Kategori: Litteratur

Min Borchert-översättning börjar närma sig slut. Det är bara två Kurzgeschichten kvar förutom finslipningen av det hela. Boken som helhet med hörspelet ”Draußen vor der Tür” och de fjorton berättelserna är ett brinnande antikrigsdokument fyllt av smärta och förtvivlan.

Idag lägger jag in slutet av texten ”Dann gibt es nur eins!”/ ”Då finns det bara ett!”, en text vars början är en uppmaning till alla att säga nej till krig och vars slut berättar om vad som händer om vi inte säger nej:

För om ni inte säger NEJ, om NI inte säger nej, mödrar, då: då:

I de larmande ångdisiga hamnstäderna kommer de stora fartygen stönande att förstummas och som titaniska drunknade mammutkadaver trögt slå emot de döda övergivna kajmurarna, alg-, tång- och musselövervuxna, den förr så skimrande dånande kroppen med en kyrkogårdsaktig fiskrutten doft, murken, skröplig, död –

spårvagnarna kommer att bli liggande som meningslösa glanslösa glasögda burar vettlöst tillbucklade och avflagnade bredvid kablarnas och rälsens förvirrade stålskelett bakom murkna skjul med hål i taket, på förlorade söndertrasade gator –

en slamgrå gröttjock blyaktig tystnad kommer att vältra sig fram, glupsk, växande, den kommer att växa sig större och större i skolorna och universiteten och teatrarna, på idrottsplatser och lekplatser, fasansfull och girig, omöjlig att hejda –

det solfyllda saftiga vinet kommer att ruttna i de förfallna odlingarna, riset kommer att skrumpna bort på den förtorkade jorden, potatisen kommer att frysa bort på åkrar i träda och korna kommer att sträcka sina likstela ben mot himlen som omkullvälta mjölkpallar –

på institutionerna kommer de stora läkarnas genialiska uppfinningar att surna, murkna, svampigt mögla bort –

i köken, förråden och källarna, i kylhusen och magasinen kommer de sista mjölsäckarna, de sista burkarna med jordgubbar, pumpa och körsbärssaft att förfaras – brödet under de omkullfallna borden och på de krossade tallrikarna kommer att bli grönt och det skämda smöret kommer att stinka som såpa, säden på fälten kommer att sjunka ihop som en slagen här bredvid sönderrostade plogar och de rykande tegelskorstenarna, de dånande fabrikernas skorstenar kommer att vittra – vittra – vittra – övertäckta med ett evigt gräs –

då kommer den sista människan att irra omkring med söndertrasade tarmar och förgiftade lungor, svarslös och ensam under den giftigt glödande solen och under svajande himlakroppar, ensam bland oöverskådliga massgravar och de gigantiska betongklumpiga ödelagda städernas kalla avgudaansikten, den sista människan, förtorkad, vansinnig, full av hädelser och klagan – och hennes fruktansvärda klagorop: VARFÖR? kommer att ohört rinna bort över stäppen och vina genom de spruckna ruinerna och sippra ut bland spillrorna efter kyrkorna och klatscha mot bunkrarna och falla i blodpölar, ohört, utan svar, det sista djurskriet från det sista människodjuret –

allt detta kommer att inträffa imorgon, kanske imorgon, kanske redan i natt, kanske i natt, om – – om – – om ni inte säger NEJ.

En vän skickade mig två bilder från porten till Kavafis’ hus i Alexandria. ”Not special at all”, säger hon om dem, fast ändå är de nog det, just lite speciella.

I gränden mellan portbilderna läser jag en dikt av diktaren:

Ytterst sällan

Han är gammal. Sliten och kutig,
utsjasad av år och missbruk.
Sakta korsar han den smala gränden.
Men då han för att dölja eländet
och åldern stiger in i huset, tänker han
på den del han ännu har i ungdomen.

Ynglingar citerar nu hans verser.
Hans visioner far genom livliga blickar.
Deras friska, lustfyllda sinnen,
deras välformade, starka kroppar,
berörs av hans uppfattning om det sköna.

Här och här finns mer av och om Kavafis.

