Kategori: Litteratur

När jag tittade i min brevlåda igår fann jag en tunn grå bok med ett hav på framsidan: ”Tårarnas fabrik” av Valzhyna Mort.

Valzhyna Mort är en ung vitrysk poet som jag följt – lite sporadiskt visserligen, kanske är det inte det man kallar ”följa” – under några år. Första gången jag hörde henne läsa sina dikter var på bokmässan i Göteborg hösten 2004. Vi befann oss i den lilla vitryska montern (kanske delades den med ytterligare några länder från ”bakom horisonten”) och vi det var Valzhyna, en översättare och fem åhörare. Även om jag inte förstår någon vitryska alls så nådde Valzhynas intensiva läsning mig – hon läste inifrån sitt huvud och tittade rakt på oss nästan in i oss. Jag fick med mig några ”bruksöversättningar” av ett par av dikterna och i dem såg jag att det måste finnas något mycket mer under den tillfälliga svenska språkytan där.

I Leipzig på bokmässan den här våren hörde jag henne läsa sin dikt ”Opera”, en dikt som smattrade genom åhörarskaran – en åhörarskara som nu bestod av kanske ett hundratal människor. Hon kommer att nå längre och längre ut i världen utan att förlora förmågan att nå längre och längre in.

Den här lilla gråa boken är den första riktiga översättningen till svenska som finns av (ett utsnitt ur) hennes diktvärld. Det är Thomas Nydahl som har gjort översättningen, delvis i samarbete med Mikael Nydahl. Jag läser två av dikterna för er här. Först den kända ”En dikt om vita äpplen”:

vita äpplen, ni sommarens första äpplen
med skal lika mjuka som babyhud,
krispiga som vit vintersnö.
er doft låter mig inte sova,
det är så här de döda om natten
plågar sina mördare.
vita äpplen,
det är så här jorden i juli
tyngs under er vikt.

men här finns det bara sopor och dom luktar sopor…
men här är det bara tårarna som smakar salt…

och när vi plockar er
som snäckor i den gröna oceanernas trädgårdar
just som vi slitits från modersbrösten
då lärde vi oss
att i allt söka kärnan med våra tänder.

hur kommer det sig då att våra
tänder har blivit som bomull

ni vita äpplen,
i det svarta vattnet drunknar fiskare
som närts av er.

Den andra är väldigt kort och den upptäckte jag alldeles nyss. Överst på sidan står det ”Till Linda Gregg” och diktens namn är ”Lärare”:

om du ska vara min lärare
måste du bli en tiger
så att du kan bita av mitt huvud
och jag måste följa dig överallt
och anstränga mig
för att få tillbaka mitt huvud

Sommarens böcker köpte jag med ett undantag alla från ett och samma förlag i en bokhandel i den lilla tjeckiska staden Vrchlabí (någon kanske minns en björn- och honungshistoria härifrån förra sommaren). Förlaget heter Vitalis och det är ett förlag vars utgivning jag följt i kanske tio år. Här är några rader ur hemsidetexten som ger en inblick i förlagets historia:

"Die Geschichte des Verlages ist eine Geschichte über Deutsche und Tschechen" (Darmstädter Echo)

Der Prager Verlag Vitalis ist ein 1993 gegründeter, unabhängiger Literaturverlag. Als einziger Nachfolger der ehemals bedeutenden deutschsprachigen Verlage Prags hat Vitalis in den Jahren seines Bestehens eine zentrale Stellung in der mitteleuropäischen Kulturlandschaft eingenommen und ist selbst zu einem wichtigen Bestandteil des literarischen Lebens der Tschechischen Republik geworden. In Deutschland ist der Verlag durch die Vitalis GmbH im bayrischen Furth im Wald vertreten.

Der Verlag sieht seine Aufgabe in der Herausgabe zeitloser Bücher von bleibendem Wert, wobei auf exaktes Lektorat, bestes Papier und sorgfältige Herstellung ein besonderes Augenmerk gelegt wird. Nahezu das gesamte Verlagsprogramm ist mit Illustrationen ausgewählter Künstler und informativen Abbildungen versehen. Das charakteristische Layout und die anspruchsvolle graphische Gestaltung der Vitalis-Bücher hat dem Verlag einen treuen Freundes- und Kundenkreis in Deutschland, Tschechien und Österreich gewonnen.

