Kategori: Litteratur

Vi går in här över en lånad – blåmålad – porslinsbro:

Gammalt porslin

En kung i Sachsen samlade porslin,

Men samlingsvurmen blef en riktig sjuka.

Han bytte bort till kungen i Berlin.

Sitt garde — tänk — mot en kinesisk kruka!

Femhundra man med sabel och karbin,

Som preussarn visste att förträffligt bruka,

I exercisen smidiga och mjuka,

I krig en mur, tänk, mot — en blå terrin!

Femhundra man med hårpung och med puder!

Slikt dårhusdåd allt vanvett öfverbjuder

Från världens början — ja, så tycker ni.

Se’n bytet gjordes, har ett sekel svunnit:

Femhundra tappra hjärtan brista hunnit,
Den gamla krukan — hon står ännu bi.

Carl Snoilsky

från Röhsska museet

Det här ansiktet som tittar genom tiderna får här stå som en bild av diktens kruka.

Låt oss börja denna onsdag med några friskt vassa ord av Carl Jonas Love Almqvist:

Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har!

ur Sesemana

Jag är tillbaka hos Klara Johanson igen

och härom dagen läste jag det här lilla avsnittet ur kapitlet ”Vandrerskan” I K.J. själv tillsammans med studenterna i litteraturkursen här:

Bittida en blå majmorgon strövade Fredrika Bremer ut ur en liten stad i Georgia, villig att följa landsvägen var den bar hän. ”Jag gick allena; allt var tyst och stilla, men mitt hjärta sjöng. Vad jag under hela min ungdom hade önskat och längtat till; vad jag ansett mig vara mer än någon annan stängd ifrån, – en levande bekantskap med livets mångfaldiga gestalter, det hade nu blivit mig till del, blivit det i ett ovanligt mått. Vandrade jag icke nu fri – fri såsom få äro det – i den fria, stora, nya världen, fri att se och lära känna allt vad jag ville? Var jag icke lätt och ledig som en fågel? Min själ hade vingar och hela världen var min!…”

Detta var grundstämningen i alla hennes reseår. Vår och morgon och en ny värld hade – äntligen – fullt vaknat i henne själv, ”en hemlig glädje och ett hemligt hopp” lyste i hennes hjärta, och ville hon i den kortaste formel sammanpressa detta överflöd, då utbrast hon: ”Jag lever”.

Det här är vackra rader fulla av livsglädje, tänkvärda för var och en som inte har för tunga bördor – ja, kanske också för den som har för tungt att bära. Plötsligt kommer jag att tänka på en man jag mötte på ett tåg ganska nyligen. Han hade ett svårt öde, men med vilken lätthet och glad kraft han bar det! Någon gång längre fram ska jag berätta om honom här.

Eftersom Salongen ännu ligger i koma vill jag visa en dikt av den ukrainske poeten Vasyl Makhno, som jag fått mig tillsänd av Ostap Kin, en ukrainsk översättare. Dikten heter Sighetu Marmației efter en stad i det rumänsk-ukrainska gränslandet. Ja, dikten talar alltså om denna stad. Jag har provöversatt den via en tysk och en engelsk version. Sedan har jag låtit Lev Hrytsyuk kontrollera min text mot originalet. Och nu är texten godkänd (vilket naturligtvis inte betyder att den inte kan och bör förbättras).

