För kanske tio år sedan läste jag en roman av Fulvio Tomizza som jag tyckte mycket om. Romanen heter Franziska och handlar om en ung slovenska som blir brutalt sviken av mannen i hennes liv, en italiensk officer. Platsen är Trieste och området där omkring och tiden är första världskriget. Egentligen minns jag inget av handlingen utom sveket, men jag minns Franziska som om hon hade varit en människa jag känt.
Fulvio Tomizza (1935-1999) växte upp i byn Giurizzani i Istrien i det dåvarande Italien. Idag ligger byn i Kroatien och heter Juricani. 1954 då zon B av det Fria territoriet Trieste, där Giurizzani ingick, tillföll Jugoslavien flyttade Tomizza till Trieste, eftersom familjen berövats hus och jord. Tre av hans första romaner kom att handla om den förlorade hemtrakten och de finns samlade i Trilogia istriana. Jag har inte läst någon av dem, men jag är nyfiken på dem och ämnet ligger mig nära och Trieste också, där jag säkert kan få tag på dem.
När jag var i Trieste strax före jul åt jag bland annat på den rustika slovenska restaurangen ”Il Buffet da Pepi”. Handlingen i Tomizzas roman Gli sposi della Via Rossetti – en roman med slovenska huvudpersoner – har trådar som förbinder den med denna lilla restaurang. Jag jagade boken i Bologna, men det är tydligen bara i Trieste man kan hitta den och på hemvägen hade jag för bråttom. Men den vill jag läsa.
Den enda roman jag hittade på Feltrinelli i Bologna (som har det mesta) var La città di Miriam och ”la città” är förstås Trieste. Jag slog till – för Tomizza och för Trieste. Första kapitlet öppnar med suggestiva bilder av staden. Tomizza skriver till exempel så här:
il cielo tra le cupole della chiesa serbo-ortodossa e la statua di Sant’Antonio è di un azzurro cupo e lontano, appena solcato di graffi bianchi come il mare se visto dall’alto.
(himlen mellan den serbisk-ortodoxa kyrkan och statyn av den helige Antonius har en dov och avlägsen blå färg som fåras en aning av vita rispor som havet sett från ovan.)
Och på romanens nästsista sida får vi se Trieste så här:
la città delle cupole e dei platani si appiattiva arancione tra l’altipiano selvatico e il mare.
(kupolernas och platanernas stad bredde ut sig orange mellan de vilda höjderna och havet.)
För det var ju Trieste jag ville möta i boken. Men det finns också en handling, en kärlekshistoria mellan Stefano Marcovich, flykting från Istrien och Miriam Cohen, triestinsk judinna. Mycket av boken utspelar sig i Miriams hem, där hon bor tillsammans med sin far, doktor Cohen och den mäktiga katten Ezechiele. Doktor Cohen är en charmerande och originell person som för det mesta talar triestinsk dialekt. Han är bland annat vän med poeten Umberto Saba (så här stiger verkligheten in över fiktionsgränsen) och stämningen i romanen får mig att tänka både på Italo Svevo och Giorgio Bassani (Ferraras judiska kvarter har/hade säkert mycket gemensamt med de dito triestinska). Psykoanalysen svävar över rummen och drömmarna och deras tydning. Det finns en tät eller förtätad erotisk intimitet i romanen, i alla fall i början och i något lyckligt kapitel mot slutet. Det som river hål på denna lockande gåtfullt sensuella atmosfär av rent fysisk närhet och kroppsvarm förtrolighet är inte doktor Cohens närvaro i huset eller på det unga parets bröllopsresa, utan Marcos notoriska otrohet, eller kanske inte den heller i sig utan Tomizzas litania över Marcos erotiska eskapader, den ena tristare och banalare än den andra. Tyvärr består mer än hälften av boken av dem. Uffa che barba! För det finns så vackra kapitel, till exempel det fjärde (av fem) som är en återblick på Miriams och Stefanos allra första möten. Det är här boken påminner lite om Bassanis Il giardino dei Finzi-Contini. Jag blir så tagen av Miriam, precis som av Bassanis Micòl. För Tomizza kan verkligen skapa underbara kvinnoporträtt. Och staden Trieste får också liv under hans händer. Ett argt och taggigt liv, men ett med trollkraft.
sai – dice un giorno Miriam a Stefano – la città in cui viviamo, pronta a farsi in quattro pur di dare dispiacere ad un altro. Città di fratricidi, diceva papà.
(vet du – säger Miriam en dag till Stefano – staden vi lever i slår gärna knut på sig själv för att den ena ska få pina den andra. En stad av brodermord, sa far.)
Canal Grande, Ponterosso, le cupole della chiesa serbo-ortodossa – dicembre 2011