Sibilla Aleramo – pseudonym för Rina Faccio – (1876-1960) är en av Italiens första skrivande feminister. Det här ordet ”feminist” innehåller idag åtskilligt som pekar i helt olika riktningar och jag föreställer mig dessutom att man menade åtminstone delvis andra saker med det för 100 år sedan än man gör nu. Det må vara hur det vill med den saken, i alla fall är Aleramo en intressant författare. Jag läser nu för andra – eller är det tredje? – gången hennes självbiografiska roman ”Una donna”. Boken har översatts till svenska vid två tillfällen, men jag vet inte om man kan köpa den någonstans idag.

Som en liten inledning översätter jag – lite fritt – början av baksidestexten som finns på den italienska nyutgåvan från 1950:

Den här romanen av Sibilla Aleramo är från 1906. Hennes omedelbara framgång i Italien och i de länder där boken översattes kom att kasta ljus över en ny författarinna, som längre fram kom att ge andra bevis på sin storhet, inte minst inom poesin. Men romanen drog först och främst uppmärksamheten till sig på grund av sitt ämne: det rör sig om en av de första ”feministiska” böckerna som utkommit i Italien. Vi ger ut den på nytt i övertygelsen om att den här självbiografiska texten förblir ett exemplariskt och fortfarande aktuellt vittnesbörd om vad det är att vara kvinna.

”Una donna” skildrar ett avsnitt av Sibilla Aleramos (jag väljer att kalla henne så hela vägen, även om det är en pseudonym) liv med händelseförlopp och persongalleri hämtade direkt ur verkligheten. Ändå är boken mycket mer än en självbiografi eller en beskrivning av en enskild männskas strider, framgångar och misslyckanden. Det är en roman som genom en kvinnas liv ger oss en bild av hur det var att vara kvinna i Italien i en borgerlig sfär under tiden kring det förra århundradesskiftet. Den på sätt och vis vaga titeln ”En kvinna” är säkerligen vald med omsorg, Sibilla Aleramo låter sitt eget liv bli till en folie eller en dräkt där miljontals andra kvinnor kan ta plats med sina av de yttre omständigheterna framtvingade på många vis liknande öden.

Handlingen i boken börjar så här: En flicka växer upp under fria och lyckliga omständigheter; detta gäller i alla fall barndomen. Hon är äldst av fyra och ”pappas flicka”. När hon är tolv år lämnar familjen Norditalien för att fadern erbjudits att bli chef för en nygrundad kemisk industri i en småstad i Syditalien, nära havet. I stället för att fortsätta att gå i skolan får Sibilla privatlektioner i hemmet, men snart har läraren ”inget mer att lära” henne. Hon lever ett fritt och lite vilt liv, vandrar längs folktomma stränder och simmar ensam långt långt ut i havet. Hemma läser hon allt hon kommer över. Så småningom upphör det kringströvande livet och hon får en framskjuten ställning på faderns fabrik. Hon är ännu i de nedre tonåren.

Något år till förblir livet harmoniskt, men sedan börjar det uppstå sprickor i föräldrarnas äktenskap, sprickor som blir djupare och djupare. För modern, som är en ganska vek person, för detta till en katastrof. Hennes roll som maka och mor faller i bitar och det är den enda roll som finns för henne, som kvinna av hennes generation och utan exceptionella karaktärsdrag. Hon blir mer och mer deprimerad och kastar sig till slut ner från en balkong. Hon överlever, men lever egentligen inte i verkligheten efter det och så småningom hamnar hon på ett mentalsjukhus där hon kommer att stanna för alltid. Fadern har sedan länge ett förhållande vid sidan om och dyker bara upp sporadiskt i hemmet. Sibilla gifter sig mer eller mindre av misstag eller som ett slags förvänd protest med en tjänsteman på fabriken. Hon är fortfarande i tonåren och äktenskapet blir olyckligt ända från början, trots att hon under en tid försöker inbilla sig något annat. Hennes man, som inte alls förstår henne, gör genom sin svartsjuka och sitt av omgivningen sanktionerade förtryck hennes värld trång och lustlös.

Mycket av det som händer i Aleramos familj kan ses som exempel på problem i det italienska samhället eller i den borgerliga italienska familjen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Så småningom tar sig Sibilla ur det misslyckade äktenskapet och går sin egen väg som inte blir lätt och som ibland verkar omöjlig. En kvinna som vid den här tiden söker andra roller än de som finns i att vara maka och mor blir isolerad och missförstådd. Hon söker en kvinnlig identitet som ännu inte finns. Hennes kamp är hård och hon famlar efter målen och misslyckas gång på gång, åtminstone för stunden.

