und das Haus ist wohlbestellt.
Mancher auf der Wanderschaft
kommt ans Tor auf dunklen Pfaden.
Golden blüht der Baum der Gnaden
aus der Erde kühlem Saft.
Wanderer tritt still herein;
Schmerz versteinerte die Schwelle.
Da erglänzt in reiner Helle
auf dem Tische Brot und Wein.
Georg Trakl (1887-1915)
≈≈≈
Ikväll bär det av. Jag tar upp tråden igen efter nyår.
Londi och jag kommer sannolikt att sätta ner fötterna i Trieste på vår väg mot Bologna om några dagar. Trieste är en nästan okänd stad för mig utom som Italo Svevos, Umberto Sabas, Fulvio Tomizzas och Claudio Magris’ stad. Trieste har länge legat så gott som helt i litteraturens land för mig. Men på senare tid har jag kommit att upptäcka stadens slovenska sidor både i nuet och i historien, fast Fulvio Tomizza nog redan tidigare givit mig några inblickar i detta.
Jag läser dikten Trieste av Umberto Saba:
Trieste
Ho attraversata tutta la città.
Poi ho salita un’erta,
popolosa in principio, in là deserta,
chiusa da un muricciolo:
un cantuccio in cui solo
siedo; e mi pare che dove esso termina
termini la città.
Trieste ha una scontrosa
grazia. Se piace,
è come un ragazzaccio aspro e vorace,
con gli occhi azzurri e mani troppo grandi
per regalare un fiore;
come un amore
con gelosia.
Da quest’erta ogni chiesa, ogni sua via
scopro, se mena all’ingombrata spiaggia,
o alla collina cui, sulla sassosa
cima, una casa, l’ultima, s’aggrappa.
Intorno
circola ad ogni cosa
un’aria strana, un’aria tormentosa,
l’aria natia.
La mia città che in ogni parte è viva,
ha il cantuccio a me fatto, alla mia vita
pensosa e schiva.
≈≈≈
Jag prövar att översätta orden i den del av dikten jag tycker bäst om:
”hon är som en gatpojke, kärv och glupsk,
med blå ögon och händer som är för stora
för att skänka en blomma;
som en kärlek
med svartsjuka.”
Antalet dikter av Tomas Tranströmer i kroatisk översättning växer. Nyss kom lyriktidskriften Poezija (egentligen en bok på ungefär 150 stora sidor, som kommer ut en gång om året, tror jag) ut
och i den finns bland annat sex dikter av Tranströmer i Mišo Grundlers översättning.
Jag väljer ut dikten ”Gogol” och lägger den här både i original och i kroatisk översättning:
Gogol
Kavajen luggsliten som en vargflock.
Ansiktet som en marmorflisa.
Sitter i kretsen av sina brev i lunden som susar
av hån och misstag,
ja hjärtat blåser som ett papper genom de ogästvänliga
passagerna.
Nu smyger solnedgången som en räv över detta land,
antänder gräset på ett ögonblick.
Rymden är full av horn och klövar och därunder
glider kaleschen skugglik mellan min faders
upplysta gårdar.
Petersburg beläget på samma breddgrad som förintelsen
(såg du den sköna i det lutande tornet)
och kring nedisade kvarter än svävar manetlikt
den arme i sin kappa.
Och här, insvept i fastor, är han som förr omgavs av
skrattets hjordar,
men de har för länge sedan begivit sig till trakter långt
ovanför trädgränsen.
Människors raglande bord.
Se ut, hur mörkret bränner fast en vintergata av själar.
Så stig upp på din eldvagn och lämna landet!
Gogolj
Sako olinjao poput čopora vukova.
Lice poput krhotine mramora.
Sjedi okružen svojim pismima usred gaja koji šušti
od prezira i pogrešaka,
da, srce biva otpuhano kao list papira kroz negostoljubive
prolaze.
Suton se šulja zemljom poput lisice,
i u trenu uspije užgati travu.
Svemir je pun rogova i kopita, a ondje dolje
poput sjene klizi fijaker osvijetljenim dvorištima
mojega oca.
Petrograd položen na zemljopisnoj širini uništenja,
(jesi li vidio tu ljepotu u nagnutome tornju)
a ledom okovanim četvrtima poput meduze pluta
siromah u svojoj kabanici.
A tu, umotan u ruho posta, sjedi on, nekad okružen
salvama smijeha,
no one su odavna prešle u sfere daleko gore
iznad vrhova stabala.
Klimavi čovječji stolovi.
Pogledaj van, vidi kako tama u vatri guta galaksiju od duša.
Uzvini se na svojoj vatrenoj kočiji i napusti ovu zemlju! ≈≈≈
För övrigt kan ni höra den dikten läsas på kroatiska i det här radioprogrammet, där jag intervjuas om Tranströmer. Jag säger inget särskilt värdefullt, men det rymmer faktiskt två av Mišo Grundlers översättningar. (För att komma åt programmet får ni leta er fram till rubriken ”Tomas Tranströmer” eller datumet 13.12.)
PS Här finns det förra inlägget med Mišo Grundlers Tranströmer-översättningar.
Dein Kerker bist du selbst
Die Welt, die hält dich nicht, du selber bist die Welt,
Die dich in dir mit dir so stark gefangen hält.
Angelus Silesius (1624-1677)
PS Idag publiceras den sista texten inför vinteruppehållet i Salongen.
Jag läste i Gunnar Ekelöfs sent på jorden sent igår kväll. Alldeles innan jag släckte sänglampan fastnade jag i raden:
djupt därnere sover fiskarna lugnt hos sina snäckor
Orden följde mig in i drömmen, särskilt det där hos sina snäckor. Jag vet inte om jag sov medan jag drömde, kanske drömde jag bara helt fritt. De senaste veckornas dimma fanns med men hade vänts till ett slags närhet och förbindelse med alltet. Jag var på tu man hand med existensen samtidigt som ”en inre vaggsång” (det är nog Jacques Werup som skrivit de orden någon gång) tog toner. Försiktigt letade jag efter tillvarons synapser och fann dem en efter en och följde dem längre och längre in, bort, upp, ner, ut…
