Birgitta Lindqvist: Grymhet

Allting började i Kina. Så kan man säga utan att riskera att ta nämnvärt fel, för även om det inte alltid skulle vara helt sant, så finns det en tidig kinesisk variant av nästan allt som på något sätt kan förbindas med begreppet kultur i vår värld. Skriften, nudlarna och sidentyget är några av dessa. Och dikten; här är en som kom till 2300 år före vår tideräkning:

Åkerbrukarens sång

Dagen gryr, av arbete full.

Med vila kommer natten.

Jag vänder min åker för matens skull.

Jag gräver min brunn och får vatten.

Vad angår mig kejsarens ära och prakt,

storhet och makt?

För en liten tid sedan fick jag en alldeles ny bok i mina händer, en bok som då var så ny att det ännu inte vuxit ut några pärmar på den. Vid det här laget har den pärmar och den är utgiven av Bonniers. Den heter ”Grymhet” och den är skriven av Birgitta Lindqvist. Nu kunde jag säga ”hon är gift med…”, men det gör jag inte, fast det är hon förstås ändå. Hon har bott i Kina under långa tidsperioder och kommit mycket nära det kinesiska, så nära att hon kan föra andra en bit på vägen in i Mittens rike, där det förresten finns fem väderstreck och där det femte är just mitten. ”Grymhet” är en novellsamling eller kanske i lika hög grad en samling essäer. Mycket handlar om det svåra eller omöjliga i att vara kvinna i Kina, idag eller ännu mer under tidigare epoker. Den första texten ”Taklamakan” slutar med orden: ”Härskaren av helvetet dömer honom till det grymmaste straffet: Zeng ska återfödas i en kvinnas kropp.” Och då har vi nyss fått läsa att Zeng först doppats i kokande olja, spetsats på rader av svärd och tvingats svälja flytande metall. Nu ska det alltså bli värre…

Det finns, inte oväntat kanske, också en berättelse om lotusfötterna. Vi bjuds på en liten inledning där vi möter en prins som i sin närhet har en underbar dansös som dansar på tåspetsarna klädd i sidenstrumpor. Denna lilla vackra bakgrund avslutas med det hårda konstaterandet: ”Prinsens skönhetsupplevelse på 900-talet gav upphov till miljoner kvinnors lidande och vanställda fötter.” Och till sist får vi tillsammans med Birgitta Lindqvist vara med om hur en gammal kvinna tar av sig tygskorna och lindar upp fotbanden tills de små smärtsamt ihopkrökta fötterna blir synliga, men att röra vid dem avstår vi ifrån.

Vi ser in i det enda tillåtna ansiktet, Maos ansikte, och i tusentals kopior av det. Men från en tid långt efter Maos kommer historien om de unga kinesiskorna som riskerar synen för att genom en operation avlägsna ögats sneda linje och för att få ögonlock att smeta ögonskugga på.

Det är svårt att värja sig emot sirligt tecknade fasor som den om den grymma kejsarinnan Cixi som kastar de stackars eunuckerna som inte kan simma i vattnet som föda åt karparna och ”hovdamerna fnissade när hon föraktfullt påpekade att eunuckerna inte hade någon ‘drake’, därför var deras dödsskrik gälla som kråkornas.”

Vi promenerar i Fu Xing-parken i den gamla franska stadsdelen i Shanghai. Vårt mål är en plats nära utgången där en gammal man står böjd över stenläggningen och målar dikter med en pensel doppad i vatten. Under några ögonblick är dikten där, sedan inte.

Något av det allra intensivaste och starkast berörande finns inrymt i den lilla berättelsen om fredspristagaren Liu Xiaobo och hans kärleksförklaring till hustrun som slutar med orden: ”Även om jag skulle krossas till pulver, skulle jag använda min aska till att omfamna dig.”

Texterna i den här samlingen är alla vackert och pregnant skrivna och de ger läsaren överraskande djupa inblickar i Kina och det kinesiska. I boken behandlas både historia, politik och kultur, men det är de mänskliga relationerna som står i centrum, kommunikationen mellan en västerländsk människa och hennes kinesiska systrar och bröder i världen. Samtidigt som framställningen är mycket saklig är tonen hela tiden djupt personlig. Närmandena mellan väst och öst känns i hög grad angelägna, visserligen ofta fyllda av komplikationer men alls inte omöjliga.

Många av de här korta berättelserna för tanken till klart tecknade miniatyrer, ja, faktiskt till kinesiska tuschteckningar. Och det känns helt riktigt att avsluta den här lilla presentationen med en dikt av Li Po (701-762):

Mitt vita hår kan bli ett långt, långt rep,

men lodar aldrig sorgens djup ändå.

≈≈

(En liknande text publicerades för några veckor sedan i Hufvudstadsbladet)

≈≈

PS Salongen lider av ett tekniskt elände, möjligen är det fråga om ett sabotage. Jag hoppas den snart ska vakna till liv igen.

Kommentera