Mellan jul och nyår läste jag den resianska diktantolgin Rozajanski serčni romonenj av Silvana Paletti i en tre- och delvis fyrspråkig utgåva: resianska, slovenska, italienska och ibland friulanska. Den resianska frågan är svår och förnekandet av släktskapet med slovenskan river gång på gång upp sår mellan resianer och slovener. Men i den här antologin finns inga spår av detta. (Jag har skrivit ganska mycket om Val Resia här förut och här är en länk till en samlande sida.)
Jag har valt ut en dikt ur samlingen som jag tycker särskilt mycket om och givit den min svenska tolkning. Den heter Dan sami sän – En enda dröm och den handlar om symbolberget Canin, det berg som sluter Val Resia mot Slovenien, ett berg runt vilket många resianska myter kretsar.
Här följer nu dikten på resianska, slovenska, svenska och italienska:
Dan sami sän
Dan sami sän,
da Ćanyn,
ostani itän.
Podoba od ti skal,
za to dulïno,
jë Rozajän.
No wïžo, no racjun,
dan ples, dan kuštüm.
Roke, za rawnïno,
glas, za to dulïno.
Dan sami sän,
da Ćanyn,
ostani itän.
≈≈≈
Samo en sen
Samo en sen,
da Kanin
ostane tam.
Podoba tistih skal,
za to dolino,
je Rezijan.
Pesem, molitev,
ples, navada.
Roke za ravnino,
glas za to dolino.
Samo en sen,
da Kanin
ostane tam.
≈≈≈
En enda dröm
En enda dröm
att Canin
ska bli kvar.
Bilden av dessa klippor,
för denna dal
är Resia.
En visa, en bön,
en dans, en rit.
Händer, för slätten
En röst, för denna dal.
En enda dröm
att Canin
ska bli kvar.
≈≈≈
Un unico sogno
Un unico sogno,
che il Canin
resti dov’è.
L’immagine di quelle rocce,
per questa valle,
è il resiano.
Un canto, una preghiera,
una danza, un rito.
Le mani per la terra,
una voce per questa valle.
Un unico sogno,
che il Canin
resti dov’è.
