Tyst stiger havet

För ungefär en månad sedan kom Michel Ekmans bok Utanför tiden hit och jag började läsa – ja, jag är inne på ett annat varv nu – och där fann jag mycket, bland annat blev jag lockad av det som skymtar fram av Peter Sandelins diktsamling Tyst stiger havet i den. Sedan en liten tid finns också den boken här.

Redan titeln, redan den första dikten,

Tyst
stiger solen över havet

älgkon fram över sädesfältet

människan ut på morgontrappan

ännu sista dikten,

Tyst
stiger havet över solen
älgkon bort i sädesfältet

människorna mot skymningen

har något magiskt, trollbindande och samtidigt härligt friskt och saltstänkt över sig.

Helt mot min vilja och ”plan” läste jag den lilla diktsamlingen snabbt snabbt från pärm till pärm i några andetag. Men det gör ingenting, nu vet jag vad jag har att läsa.

Utan att det alls är påträngande eller (över)tydligt verkar dikterna här gå runt året, från vinter till vinter, det snöar mycket både i början och slutet, man är i ett nordligt land, vid en nordlig kust. Och dikterna går också från morgon till kväll, kanske.

Språket som talas här är bara vackert, det är ibland nästan ljudlöst, alltid klart och det lämnar vida fönster öppna i slutet av nästan varje rad. Man tittar ut.

Jag läser sidorna 67 och 68 för er:

Han sänker sitt nät
i den undanglidande himmeln

i ljusmolnet
vid båtens kant

mot klipporna
mot horisonten
i rymden
i evigheters evighet
lutar jag mitt huvud
en sekund

Via Rossetti

Jag har inte läst ut Fulvio Tomizzas roman Gli sposi di Via Rossetti än, men när jag var i Trieste följde jag en dag (ja, det fanns bara två dagar även om de för minnet verkar som en lång rad) Via Rossetti och fann till min förvåning den här plaketten på hörnet mellan Via Domenico Rossetti och Viale XX Settembre med en text av Umberto Saba:

Via del Monte e la via dei santi affetti,
ma la via della gioia e dell’amore
è sempre Via Domenico Rossetti

(Via del Monte är de heliga känslornas gata, men glädjens och kärlekens gata är alltid Via Domenico Rossetti)

När skrev Saba detta? Han levde mellan 1883 och 1957. Stanko Vuk och Danica Tomažič (det unga slovenska kärleksparet i Gli sposi di Via Rossetti) dog en våldsam död 1944. Tomizzas roman handlar alltså om två som verkligen funnits och som verkligen dött så som de dog i romanen.

Italo Svevo: U.S. Ultima Sigaretta

Trieste mötte mig som ingen annan stad någonsin har mött mig och jag fördes från plats till plats av vänliga och intressanta människor. Lördag eftermiddag befann jag mig plötsligt i Palazzo Gopcevich – som heter så efter den serbiske astronomen Spiridon Gopčević – på Italo Svevo-utställningen där: U.S. Ultima Sigaretta – Italo Svevo e il buon proposito (”proposito” betyder ”föresats”).


Palazzo Gopcevich, det mönstrade till vänster – bild från december 2011

Det är 150 år sedan Italo Svevo föddes och just den här utställningen handlar om hans texter på temat att sluta röka eller snarare om smaken hos den sista cigaretten eller de sista cigaretterna, för det blev många sådana. Först tassade jag om kring en stund i de tre rummen, tittade på affischer med cigaretter och cigarrer och tittade på montrar med diverse rökdon, läste nostalgiska, röksugna eller konstaterande citat ur romaner och brev på väggarna och lyssande till rösten som vällde ut från det ena eller andra hörnet. ”Undrar om man får fotografera”, tänkte jag och så gick jag fram till kvinnan vid disken i entrén. Jag sa någonting om att jag har ett nära förhållade till Svevo, att jag läst så mycket av honom, ja, att jag faktiskt har översatt några av hans texter till svenska och kunde jag inte få ta lite bilder. Kvinnan lyssnade intresserat och sa att det egentligen var förbjudet att fotografera, men att hon inte skulle titta så noga om jag gjorde det på ett försynt sätt. Jag tackade och gick in i det inre igen och tog några (kanske inte särskilt bra) bilder på texter,

Idag upptäckte jag något jag inte mindes längre. De första cigaretterna jag rökte finns inte längre i handeln. Omkring 1870 fanns det i Österrike sådana som såldes i pappaskar med märket med den tvehövdade örnen.

