Kategori: Litteratur

I den fjärde underavdelningen i det inledande kapitlet ”En väg till filosemitism” av Perspektiv från andra sidan

har Mikael Enckell fällt in en judisk vits, den här:

Katz sitter sprittnaken i sitt rum, iklädd endast en hög hatt. Herr Blau kommer in och frågar: ”Varför sitter du här alldeles oklädd?” ”Mig besöker ju ändå ingen!” svarar Katz ”Men varför bär du hatt på huvudet?” ”Kanske kommer det i alla fall någon?” svarar den osäkert leende Katz.

Enckell kommenterar vitsen så här:

Det är denna, för den säkra vetskapen motbjudande, varaktiga kluvenheten, ofta företrädd och uttolkad av icke-hierarkiskt sammansatta grupper av utanförstående, anarkistiskt och radikalt tänkande, av judiska traditioner och psykoanalytiska betraktelsesätt påverkade, kritiker, mystiker eller andra arter av paradoxupptäckare, som återför oss till vad människans själ är och förblir.

Innan jag börjar gräva lite i vitsen och kommentaren, måste jag berätta att jag först skrev ”paradoxuppväckare” i stället för -upptäckare och jag blev full i skratt och tänkte att detta kanske inte var helt fel heller.

Förresten vill jag ”först” också citera något Enckell säger ett litet stycke längre ner:

Härintill skall du komma, men ej vidare, här skola dina stolta böljor lägga sig! Förödmjukelsen i att tvingas medge, att vi förblivit gåtor för oss själva och att många av skälen till viktiga avgöranden i våra liv framhärdar i att vara oss obekanta, balanseras i någon mån upp av glädjen i att, ibland – i enlighet med det mosaiska budet om att älska sin nästa så som sig själv – kunna reflektera sig i en annans själ, varsebli och omfatta stora likheter och små skillnader.

Tillbaka till Katz och Blau: Katz både misströstar och hoppas naken i sin höga hatt. Och Blau förstår kanske men vill med sin fråga liksom hjälpa till att formulera Katz’ belägenhet. Ibland är det något lugnande i att inte hoppas, men så smyger sig hoppet på oss från sidan eller underifrån och då har vi ändå svårt att säga nej. Vi hoppas lite men under misströstans skyddande täckmantel. Och därunder kanske vi misströstar och hoppas i en oöverskådlig serie av lager?

Enckell säger att vi förblivit gåtor för oss själva. Jag fastnar strax vid att han säger ”förblivit” i stället för ”förblir”. Vad betyder denna tempusform? Nej, jag kommer inte åt det, men den ger en känsla av en lång vandring. Kanske är det vår räddning att vi inte kan genomskåda oss själva på ett helt igenom rationellt sätt? Skulle kanske tomheten gapat annars? Nyss när jag gick under de blommande lindarna i parken här under mitt fönster tappade jag för några ögonblick orienteringen eller minnet av vart jag var på väg. Jag var bara inne i den bedövande lindblomsdoften – ja, denna månad heter inte för inte lipanj här – och den blev världen. Bredvid mig gick Londi.

Kanske minns några av er den där våren när jag läste Mikael Enckells Om konsten att älska skriften här ”inför öppen ridå”. Om inte vill jag påminna er eller – för dem som inte var med här då – för första gången berätta om detta. Jag gör det lite enkelt för mig och visar några länkar:

Om gåtorna

Mikael Enckell om Gerge Eliot och det judiska

Mikael Enckell – Helen af Enehjelms essäistik

Mikael Enckell – Heidi

Mikael Enckell: Ett författarskap för vår tid? – Irène Némirovsky

Mikael Enckell: Hänryckningens väsen

Mikael Enckell: ”Också jag har visst varit här en gång -”

För en liten tid sedan – kanske en månad, jag vet inte – fick jag mig Mikael Enckells senaste bok hitsänd. Den heter Perspektiv från andra sidan och också denna bok är genomsyrad av judisk tanketradition.

Jag läser den långsamt och egentligen har jag hittills bara promenerat omkring lite i de allra första kapitlen. Här tror jag att jag vill börja med ett citat eller två och sedan vill jag vänta lite. Kanske vill någon följa med på en ny Enckellvandring och då vill jag inte gå för långt i förväg.

Se här ur ”Ljus och skugga på filosemitens väg”:

Bortom porten, i ”trädgården”, hittar vi de polariteter och inbördes motstridiga föreställningar, som utgör de grundläggande byggstenarna i vårt själsliv, av vilka vi känner oss tvungna att hemlighålla och förneka en stor del, när vi går ut för att verka och leva i vad som är den sociala vardagen. Så till vida är vi alla ett slags marraner, judiska skenkristna i medeltidens Spanien, som assimilierar oss till en rationalistiskt och moraliskt konformerad samlevnadsverklighet, där alla lever bitvis utarmade, tuktade av den sanning som gäller just i dag.

Och här:

Den sätts igång också av avsevärda mått av trots och vilja till uppror mot dem som försöker inskränka och bekämpa erkännanden av mångtydighetens och komplikationens ovedersägliga övervälde över verkligheten och oss själva.

