Kategori: Litteratur

Igår fick Kjell Espmarks Vintergata i sin kroatiska gestalt, Mliječna staza, ligga bredvid de nyuppdragna rödbetorna på bilden. Det var en inledning till dagens dikt:

Kanske grävde man efter skatter
när man hittade dessa försagda skärvor,
de som är jag. Och blev besviken.
Men varför lyfte man då ut mig
i det vita ljuset som gör så ont?
Jag sov ju en sömn utan drömmar.
Minnet av far, dräpt över plogen,
och av mor med tiggarskålen tryckt i handen
är alltför svårt.
Ser ni inte hur jag våndas
under museets skiva av glas,
skärvor som lyser i skymningen?

Den här dikten nådde mig först via Sonja Bennets, den kroatiska översättarens, ord. Och den naglade fast mig, dikten om detta barnskelett från urtid under museets glasskiva, en dikt som talar för gravfrid för alla från alla tider och platser. Så här ser den ut i sin kroatiska dräkt:

Možda su tražili blago
kada su našli ove skromne krhotine,
te koje su ja.I ostadoše razočarani.
Pa zašto su me onda ipak izvukli
na bijelo svjetlo koje toliko boli?
Počivao sam u snu bez snova.
Slika oca, zatučenog nad plugom,
i majke s prosjačkom škrabicom u ruci
preteška je.
Zar ne vidite kako se mučim
ispod staklene ploče muzeja,
krhotine koje sjaje u sumraku?

Det här är också en väg in i kroatiskan för mig. Det finns många vägar.

Högt upp på Triestes ”insida” befinner sig kvarteret Colle di San Giusto. En gång var detta stadens centrum och idag finns här bland annat ett romerskt forum, en borg och katedralen San Giusto. (För övrigt är San Giusto Triestes skyddshelgon.)

Cattedrale di San Giusto

På kvällen den 16 juni gick jag upp på kullen tillsammans med mina triestinska vänner.

Vårt mål var den lummiga kyrkogården strax nedanför katedralen. Här firades Bloomsday med en livfull läsning på triestinsk dialekt av ett ”grav- och dödskapitel” i Ulysses.

Människorna satt eller stod tätt intill varandra i dunklet bland de tungt doftande träden. Dagshettan hade nätt och jämnt börjat lätta på sitt grepp, äntligen svettades man inte. Några strålkastare var riktade mot Lillo som läste och läste och blev till en triestinsk Bloom, vilket ju är helt rätt för Bloom att vara, kanske var det som ”triestino” Joyce hade tänkt sig Bloom från början. En intensiv glädje spred sig bland oss som var där. Till sist klingade gravkapitlet ut i liv, ”calda vita”, och applåderna smattrade under lövverket. Vi gick ner från kullen igen – under tiden hade vi blivit fler – och satte oss i en trattoria i en gränd inte långt från Piazza Cavana. Där åt vi massor med sardoncini marinati och drack ett lätt och lättdrucket vitt vin. Kvällen blev natt.

I kapitlet ”Om verklighetens tvetydiga natur – tankar kring, bland annat, Orson Welles liv och verk” i Mikael Enckells bok Perspektiv från andra sidan har jag fastnat i dessa raders grepp:

Det finns en kategori begåvningar, där ”gåvan” består av en osäkerhet och brist i fråga om båda de två ben den mänskliga varelsen står och går på: förtroendet i förhållande till sig själv (Vem och vad är jag?, delvis bortom de bilder och versioner man erbjudit och erbjuder sin omgivning) och tillit i förhållande till den tillbudsstående kunskapen om verkligheten (Vad är verkligt och sant? Går det att veta?). Begåvningen kan då sägas vara beroende av hur ”trogen” den talangfulla förblir dessa kärnupplevelser i sitt väsen och förmår bevara dem i centrum, utan att täcka över dem med alla de konventionella förfalskade schabloner, vilka gör så stor nytta i andra sammanhang.

Bärare av denna kategori av begåvning måste alltså – för att vara just detta – visa trohet mot den egna osäkerheten vad gäller dessa fundamentala ting, eftersom denna brist är en tillgång. Betyder bristen eller osäkerheten ett slags öppenhet? Och är det kanske mod man främst behöver för att uppnå eller bibehålla denna extrema öppenhet? Att aldrig sluta öppningen mot ovissheten med några trygghetsskapande eller trygghetssimulerande svar…

°°

PS Imorgon bitti far jag till Trieste för ett par dagar…

I den fjärde underavdelningen i det inledande kapitlet ”En väg till filosemitism” av Perspektiv från andra sidan

har Mikael Enckell fällt in en judisk vits, den här:

Katz sitter sprittnaken i sitt rum, iklädd endast en hög hatt. Herr Blau kommer in och frågar: ”Varför sitter du här alldeles oklädd?” ”Mig besöker ju ändå ingen!” svarar Katz ”Men varför bär du hatt på huvudet?” ”Kanske kommer det i alla fall någon?” svarar den osäkert leende Katz.

