Kafka, Das Schloß och Spindelmühle – en repris

Av någon teknisk anledning har en av mina favorittexter under pausträdet ”gått förlorad”. Jag märkte detta för ganska länge sedan, men idag har jag bestämt mig för att återerövra texten. Jag ändrar några småsaker i den som jag inte gillar. Så här (ungefär) skrev jag den 27 november 2006:

Igår eftermiddag när jag satt och bläddrade lite planlöst i Klaus Wagenbachs Kafkabiografi gjorde jag en upptäckt. Ja, ingen upptäckt för världen men väl för mig själv, det är väl det man vanligen menar med att man gör upptäckter.

På sidan 136 i boken står det strax ovanför mitten så här:

Den ”Schloß”-Roman begann Kafka während eines dreiwöchigen Aufenthalts in Spindelmühle,

På ett annat ställe läser jag att mycket av miljön i ”Das Schloß” är hämtad från Spindelmühle. Det var ju i Spindelmühle som nu heter Špindlerův Mlýn, som jag tillbringade två dryga halvveckor den här sommaren. Denna lilla ort var utgångspunkten för alla Riesengebirgevandringarna.

Jag slår nu upp första sidan i ”Das Schloß” och läser de inledande raderna:

Es war spätabends, als K. ankam. Das Dorf lag in tiefem Schnee. Vom Schloßberg war nichts zu sehen, Nebel und Finsternis umgaben ihn, auch nicht der schwächste Lichtschein deutete das große Schloß an. Lange stand K. auf der Holzbrücke, die von der Landstraße zum Dorf führte, und blickte in die scheinbare Leere empor.

Det här måste vara bron K. stod på och Kafka måste ha gått här och tänkt ut det hela. Jag fotograferade (lite klumpigt) av en av bilderna från förra sekelskiftet som finns uppsatta på en vägg på pensionatet där vi bodde. I verkligheten ser det nu lite annorlunda ut, men inte helt och bron finns där än. Och jag har stått på den precis som K.

Contovello – ett tolkningsförsök

För inte så länge sedan visade jag en dikt av den triestinske poeten Umberto Saba här. Under dagarna som gått sedan dess har jag då och då knåpat med en tolkning till svenskan av dikten. Nu tänkte jag visa den. Vill ni får ni gärna komma med förbättringsförslag. Jag ser några svaga punkter i mitt försök. Här kommer först originalet:

Contovello

Un uomo innaffia il suo campo. Poi scende

così erta dal monte una scaletta,

che pare, come avanza, il piede metta

nel vuoto. Il mare sterminato è sotto.

Ricompare. Si affanna ancora attorno

quel ritaglio di terra grigia, ingombra

di sterpi, a fiore del sasso. Seduto

all’osteria, bevo quest’aspro vino.

Contovello

En man vattnar sin teg. Sedan kliver han ner
från berget för en liten trappa så brant
att det, när han går, verkar som foten sätts
i tomheten. Det gränslösa havet är där nere.

Han dyker upp igen. Han sliter ännu
med den grå jordplätten, full
av ris bland stenarna. Sittande
på krogen dricker jag detta kärva vin.

Jan Henrik Swahn på besök i Zagreb

Nu är det hektiska dagar här i mitt liv som svensklektor i Zagreb. Igår höll författaren och översättaren Jan Henrik Swahn en föreläsning om det skönlitterära översättandets märkligt vindlande vägar för svenskstudenterna här Zagreb. Rubriken jag hade formulerat för evenemanget Strategier, svårigheter och glädjeämnen vid översättande, i synnerhet skönlitterärt sådant, samt översättarens yrkesroll och möjliga vägar in i denna roll passade ganska bra, tänker jag så här i efterhand, fast nog dök det upp allt möjligt annat också i föredraget.

Jag fastnade särskilt för det Jan Henrik sa om hur tidigt man kan hamna i ett sådant här ”yrkesspår”, att det nog var den tvåspråkiga barndomen som förde in honom på hans bana, ja, inte bara den, men den beredde marken för den ("hat die Weichen dafür gestellt", skulle jag vilja säga).

Efteråt gick vi på restaurangen ”Pri Zvoncu” och tillbringade eftermiddagen med härliga kötträtter – flätade, fyllda, inbakade köttbitar – och gott vin.

Och nu är det strax dags för nästa del av programmet: Jan Henrik Swahn ska möta min ena studentgrupp över två romaner han skrivit och de läst, Lingonkungen och Vandrarna.

Dan sami sän

Mellan jul och nyår läste jag den resianska diktantolgin Rozajanski serčni romonenj av Silvana Paletti i en tre- och delvis fyrspråkig utgåva: resianska, slovenska, italienska och ibland friulanska. Den resianska frågan är svår och förnekandet av släktskapet med slovenskan river gång på gång upp sår mellan resianer och slovener. Men i den här antologin finns inga spår av detta. (Jag har skrivit ganska mycket om Val Resia här förut och här är en länk till en samlande sida.)

Jag har valt ut en dikt ur samlingen som jag tycker särskilt mycket om och givit den min svenska tolkning. Den heter Dan sami sänEn enda dröm och den handlar om symbolberget Canin, det berg som sluter Val Resia mot Slovenien, ett berg runt vilket många resianska myter kretsar.

Här följer nu dikten på resianska, slovenska, svenska och italienska:

Dan sami sän

Dan sami sän,
da Ćanyn,
ostani itän.
Podoba od ti skal,
za to dulïno,
jë Rozajän.
No wïžo, no racjun,
dan ples, dan kuštüm.
Roke, za rawnïno,
glas, za to dulïno.
Dan sami sän,
da Ćanyn,
ostani itän.

≈≈≈

Samo en sen

Samo en sen,
da Kanin
ostane tam.
Podoba tistih skal,
za to dolino,
je Rezijan.
Pesem, molitev,
ples, navada.
Roke za ravnino,
glas za to dolino.
Samo en sen,
da Kanin
ostane tam.

≈≈≈

En enda dröm

En enda dröm
att Canin
ska bli kvar.
Bilden av dessa klippor,
för denna dal
är Resia.
En visa, en bön,
en dans, en rit.
Händer, för slätten
En röst, för denna dal.
En enda dröm
att Canin
ska bli kvar.

≈≈≈

Un unico sogno

Un unico sogno,
che il Canin
resti dov’è.
L’immagine di quelle rocce,
per questa valle,
è il resiano.
Un canto, una preghiera,
una danza, un rito.
Le mani per la terra,
una voce per questa valle.
Un unico sogno,
che il Canin
resti dov’è.

Kontovel – Contovello

Trieste är omgivet av små slovenska byar, både nere vid havet och uppe på höjderna. En av dem är Kontovel eller Contovello. Under min eftermiddag i Trieste lyckades jag nerifrån hamnen se en skymt av denna by. Ni ser att den sitter där uppklättrad på berget ovanför stupet mot havet:

Umberto Saba har skrivit en dikt om just den utsatta positionen hos Kontovel. Kliver man fel i trappan så hamnar man i det ändlösa havet.

Contovello

Un uomo innaffia il suo campo. Poi scende
così erta dal monte una scaletta,
che pare, come avanza, il piede metta
nel vuoto. Il mare sterminato è sotto.

Ricompare. Si affanna ancora attorno
quel ritaglio di terra grigia, ingombra
di sterpi, a fiore del sasso. Seduto
all’osteria, bevo quest’aspro vino.