I den fjärde underavdelningen i det inledande kapitlet ”En väg till filosemitism” av Perspektiv från andra sidan
har Mikael Enckell fällt in en judisk vits, den här:
Katz sitter sprittnaken i sitt rum, iklädd endast en hög hatt. Herr Blau kommer in och frågar: ”Varför sitter du här alldeles oklädd?” ”Mig besöker ju ändå ingen!” svarar Katz ”Men varför bär du hatt på huvudet?” ”Kanske kommer det i alla fall någon?” svarar den osäkert leende Katz.
Enckell kommenterar vitsen så här:
Det är denna, för den säkra vetskapen motbjudande, varaktiga kluvenheten, ofta företrädd och uttolkad av icke-hierarkiskt sammansatta grupper av utanförstående, anarkistiskt och radikalt tänkande, av judiska traditioner och psykoanalytiska betraktelsesätt påverkade, kritiker, mystiker eller andra arter av paradoxupptäckare, som återför oss till vad människans själ är och förblir.
Innan jag börjar gräva lite i vitsen och kommentaren, måste jag berätta att jag först skrev ”paradoxuppväckare” i stället för -upptäckare och jag blev full i skratt och tänkte att detta kanske inte var helt fel heller.
Förresten vill jag ”först” också citera något Enckell säger ett litet stycke längre ner:
Härintill skall du komma, men ej vidare, här skola dina stolta böljor lägga sig! Förödmjukelsen i att tvingas medge, att vi förblivit gåtor för oss själva och att många av skälen till viktiga avgöranden i våra liv framhärdar i att vara oss obekanta, balanseras i någon mån upp av glädjen i att, ibland – i enlighet med det mosaiska budet om att älska sin nästa så som sig själv – kunna reflektera sig i en annans själ, varsebli och omfatta stora likheter och små skillnader.
Tillbaka till Katz och Blau: Katz både misströstar och hoppas naken i sin höga hatt. Och Blau förstår kanske men vill med sin fråga liksom hjälpa till att formulera Katz’ belägenhet. Ibland är det något lugnande i att inte hoppas, men så smyger sig hoppet på oss från sidan eller underifrån och då har vi ändå svårt att säga nej. Vi hoppas lite men under misströstans skyddande täckmantel. Och därunder kanske vi misströstar och hoppas i en oöverskådlig serie av lager?
Enckell säger att vi förblivit gåtor för oss själva. Jag fastnar strax vid att han säger ”förblivit” i stället för ”förblir”. Vad betyder denna tempusform? Nej, jag kommer inte åt det, men den ger en känsla av en lång vandring. Kanske är det vår räddning att vi inte kan genomskåda oss själva på ett helt igenom rationellt sätt? Skulle kanske tomheten gapat annars? Nyss när jag gick under de blommande lindarna i parken här under mitt fönster tappade jag för några ögonblick orienteringen eller minnet av vart jag var på väg. Jag var bara inne i den bedövande lindblomsdoften – ja, denna månad heter inte för inte lipanj här – och den blev världen. Bredvid mig gick Londi.