Det här är ett försök att introducera Vasyl Makhnos poesi för en svenskspråkig publik. När Salongen vaknar till liv återkommer jag med Makhno där.

gata i Sighetu Marmației – lånad bild

Sighetu Marmației

I Sighetu Marmației doftade maskstungna äpplen
och zigenerskor hängde i dina ärmar och ville spå
och de sa att de visste allt om dig
de luktade av țuică spetsat med morgonens lök
och ukrainska cigaretter
som de smugglade över gränsbron flera
gånger om dagen

morgondimmor omslöt staden upp till halsen
de kom ner från bergen – som byborna därifrån – till marknaden i Sighetu
och stannade kvar på gatorna
och smög sina huvuden intill husen
som de herrelösa hundarna
i denna stad

Jag stod vid en gatukorsning
en skylt pekade mot Baia Mare
i närheten den restaurerade synagogan
den ortodoxa kyrkan och rådhuset och några tändsticksaskshus
omkullvälta av vinden vittnande om undergången
för alla europeiska kontinenter och imperier
och bara järnvägen från österrikisk tid
släpade trots allt iväg sina vagnar
som ett trotsigt barn vid handen
och tåget
for in bland bergen och försvann i dem för alltid
hade tagit med sig judarna bort

för de fick inte leva där
för det betydde att be i synagogan
att mjölka getter och sälja paprika
att resa till Baia Mare och Ungern
och att sjunga sina sorgsna sånger på sabbaten

här kunde man alls inte leva
bland träkyrkorna med kyrilliska inskrifter
med bilder på sankta Barbara och yttersta domen
med evangelisterna som höll pekfingret redo
som en nyckel
och när han låser kyrkan och kyrkogårdsgrinden för natten
knotar nattvakten kanske
över de rostiga nycklarna och låsen

Och Sighetu Marmației luktade också av söndermosade plommon
med bruna kärnögon som hos en död ko där
myggor och myror kröp
och det var tydligt att nattåget närmade sig stationen
för långt innan det stannade hade lokföraren sänt sin vissling
till bergen och äpplena och plommonen och de utmattade zigenarna
som satt och drack vin på vägkrogen
och rensade stekta foreller med smutsiga fingrar
medan de hojtade till krogägaren
hämta mer vitt bröd
och det kvickt

för de ville nå fram till gränsövergången
när deras kvinnor kom hem
med de smugglade cigaretterna

≈≈≈

När jag läste dikten så upptäckte jag helt vid sidan om att jag faktiskt har snuddat vid den här trakten genom en annan poet, nämligen rumänske poeten Ioan Es. Pop som kommer från landskapet Maramureş, där Sighetu Marmației ligger. Kanske minns ni några av hans dikter som jag publicerade här en gång? Här är en.

°°
Här kan ni läsa Makhnos originaltext.

Härom kvällen när jag betraktade månens tropiska vagga på himlen här, tänkte jag på Gustaf Frödings dikt Jag ville, jag vore. Redan rubriken är en månvagga, eller hur? Och här går vi nu under blommande magnolia och jag drömmer vidare om Indialand:

Jag ville, jag vore

Jag ville, jag vore i Indialand
och India vore sig själv
med pärlor till grus och rubiner till sand
och slott, som på vinken av Akbars hand
drömts fram vid en helig älv.

Jag ville mitt hus var av bambuns rör,
där västvinden svalkades sval
av palmer, som skuggade utanför,
och dschunglen sjönge sin vilda kör
om jakter och strider och parningsval.

En flicka med hy som mahognyträ
och silke om höfter och bröst
satt lutad i skuggan av palmernas lä
— jag lade mitt huvud mot finvuxet knä
och lyddes till viskerskans röst.

Hon talade tyst om skymningens sus
om själarnes tusenårsfärd,
om Karmas kamp och Akasas ljus
och slocknandets ro i Nirvanas hus
vid gränsen av varandets värld.

Jag ville min själ kunde lossas ifrån
det vaknas förhärjade strand,
från kalla, förtorkade ögons hån,
jag ville, jag vore ett drömlands son,
en infödd av Indialand.

Jag minns att jag för ett antal år sedan tillsammans med en väninna under en resa längs Oder och Neiße – utan framgång – försökte ta mig genom stängslet till den nervanstalt i Görlitz, där Fröding tillbringade olyckliga – men kanske också lyckliga: hur kan man veta det? – månader. Stänk och flikar ska han ha påbörjat där…