I förordet till boken kallar Maria Conti Sibilla Aleramos liv efter frigörelsen från det äktenskapliga förtrycket för ”en fantastisk pilgrimsvandring bland misstagen”. Den vandringen påbörjas i ”Una donna” men fortsätter egentligen livet igenom. Och Conti skriver att Aleramo först mot slutet av livet upptäcker att hon inte längre jagas av rädslan för att göra fel och att hon då börjar leva ”som om det omöjliga vore möjligt”.

PS Jag kommer att återkomma till den här boken fler gånger framöver.

Im Nebel

Seltsam, im Nebel zu wandern!
Einsam ist jeder Busch und Stein,
Kein Baum sieht den anderen,
Jeder ist allein.

Voll von Freunden war mir die Welt,
Als noch mein Leben licht war;
Nun, da der Nebel fällt,
Ist keiner mehr sichtbar.

Wahrlich, keiner ist weise,
Der nicht das Dunkel kennt,
Das unentrinnbar und leise
Von allem ihn trennt.

Seltsam, im Nebel zu wandern!
Leben ist Einsamsein.
Kein Mensch kennt den andern,
Jeder ist allein.

Hermann Hesse

När jag läste Goethes ”Harfenspieler” härom dagen, så var det något i första strofen som lockade fram tredje strofen i Hesses ”Im Nebel” i mitt huvud. Se här:

Wer nie sein Brot mit Tränen aß,
Wer nie die kummervollen Nächte
Auf seinem Bette weinend saß.
Der kennt euch nicht, ihr himmlischen Mächte.

Och här:

Wahrlich, keiner ist weise,
Der nicht das Dunkel kennt,
Das unentrinnbar und leise
Von allem ihn trennt.

Den som inte känner mörkret och vågar se in i det också i den egna själen vet ingenting…

Jag återvänder till ”Källarhändelser” för att den här gången gå in i kapitlet/händelsen ”Hölderlinnatt”. För er som inte var med här förra gången lägger jag en gång till in presentatationstexten som finns i bokens bakre pärm:

Sedan 1989 har människor kommit till en enkel källarlokal på Sigtunagatan 14 i Stockholm för att se utställningar och framträdanden, lyssna till musik, poesi, filosofisk reflexion, recitation och litterära föredrag. På Forum – nutidsplats för kultur framträder både unga och etablerade författare och litteraturvetare, musiker, skådespelare, dansare och filosofer i innovativa temaföreställningar under konstnärlig ledning av Jean-Claude Arnault.

I ”Källarhändelser” publiceras ett rikt urval framföranden som skrivits särskilt för Forum, dikter från poeters ”musikaliska rum”, poesi av Almqvist, Stagnelius, Södergran, Hölderlin, Celan, och Sachs och andra texter ur litteraturarvet. Med över 80 medverkande skribenter och konstnärer utgör boken en unik dokumentation av en av Sveriges viktigaste kulturscener, en legendarisk underjordisk mötesplats mitt i staden. Boken innehåller ett flertal tidigare opublicerade texter av bland andra Horace Engdahl, Ulf Linde och Birgitta Trotzig, samt ett fullmatat register över Forums evenemang från 1989 till mars 2007.

Ytterligare några korta upplysningar: 784 sidor, 83 medverkande, utkommer idag, den 25 maj, i bokhandeln vecka 18, förlag: Ersatz

Hölderlins liv klövs itu just när han nådde de högsta höjderna. Det lilla texten ”Kometen Hölderlin” inleder Aris Fioretos med att tala om Hölderlins vandring från Sydtyskland till Bordeaux på hösten 1801, den vandring som blev hans sista. Han skulle vara privatlärare i en tysk familj där nere, men han stannade inte länge. Fioretos beskriver hur han redan våren därpå återvände i ett tillstånd av både själsligt och kroppsligt kaos. Kort därefter fick han också veta att hans älskade, Susette Gontard (som var gift med en bankir i Frankfurt) hade dött. Mellan 1802 och 1806 skrev han sedan de stora hymnerna. Efter det gick han in i mörkret och förblev där resten av sitt liv, i trettiosju år, halva livet ungefär.

Kapitlet ”Hölderlinnatt” innehåller två dikter från den här svindlande perioden i Hölderlins diktarliv ”Der Ister”, på svenska ”Ister” och ”Mnemosyne”, på svenska ”Nymfen Mnemosyne”; båda i översättning av Aris Fioretos.