Enckell kommenterar vitsen så här:

Det är denna, för den säkra vetskapen motbjudande, varaktiga kluvenheten, ofta företrädd och uttolkad av icke-hierarkiskt sammansatta grupper av utanförstående, anarkistiskt och radikalt tänkande, av judiska traditioner och psykoanalytiska betraktelsesätt påverkade, kritiker, mystiker eller andra arter av paradoxupptäckare, som återför oss till vad människans själ är och förblir.

Innan jag börjar gräva lite i vitsen och kommentaren, måste jag berätta att jag först skrev ”paradoxuppväckare” i stället för -upptäckare och jag blev full i skratt och tänkte att detta kanske inte var helt fel heller.

Förresten vill jag ”först” också citera något Enckell säger ett litet stycke längre ner:

Härintill skall du komma, men ej vidare, här skola dina stolta böljor lägga sig! Förödmjukelsen i att tvingas medge, att vi förblivit gåtor för oss själva och att många av skälen till viktiga avgöranden i våra liv framhärdar i att vara oss obekanta, balanseras i någon mån upp av glädjen i att, ibland – i enlighet med det mosaiska budet om att älska sin nästa så som sig själv – kunna reflektera sig i en annans själ, varsebli och omfatta stora likheter och små skillnader.

Tillbaka till Katz och Blau: Katz både misströstar och hoppas naken i sin höga hatt. Och Blau förstår kanske men vill med sin fråga liksom hjälpa till att formulera Katz’ belägenhet. Ibland är det något lugnande i att inte hoppas, men så smyger sig hoppet på oss från sidan eller underifrån och då har vi ändå svårt att säga nej. Vi hoppas lite men under misströstans skyddande täckmantel. Och därunder kanske vi misströstar och hoppas i en oöverskådlig serie av lager?

Enckell säger att vi förblivit gåtor för oss själva. Jag fastnar strax vid att han säger ”förblivit” i stället för ”förblir”. Vad betyder denna tempusform? Nej, jag kommer inte åt det, men den ger en känsla av en lång vandring. Kanske är det vår räddning att vi inte kan genomskåda oss själva på ett helt igenom rationellt sätt? Skulle kanske tomheten gapat annars? Nyss när jag gick under de blommande lindarna i parken här under mitt fönster tappade jag för några ögonblick orienteringen eller minnet av vart jag var på väg. Jag var bara inne i den bedövande lindblomsdoften – ja, denna månad heter inte för inte lipanj här – och den blev världen. Bredvid mig gick Londi.

Kanske minns några av er den där våren när jag läste Mikael Enckells Om konsten att älska skriften här ”inför öppen ridå”. Om inte vill jag påminna er eller – för dem som inte var med här då – för första gången berätta om detta. Jag gör det lite enkelt för mig och visar några länkar:

Om gåtorna

Mikael Enckell om Gerge Eliot och det judiska

Mikael Enckell – Helen af Enehjelms essäistik

Mikael Enckell – Heidi

Mikael Enckell: Ett författarskap för vår tid? – Irène Némirovsky

Mikael Enckell: Hänryckningens väsen

Mikael Enckell: ”Också jag har visst varit här en gång -”

För en liten tid sedan – kanske en månad, jag vet inte – fick jag mig Mikael Enckells senaste bok hitsänd. Den heter Perspektiv från andra sidan och också denna bok är genomsyrad av judisk tanketradition.

Jag läser den långsamt och egentligen har jag hittills bara promenerat omkring lite i de allra första kapitlen. Här tror jag att jag vill börja med ett citat eller två och sedan vill jag vänta lite. Kanske vill någon följa med på en ny Enckellvandring och då vill jag inte gå för långt i förväg.

Se här ur ”Ljus och skugga på filosemitens väg”:

Bortom porten, i ”trädgården”, hittar vi de polariteter och inbördes motstridiga föreställningar, som utgör de grundläggande byggstenarna i vårt själsliv, av vilka vi känner oss tvungna att hemlighålla och förneka en stor del, när vi går ut för att verka och leva i vad som är den sociala vardagen. Så till vida är vi alla ett slags marraner, judiska skenkristna i medeltidens Spanien, som assimilierar oss till en rationalistiskt och moraliskt konformerad samlevnadsverklighet, där alla lever bitvis utarmade, tuktade av den sanning som gäller just i dag.

Och här:

Den sätts igång också av avsevärda mått av trots och vilja till uppror mot dem som försöker inskränka och bekämpa erkännanden av mångtydighetens och komplikationens ovedersägliga övervälde över verkligheten och oss själva.

Och detta:

Man var för blind för att förstå att man inte såg.