Och detta:

Man var för blind för att förstå att man inte såg.

Gårdagens föreställning, generalrepetitionen på ZKM blev en framgång. Intimiteten som fanns på Lutkovno gledališče i Ljubljana saknade jag visserligen lite, men det är väl å andra sidan självklart att en större lokal med mera omgivande tomrum i sig skapar en annan utgångsstämning. En del saker blev bättre nu: skådespelarna fick möjlighet att ta ut rörelserna, slutscenen med Katekesen blev mer monumental och den levande musiken la till ytterligare en dimension till helheten.

Bilderna här gör ingen rättvisa åt det som spelades upp inför våra ögon, men kanske kan de ändå ge en liten idé:

ur Fröken Julie:

Jean: Och så får jag se fröken anföra dansen med skogsvaktarn. Men när hon blir varse mig, rusar hon direkt i mina armar och bjuder opp mig, till damernas vals.

ur Fadren:

Nöjd: Jo, se, det var så, att vi var på dans hos Gabriel, och så, och så sa Ludvig…

ur Spöksonaten:

Bengtsson: Ja-a, lite ovanliga, kan man säga.
Johansson: Är det musikafton, eller vad ska det bli?

Bengtsson: Denna fru i huset – tyst Polly! – denna mumie har suttit här i huset i fyrtio år – samma man, samma möbler, samma släktingar, samma vänner…

Johansson: Är fröken sjuk?
Bengtsson: Visste han inte det?
Johansson: Nej! — Och Översten, vem är det?
Bengtsson: Ni får väl se! –

ur Liten katekes för underklassen:

x: Att styra är icke ett arbete. Det är bara en sysselsättning, knappt det.

Drvored spelar:

Imorgon är det premiär på riktigt och då kommer det hela att filmas av en som kan det här och så småningom hoppas jag den filmen ska bli tillgänglig ”överallt”.

Här närmar vi oss sanningens ögonblick, som i det här fallet är tre. Imorgon kväll spelar svenskstudenterna Strindberg på Lutkovno gledališče i Ljubljana. Och nästa vecka blir det här i Zagreb. Korridorerna och salarna på universitetet här susar av det nya språket strindbergska, som består av små splitter ur de dramafragment som ska uppföras snart. ”Hon är galen”, säger någon och alla vet varifrån orden kommer. Eller så uttalas den här frasen i någon sal: ”Jag vet hur det är, men jag kan inte säga det”. Man hör ”Asch, Klara! Ni är alltid…” och vet fortsättningen. Och talet två har blivit magiskt, för vad är två gånger två? ”Det är två två.” Och alla vet vilken blick som hör till: ”om inte flickan vill…”. Och man sms:ar till varandra med frågor som: ”Å Jakob är du där? Kurrrre!”

Nej, ni har rätt. Detta gäller förstås inte hela universitetet eller hela fakulteten eller ens hela svenskinstitutionen, men det ligger i luften. Strindbergfeber.

Tillägg: en bild från eftermiddagens repetition i dräkter. Ni ser Ryttmästarn och en skymt av Pastorn i Fadren och ni ser också lite av textningen på kroatiska:

Och i Ljubljana har svenskstudenterna översatt novellen eller sagan Fotografi och Filosofi till slovenska. Någon gång för länge sedan har jag läst den, det vet jag, men jag blev ändå både förvånad och omskakad när jag läste den igen härom dagen.

Så här börjar den:

Det var en gång en fotograf. Han fotograferade väldigt; profiler och facer, knästycken och helfigurer; och han kunde utveckla och fixera, tona guldbad och kopiera. Det var en huggare! Men han blev aldrig nöjd, för han var en filosof, en stor filosof och en uppfinnare. Han hade nämligen filosoferat att världen var bakvänd. Det kunde man ju se på plåten, när den låg i utvecklaren. Det som var höger på människan blev här till vänster; det som var mörkt blev ljust, skuggorna blevo dagrar, blått blev vitt och silverknappar blevo dunkla som järn. Bakvänt var det.

Här kan ni läsa hela.

≈≈≈

PS Det blir stilla här några dagar.

När jag går och handlar på Mercator som ligger fem minuter härifrån på andra sidan Vukovarska brukar jag inte gå över vid övergångsstället. I stället brukar jag gå över spårvagnsspåren ungefär mitt emot den livaktiga zigenska biltvätten ”Leko”.

blick mot "hemsidan"

När jag går över spåren och åt båda hållen håller utkik efter de snabbt framrusande spårvagnarna kommer alltid samma citat ur Uwe Johnsons Mutmaßungen über Jakob för mig: ”Aber Jakob ist immer quer über die Gleise gegangen.” Jakob blev överkörd av ett lok där i novemberdimman. Var det en olycka? Var det självmord? Eller var det Stasi som låg bakom?

Här är det just nu så långt ifrån novemberdimma som man kan tänka sig, men det ändrar ingenting. När jag går över spåren tänker jag det här.

°°
Londi och jag ger oss ut på en liten resa igen, så pausträdet vilar några dagar.