Min Borchert-översättning börjar närma sig slut. Det är bara två Kurzgeschichten kvar förutom finslipningen av det hela. Boken som helhet med hörspelet ”Draußen vor der Tür” och de fjorton berättelserna är ett brinnande antikrigsdokument fyllt av smärta och förtvivlan.
Idag lägger jag in slutet av texten ”Dann gibt es nur eins!”/ ”Då finns det bara ett!”, en text vars början är en uppmaning till alla att säga nej till krig och vars slut berättar om vad som händer om vi inte säger nej:
För om ni inte säger NEJ, om NI inte säger nej, mödrar, då: då:
I de larmande ångdisiga hamnstäderna kommer de stora fartygen stönande att förstummas och som titaniska drunknade mammutkadaver trögt slå emot de döda övergivna kajmurarna, alg-, tång- och musselövervuxna, den förr så skimrande dånande kroppen med en kyrkogårdsaktig fiskrutten doft, murken, skröplig, död –
spårvagnarna kommer att bli liggande som meningslösa glanslösa glasögda burar vettlöst tillbucklade och avflagnade bredvid kablarnas och rälsens förvirrade stålskelett bakom murkna skjul med hål i taket, på förlorade söndertrasade gator –
en slamgrå gröttjock blyaktig tystnad kommer att vältra sig fram, glupsk, växande, den kommer att växa sig större och större i skolorna och universiteten och teatrarna, på idrottsplatser och lekplatser, fasansfull och girig, omöjlig att hejda –
det solfyllda saftiga vinet kommer att ruttna i de förfallna odlingarna, riset kommer att skrumpna bort på den förtorkade jorden, potatisen kommer att frysa bort på åkrar i träda och korna kommer att sträcka sina likstela ben mot himlen som omkullvälta mjölkpallar –
på institutionerna kommer de stora läkarnas genialiska uppfinningar att surna, murkna, svampigt mögla bort –
i köken, förråden och källarna, i kylhusen och magasinen kommer de sista mjölsäckarna, de sista burkarna med jordgubbar, pumpa och körsbärssaft att förfaras – brödet under de omkullfallna borden och på de krossade tallrikarna kommer att bli grönt och det skämda smöret kommer att stinka som såpa, säden på fälten kommer att sjunka ihop som en slagen här bredvid sönderrostade plogar och de rykande tegelskorstenarna, de dånande fabrikernas skorstenar kommer att vittra – vittra – vittra – övertäckta med ett evigt gräs –
då kommer den sista människan att irra omkring med söndertrasade tarmar och förgiftade lungor, svarslös och ensam under den giftigt glödande solen och under svajande himlakroppar, ensam bland oöverskådliga massgravar och de gigantiska betongklumpiga ödelagda städernas kalla avgudaansikten, den sista människan, förtorkad, vansinnig, full av hädelser och klagan – och hennes fruktansvärda klagorop: VARFÖR? kommer att ohört rinna bort över stäppen och vina genom de spruckna ruinerna och sippra ut bland spillrorna efter kyrkorna och klatscha mot bunkrarna och falla i blodpölar, ohört, utan svar, det sista djurskriet från det sista människodjuret –
allt detta kommer att inträffa imorgon, kanske imorgon, kanske redan i natt, kanske i natt, om – – om – – om ni inte säger NEJ.