Tjock bokmussla med liten pärla

En del böcker är som stora tjocka musslor som långt inne i ett ganska långtråkigt köttdjup döljer en oerhörd pärla. För några år sedan läste jag utan större entusiasm romanen ”Marken under hennes fötter” av Salman Rushdie. Ungefär mitt inne i boken, närmare bestämt på sidan 247, såg jag plötsligt ett litet stycke som liksom lyste. Det handlade om den indiska landsbygden, dess tidsdjup:

Den totala bristen på kartläggning av det lantliga Indien i dess innersta djup upphörde aldrig att förvåna. Man tog av från landsvägen och ut på stigarna och kände sig genast som jordens tidiga navigatörer måste ha gjort; som en landytans Cabot eller Magellan.

Här upphörde landsvägens polyfoniska verklighet och ersattes av tystnader, stumheter lika vidsträckta som landet. Här fanns en ordlös sanning, en som kom före språket, ett vara, inte ett bli till.

Ingen kartograf hade fullständigt kartlagt dessa ändlösa vidder. I avkrokarna fanns byar begravda som aldrig visste om det brittiska imperiet, byar för vilka namnen på landets ledare och grundare inte skulle betyda någonting, trots att Wardha, där mahatman hade grundat sitt ashram, bara låg knappa tjugo mil bort. Att färdas på en del av de här småvägarna var att resa mer än tusen år tillbaka i tiden.

Jag kan inte låta bli att undra över hur det här lilla avsnittet ser ut i original.

Kommentera