Det är alltså fråga om ett tyskspråkigt förlag i Prag som ger ut klassiker från Centraleuropa. Kärnan i utgivningen befinner sig i skärningspunkten mellan tyskt, judiskt och tjeckiskt, så i hjärtat av Vitalis sitter Kafka. Böckerna är alla mycket vackra och de är så omsorgsfullt gjorda att de ter sig som främlingar i vår tid och ändå är priset lågt. Jag tror inte att jag betalade mer än omkring trehundra svenska kronor för de fem böcker jag valde den här gången. Det rör sig alltså om inbundna, vackert illustrerade böcker.

”Das Volksbuch vom Doktor Faustus” återberättad av Gustav Schwab (1792-1850) lockade mig, eftersom jag är en trägen och fascinerad läsare av Goethes Faust (särskilt Faust I). Det är ju ur den här ”folkboken” som Goethe hämtade sin främsta inspiration till sin Faustgestalt.

”Mozart auf der Reise nach Prag” av Eduard Mörike fyller en lucka i min bokhylla. I den här vackra novellen skildrar Mörike på ett nästan förvirrande levande sätt – var Mörike med? var jag med i de där stunderna? – en dag i Mozarts liv, en dag då denne är på väg till Prag för att vara med om hur hans opera ”Don Giovanni” blir uruppförd.

Så kommer vi – oundvikligen väl – till Kafka: ”Ein Landarzt” innehåller förutom titelberättelsen bland annat den kända novellen ”Vor dem Gesetz”. ”Elf Söhne” och ”Ein Brudermord” är ytterligare några exempel på vad som finns mellan de sköna pärmarna.

Av Kafka valde jag en bok till, ”Brief an den Vater”, en bok som jag då och då lånat på bibliotek. Den handlar om det komplicerade förhållandet mellan Kafka och hans far och den kan också – om man iakttar en viss försiktighet – betraktas som en nyckel till hela Kafkas verk.

Den sista boken, ”Der Waldsteig” av Adalbert Stifter, valde jag av ren instinkt och jag vet inte något närmare om handlingen eller innehållet, även om baksidestexten avslöjar en del. Den ska få överraska mig.

Som ett litet brev till en – eller två – av mina (eventuella) läsare vill jag tillfoga några ord av Karl Kraus om Stifter:

Wenn das, was heute in deutscher Sprache zu schreiben wagt, ohne ihres Atems einen Hauch mehr zu verspüren, irgendwie… imstande wäre, noch ein Quentchen Menschenwürde und Ehrgefühl aufzubringen, so müßte die Armee von Journalisten, Romansöldnern, Freibeutern der Gesinnung und des Worts vor das Grab Stifters ziehen, das stumme Andenken dieses Heiligen für ihr lautes Dasein um Verzeihung bitten und hierauf einen solidarischen leiblichen Selbstmord auf dem angezündeten Stoß ihrer schmutzigen Papiere und Federstiele unternehmen.

Hellmut von Cubes ”Tierskizzenbüchlein” fortsätter att locka mig till översättningsförsök. Härom dagen gav jag mig på den lilla suggestiva texten om fladdermössen – inte minst von Cubes bilder av människan i fladdermusen fascinerar mig:

• • •

Fladdermössen

Det finns ingenting som dyker upp så plötsligt som fladdermössen. Bynatten spottar ut dem, de är där som om de vore framtrollade och de är lika punktliga som om de tillhört en pedantiskt spökande smådjävuls anhang. Trots att de flyger i sällskap ser man för det mesta bara en av dem och då bara för någon sekund som om den vore sin egen förbiilande skugga.

