Kategori: Litteratur

Gårdagens föreställning, generalrepetitionen på ZKM blev en framgång. Intimiteten som fanns på Lutkovno gledališče i Ljubljana saknade jag visserligen lite, men det är väl å andra sidan självklart att en större lokal med mera omgivande tomrum i sig skapar en annan utgångsstämning. En del saker blev bättre nu: skådespelarna fick möjlighet att ta ut rörelserna, slutscenen med Katekesen blev mer monumental och den levande musiken la till ytterligare en dimension till helheten.

Bilderna här gör ingen rättvisa åt det som spelades upp inför våra ögon, men kanske kan de ändå ge en liten idé:

ur Fröken Julie:

Jean: Och så får jag se fröken anföra dansen med skogsvaktarn. Men när hon blir varse mig, rusar hon direkt i mina armar och bjuder opp mig, till damernas vals.

ur Fadren:

Nöjd: Jo, se, det var så, att vi var på dans hos Gabriel, och så, och så sa Ludvig…

ur Spöksonaten:

Bengtsson: Ja-a, lite ovanliga, kan man säga.
Johansson: Är det musikafton, eller vad ska det bli?

Bengtsson: Denna fru i huset – tyst Polly! – denna mumie har suttit här i huset i fyrtio år – samma man, samma möbler, samma släktingar, samma vänner…

Johansson: Är fröken sjuk?
Bengtsson: Visste han inte det?
Johansson: Nej! — Och Översten, vem är det?
Bengtsson: Ni får väl se! –

ur Liten katekes för underklassen:

x: Att styra är icke ett arbete. Det är bara en sysselsättning, knappt det.

Drvored spelar:

Imorgon är det premiär på riktigt och då kommer det hela att filmas av en som kan det här och så småningom hoppas jag den filmen ska bli tillgänglig ”överallt”.

Här närmar vi oss sanningens ögonblick, som i det här fallet är tre. Imorgon kväll spelar svenskstudenterna Strindberg på Lutkovno gledališče i Ljubljana. Och nästa vecka blir det här i Zagreb. Korridorerna och salarna på universitetet här susar av det nya språket strindbergska, som består av små splitter ur de dramafragment som ska uppföras snart. ”Hon är galen”, säger någon och alla vet varifrån orden kommer. Eller så uttalas den här frasen i någon sal: ”Jag vet hur det är, men jag kan inte säga det”. Man hör ”Asch, Klara! Ni är alltid…” och vet fortsättningen. Och talet två har blivit magiskt, för vad är två gånger två? ”Det är två två.” Och alla vet vilken blick som hör till: ”om inte flickan vill…”. Och man sms:ar till varandra med frågor som: ”Å Jakob är du där? Kurrrre!”

Nej, ni har rätt. Detta gäller förstås inte hela universitetet eller hela fakulteten eller ens hela svenskinstitutionen, men det ligger i luften. Strindbergfeber.

Tillägg: en bild från eftermiddagens repetition i dräkter. Ni ser Ryttmästarn och en skymt av Pastorn i Fadren och ni ser också lite av textningen på kroatiska:

Och i Ljubljana har svenskstudenterna översatt novellen eller sagan Fotografi och Filosofi till slovenska. Någon gång för länge sedan har jag läst den, det vet jag, men jag blev ändå både förvånad och omskakad när jag läste den igen härom dagen.

Så här börjar den:

Det var en gång en fotograf. Han fotograferade väldigt; profiler och facer, knästycken och helfigurer; och han kunde utveckla och fixera, tona guldbad och kopiera. Det var en huggare! Men han blev aldrig nöjd, för han var en filosof, en stor filosof och en uppfinnare. Han hade nämligen filosoferat att världen var bakvänd. Det kunde man ju se på plåten, när den låg i utvecklaren. Det som var höger på människan blev här till vänster; det som var mörkt blev ljust, skuggorna blevo dagrar, blått blev vitt och silverknappar blevo dunkla som järn. Bakvänt var det.

Här kan ni läsa hela.

≈≈≈

PS Det blir stilla här några dagar.

När jag går och handlar på Mercator som ligger fem minuter härifrån på andra sidan Vukovarska brukar jag inte gå över vid övergångsstället. I stället brukar jag gå över spårvagnsspåren ungefär mitt emot den livaktiga zigenska biltvätten ”Leko”.

blick mot "hemsidan"

När jag går över spåren och åt båda hållen håller utkik efter de snabbt framrusande spårvagnarna kommer alltid samma citat ur Uwe Johnsons Mutmaßungen über Jakob för mig: ”Aber Jakob ist immer quer über die Gleise gegangen.” Jakob blev överkörd av ett lok där i novemberdimman. Var det en olycka? Var det självmord? Eller var det Stasi som låg bakom?

Här är det just nu så långt ifrån novemberdimma som man kan tänka sig, men det ändrar ingenting. När jag går över spåren tänker jag det här.

°°
Londi och jag ger oss ut på en liten resa igen, så pausträdet vilar några dagar.

Vi går in här över en lånad – blåmålad – porslinsbro:

Gammalt porslin

En kung i Sachsen samlade porslin,

Men samlingsvurmen blef en riktig sjuka.

Han bytte bort till kungen i Berlin.

Sitt garde — tänk — mot en kinesisk kruka!

Femhundra man med sabel och karbin,

Som preussarn visste att förträffligt bruka,

I exercisen smidiga och mjuka,

I krig en mur, tänk, mot — en blå terrin!

Femhundra man med hårpung och med puder!

Slikt dårhusdåd allt vanvett öfverbjuder

Från världens början — ja, så tycker ni.

Se’n bytet gjordes, har ett sekel svunnit:

Femhundra tappra hjärtan brista hunnit,
Den gamla krukan — hon står ännu bi.

Carl Snoilsky

från Röhsska museet

Det här ansiktet som tittar genom tiderna får här stå som en bild av diktens kruka.

Låt oss börja denna onsdag med några friskt vassa ord av Carl Jonas Love Almqvist:

Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har!

ur Sesemana