I den längre texten i den här källarhändelsen, ”Hölderlin och kraften”, som är skriven av Horace Engdahl, får vi först veta lite om den då nittonåriga Bettina Brentanos besök hos Hölderlin under den här dramatiska perioden. Hon skriver till en väninna om intrycket Hölderlin gjorde på henne. Hon talar i brevet om ”en gudomlig makt” som sköljt över honom. Och Hölderlins vän Isaac von Sinclair talar om ”ett djupare vetande” hos honom. Men det kom att dröja innan hymnerna från den här tiden skulle möta andra reaktioner än ett slags fascinerad misstro; de första utgivarna av hans verk betraktade dem som patologiska symtom, inte som läsbara dikter. Först på 1900-talet kom dessa dikter att ges ut för deras egen skull och inte bara som biografiskt intressanta randanmärkningar. Det var germanisten Norbert von Hellingrath som gav ut dem och han menade att de utgjorde höjdpunkten i Hölderlins verk. Engdahl talar om en speciell sorts fasthet i de här dikterna och att denna fasthet beror på att dessa dikter berättar en historia, men på ett annat sätt än vi är vana vid. Han talar om att det finns två tider i dem, å ena sidan den historiska, linjära tiden, å andra sidan den gudarnas tid, som befinner sig i ”tillvarons mitt”, ett slags cirkulär tid, ett evigt nu. Också rummet har en egen form hos Hölderlin, menar Engdahl. En flod ur verkligheten kan till exempel av andliga skäl få ett helt annat lopp i Hölderlins diktvärld och det finns trådar av speciella korrespondenser mellan platser på verklighetens karta. En tredje egendomlighet i Hölderlins diktade verklighet är ett slags sammansmältning av bildligt och bokstavligt. Engdahl talar vidare om Hölderlins intuitiva skapande av något som skulle bli något först i en avlägsen framtid: ”Och det är genom att känna exakt hur han skall hänga upp sina ordsegel för att fånga framtidens vind – den vind som kommer att blåsa på grund av den olyckliga historia som väntar vår världsdel, den vind som kommer att vina genom spillrorna av den poetik som avvisade Hölderlins diktning – som han blir den store författaren.”

Mot slutet av sin text frågar sig Horace Engdahl vem det är som talar i de här dikterna. Han kommer fram till att det inte är en enskild individ som talar eller tänker eller drömmer: ”Om det är någon som drömmer i hymnerna, är det ingen människa, inget vanligt jag. Det är själva Västerlandet. Det är Hesperia som drömmer. Hesperia drömmer om sitt släktskap med Grekland, med Orienten, med gudarnas marker.” Engdahl kastar så en blick på de dikter som Hölderlin skrev efter höjdpunkten när han hamnat i det själsliga mörkret. Om dem säger han: ”Det hemska är att de dikter Hölderlin skrev i tornet vid Neckar och underteckande ”Scardanelli” vittnar om ett uppvaknande från Hesperias dröm. De är klarvakna. De innehåller ingenting.”

Många ansåg att Hölderlin var galen redan medan han skrev hymnerna, men i texterna fanns ännu kraften, egentligen som aldrig förr. Kanske fanns den där så oerhörd för att han stred för sin själs liv, en sista strid. Efteråt tömde vansinnet allt på innehåll och riktning. Dikterna blev till tomma hylsor – där ibland något kraftfullt ännu blixtrade till – till splitter, utströdda koder och chiffer utan nycklar.

Engdahl talar om Hölderlins förmåga att skapa något för framtiden och om något som skulle kunna liknas vid en profetisk blick. När jag läser den korta dikten ”Hälfte des Lebens”, så ser jag i den ett slags profetia. Han skrev den 1804 (eller möjligen något tidigare), ungefär mitt i sin livstid och den har en ljus och en mörk strof.

Hälfte des Lebens

Mit gelben Birnen hänget
Und voll mit wilden Rosen
Das Land in den See,
Ihr holden Schwäne,
Und trunken von Küssen
Tunkt ihr das Haupt
Ins heilignüchterne Wasser.

Weh mir, wo nehm ich, wenn
Es Winter ist, die Blumen, und wo
Den Sonnenschein,
Und Schatten der Erde?
Die Mauern stehn
Sprachlos und kalt, im Winde
Klirren die Fahnen.

Kanske finns höjdpunkten och hymntiden dolda i tomraden mellan första och sista strofen.