Deras flykt påminner lika mycket om en besatt fjäril som om en svala i en myggsvärm. Det är ett virtuost fladdrande, en rastlös, mjuk sicksacklinje som ser ut att sudda ut alla nattfjärilar på sin väg. Ändå menar man att fladdermössen inte alls har lätt för att hålla sig kvar uppe i luften och att de anstränger sig för att kompensera tidsnöden med skicklighet. Alla dessa piruetter utplånar inte intrycket av att lufttiden är utmätt och man tror sig känna att de strax måste landa igen som uppblåsta ollonborrar eller leksaksflygplan.

Deras kuslighet är svår att komma underfund med. Förmodligen har den till någon del att göra med natten och mörkrets magiska spel, som förvrider de oskyldigaste ljud och de behagligaste konturer till något skrämmande, för prasslandet från en mus låter på dagen hemtrevligt och ugglerop i en solig skog har något drömskt över sig. Och ändå måste man medge att det plötsliga uppdykandet, den ljudlösa fladderfärden och de ihärdiga och energiska slagen från hudvingarna har något spöklikt över sig.

Men allt detta blir begripligt för den som en gång har sett fladdermöss på nära håll. Han vet att de utarbetade, förbittrade adjunkterna med tärda ansikten, de isgrå, driftigt hit-och-dit-hasande aktuarierna och arkivarierna, som spejar mer med fingrarna än med de inflammerade små ögonen och de gamla sorglustigt elaka små tanterna i mantiljer som blir allt mindre och gråare, tills en natt de trogna paraplyerna växer fast vid deras kroppar och de lyfter och flyger iväg in i det mörka landet för att föröka fladdermössens släkte.

Igår översatte jag ytterligare en prosadikt av den unga lettiska författarinnan Inga Abele. Översättningen från lettiskan är gjord via Matthias Knolls tyska översättning som finns i samlingen ”lettische literatur # 2”. I Salongen kan ni hitta ytterligare sex av Abeles prosadikter i svensk översättning.

Vid middagsbordet ser jag in i mina närmastes ansikten. Utanför dörren brusar landsvägen. Skorstenar vajar i vinden. Och jag tänker på att vi en gång kommer att skiljas från varandra för evigt. Det här tillfälligt ihopsamlade sällskapet: far, mor, make, son, ett par katter och hunden.

Allt är möjligt. Och ändå osannolikt. Att man skulle kunna lära känna varandra ännu en gång.

Allt är möjligt. Och ändå osannolikt. Att man en dag inte skulle kunna ses igen.

Hjärtat i bröstet får ro: det verkar som om detta eviga middagsmål aldrig kommer att ta slut, omgivet av ändlösa landsvägar och odödlig snårskog: bror, syster, far, några katter och hunden.

En del böcker är som stora tjocka musslor som långt inne i ett ganska långtråkigt köttdjup döljer en oerhörd pärla. För några år sedan läste jag utan större entusiasm romanen ”Marken under hennes fötter” av Salman Rushdie. Ungefär mitt inne i boken, närmare bestämt på sidan 247, såg jag plötsligt ett litet stycke som liksom lyste. Det handlade om den indiska landsbygden, dess tidsdjup:

Den totala bristen på kartläggning av det lantliga Indien i dess innersta djup upphörde aldrig att förvåna. Man tog av från landsvägen och ut på stigarna och kände sig genast som jordens tidiga navigatörer måste ha gjort; som en landytans Cabot eller Magellan.

Här upphörde landsvägens polyfoniska verklighet och ersattes av tystnader, stumheter lika vidsträckta som landet. Här fanns en ordlös sanning, en som kom före språket, ett vara, inte ett bli till.

Ingen kartograf hade fullständigt kartlagt dessa ändlösa vidder. I avkrokarna fanns byar begravda som aldrig visste om det brittiska imperiet, byar för vilka namnen på landets ledare och grundare inte skulle betyda någonting, trots att Wardha, där mahatman hade grundat sitt ashram, bara låg knappa tjugo mil bort. Att färdas på en del av de här småvägarna var att resa mer än tusen år tillbaka i tiden.

Jag kan inte låta bli att undra över hur det här lilla avsnittet ser ut i original.