Italo Svevo, Zenos bekännelser, kap. 3 – Att röka

och föremål med texter till:

”15.4 1890 klockan halv fem. Min far dör. U.S”. För den som inte vet det kan jag säga jag säga att de två sista bokstäverna inte betyder United States, men ”ulitma sigaretta” (sista cigaretten).

Italo Svevo, Zenos bekännelser, kap. 4 – Faderns död

Sedan gled jag in i det lilla rum där en film på tolv minuter visades om och om igen. Jag tog två bilder, en på den romantiska piren, Molo Audace:

och på en rökande Italo Svevo eller Ettore Schmitz:

När jag kom tillbaka till disken i entrén tog kvinnan, som sedan presenterade sig som Elena B *, fram ett litet ”paket” och räckte det till mig

och sa:

”Per l’ultima partigiana della cultura!” Sedan berättade hon att hon tillhörde den slovenska minoriteten i staden och jag fick veta så mycket nytt att jag knappast klarade att smälta det, men det är en annan historia.

Inför en resa till Trieste

Jag läser om Caffè San Marco i Claudio Magris’ Microcosmi. I övermorgon räknar jag med att sitta i detta legendariska kafé.

Då tänker jag ha den här boken med mig och kanske läsa om just de här passagerna ännu en gång:

Amato dagli scacchisti, il Caffè assomiglia a una scacchiera e fra i suoi tavolini ci si muove come il cavallo, girando di continuo ad angolo retto e ritrovandosi spesso, come in un gioco dell’Oca, al punto di partenza

Älskat av schackspelarna, liknar Kaféet ett schackbräde och mellan dess bord förflyttar man sig som hästen och man vänder sig gång på gång i rät vinkel och återfinner sig, som i ”gåsleken”, vid utgångspunkten

(”Gåsleken” finns väl inte på svenska; jag hittade ett engelskt namn på leken/spelet: ”snakes and ladders”.)

.

Se ci fosse ancora l’Impero tutto sarebbe rimasto eguale, il mondo avrebbe continuato ad essere un Caffè San Marco, e vi pare poco, se guardate là fuori?”

Om Kejsardömet funnits kvar, hade allt varit som förr, världen hade fortsatt att vara ett Caffè San Marco, tycker ni det är lite, om ni tittar på det som finns utanför?”

.

Il Caffè è un’accademia platonica, diceva agli inizi del secolo Hermann Bahr – il quale diceva pure che si trovava bene a Trieste, perché in quella città aveva l’impressione di non trovarsi in nessun luogo. In quest’accademia non si insegna niente, ma si imparano la socievolezza e il disincanto.

Kaféet är en platonsk akademi, sade Hermann Bahr vid seklets början – och han sade också att han trivdes bra i Trieste, för i den staden fick han intrycket av att inte befinna sig på någon plats alls. I denna akademi undervisas ingenting, men man lär sig att umgås och att bli fri från illusioner.

.

Sedan vill jag äta ett köttstycke eller en korv på ”Il Buffet da Pepi” och då ska jag ha köpt Fulvio Tomizzas Gli sposi della Via Rossetti för mellan den boken och "da Pepi" finns ett samband.

Och efter det – eller före – vill jag ta bussen upp till Kontovel och se hur det ser ut där och tänka lite på Umberto Sabas dikt Contovello.

Resan till Oletzko

Jag funderar över hur jag ska kunna ge ett smakprov på vad Siegfried Lenz’ So zärtlich war Suleyken innehåller, men det är inte helt lätt. Återberätta går inte, då försvinner nog den där märkliga finurliga och omständliga rösten som gör en både uppsluppen och lite drömmande.

Översätta går ju egentligen lika lite, men nu har jag bestämt mig för att ändå försöka mig på den kortaste berättelsen. Den heter ”Die Reise nach Oletzko” och den börjar så här:

Oft, Herrschaften, kann schon ein kleiner Mangel Anlaß geben zu einer Reise – beispielsweise der Mangel an einem Kilochen Nägel.

Ja, ”Kilochen”, det är alltså diminutiv av ”Kilo”. Nu försöker jag:

Resan till Oletzko

Ofta, mitt herrskap, kan en liten brist bli orsak till en resa – exempelvis bristen på ett litet kilo spik. Drabbad av denna brist fann sig i Suleyken en dag en människa vid namn Amadeus Loch, vars marker bredde ut sig alldeles i närheten av Goronzä Gora, vilket betyder Heta Berget. För att alltså skaffa tillräckligt med spik för att bygga ett skjul begav sig denne Loch en dag till sin fru och sade ungefär så här: ”moia zonka, en brist har uppstått, på ett kilo spik. Därför blir en resa till Oletzko nödvändig. Och för att den ska bli behaglig, kunde du egentligen följa med. Det blir ju samma förberedelser och om man ändå måste bege sig hemifrån, då ska man se till att man inte är ensam.”

Så talade Amadeus Loch och gick ut och efter att han hade gått, ställde hans fru, som var född Popp, allt som behövdes för resan i spiselvrån.

När det gällde mat så kunde man finna ungefär detta i spiselvrån: späck, brödkakor, saltgurka, en gryta med kål, torkade päron, en korg ägg, stekta fiskar, lök, ett rundbröd och en stekt kanin. Sedan lade hon, medan Amadeus tog hand om häst och vagn, fram ulljackan, gummigaloscher, filtar, halsdukar och muddar. Och efter att hon rotat fram fyra kjolar att dra på sig, ilade hon över till sin bror, Paul Popp, och yttrade sig så här:

”Amadeus och mig tvingar bristen på ett litet kilo spik hemifrån. Imorgon, eller kanske också i övermorgon, måste vi fara till Oletzko. Men när man ändå måste bege sig hemifrån, då ska man se till att man inte är ensam. Eftersom jag inte kan vara utan er skulle det vara behagligt om ni följde med. Jag skulle då lättare uthärda den, resan.”

Och så gick hon och efter ett kort rådslag kom förberedelserna för resan igång i huset Popp: inlagda saker plockades ut, saltkött ställdes i ordning, sill stektes, en höna slaktades och kokades, bröd bakades, ett par ullstrumpor stickades i virvlande fart färdigt, hästarna skoddes, seldonen lagades och gårdshunden fick en längre lina. Och när de nödvändigaste förberedelserna var gjorda, skyndade Paul Popp personligen till sin svåger, Adolf Abromeit, vilken, som ni minns, i sitt liv aldrig visat något annat än ett par stora rosa öron. Och till honom sade han: ”Ödet vill att vi ska göra en resa lång bort från hemmet. Och som sakerna ligger till, Adolf Abromeit, så har aldrig någon trivts långt hemifrån – inte heller katterna eller skimlarna. Därför vore det bra om du spände för och följde med oss; resan blir då bra mycket behagligare.”

Adolf Abromeit, en alltid lika jagad människa, rusade från källaren till vinden, från vinden till logen, från logen till stallet och till köket och när han hade fått ihop allt till hälften, rusade han över fälten till sin farbror, brevbäraren Hugo Zappka, och sade: ”En olycka har skett. Egentligen en eldsvåda. Vi måste resa hemifrån, till Oletzko. Vi kan inte vara utan dig, lille farbror. Inte minst om man tänker på katterna och skimlarna.”

Och efter det rusade han tillbaka.

Hugo Zappka, brevbäraren, han ordnade och buntade ihop den inkomna posten, gjorde ett slags överslag över sitt liv och satte sig ner och skrev sitt testamente. Sedan ordnade han allt för resan och sökte upp min farfar Hamilkar Schaß och denne sökte upp min onkel Kuckuck, Kuckuck Ludwig Karnickel, Karnickel familjen Urmoneit och så småningom var hela Suleyken som den naturligaste sak i världen på väg att följa en av sina medborgare bort från hemtrakten.

Hur ansenligt resesällskapet var – det kommer man att förstå, när jag säger att Amadeus Lochs vagn var strax utanför Striegeldorf när den siste, den dystre Bondzio, just gav sig av från Suleyken.

Så for de iväg och efter vad man hört berättas så ska bland mycket annat det här ha hänt under denna resa: två barn föddes, gamle Logau förlorade sitt träben, det blev bråk mellan skomakaren Karl Kuckuck och flodfiskaren Valentin Zoppek, skogsarbetaren Gritzan nedlät sig till att yttra två hela meningar, dessutom fick man sikte på en vild uroxe, som visserligen senare visade sig vara en ko, man inspekterade Schissomirs sagolika betfält, man avbröt färden för att se de berömda fysiljärerna i Kulkaken göra manöver och man förvärvade naturligtvis ett litet kilo spik i Oletzko.

Enligt vad som vidare berättats återvände sällskapet efter att en viss tid gått och man skingrades med ord om att det är behagligt att inte behöva vara ensam när man är långt hemifrån.


Masuren – lånad bild