Harfenspieler
Wer nie sein Brot mit Tränen aß,
Wer nie die kummervollen Nächte
Auf seinem Bette weinend saß.
Der kennt euch nicht, ihr himmlischen Mächte.
Ihr führt ins Leben uns hinein,
Ihr laßt den Armen schuldig werden,
Dann überlaßt ihr ihn der Pein:
Denn alle Schuld rächt sich auf Erden.
Johann Wolfgang von Goethe
PS Finns det någon svensk översättning? Det borde det väl finnas…
Sedan en liten tid läser jag i en stor tung grå boksten som heter ”Källarhändelser”.
I bakre pärmen finns den här presentationen:
Sedan 1989 har människor kommit till en enkel källarlokal på Sigtunagatan 14 i Stockholm för att se utställningar och framträdanden, lyssna till musik, poesi, filosofisk reflexion, recitation och litterära föredrag. På Forum – nutidsplats för kultur framträder både unga och etablerade författare och litteraturvetare, musiker, skådespelare, dansare och filosofer i innovativa temaföreställningar under konstnärlig ledning av Jean-Claude Arnault.
I ”Källarhändelser” publiceras ett rikt urval framföranden som skrivits särskilt för Forum, dikter från poeters ”musikaliska rum”, poesi av Almqvist, Stagnelius, Södergran, Hölderlin, Celan, och Sachs och andra texter ur litteraturarvet. Med över 80 medverkande skribenter och konstnärer utgör boken en unik dokumentation av en av Sveriges viktigaste kulturscener, en legendarisk underjordisk mötesplats mitt i staden. Boken innehåller ett flertal tidigare opublicerade texter av bland andra Horace Engdahl, Ulf Linde och Birgitta Trotzig, samt ett fullmatat register över Forums evenemang från 1989 till mars 2007.
Ytterligare några korta upplysningar: 784 sidor, 83 medverkande, utkommer 25 maj, i bokhandeln vecka 18, förlag: Ersatz
Under händelsen Johann Wolfgang Goethe (lördagen 29 maj 1999 kl. 19.00, konferencier Horace Engdahl) finns en text av Håkan Rehnberg som har ”Berättelsens figur”. Jag stannar i den första hälften av denna.
Ett konstverk bör för att vara ett konstverk alltid sätta sin egen framträdelseform eller figuration i fråga. Varje figuration bör realiseras på ett sådant sätt att den pekar ut sin egen omöjlighet. Men också på ett sådant sätt att den får betraktaren att fascinerad fångas och kvarhållas av verket.
Så börjar Rehnberg sin text. Jag låter mig fösas hit och dit av de tre satserna. Det är den mittersta som sliter itu mig eller i alla fall mitt försök att begripa – ett konstverks gestalt eller uttryck ska visa på dess omöjlighet. Att ta in detta känns som att dränkas och ändå simmar jag vidare efteråt.
Rhenberg för sedan, för att exemplifiera det som inledningsraderna uttrycker, en text av Baudelaire om Delacroix’ måleri på tal. Baudelaire talar om det ogripbara och ändå ”outsägligt påtagliga” som är ett konstverks själva essens. Och Rhenberg spinner vidare och låter läsaren gå igenom det luftlösa rummet igen: ”Det som får varje figuration eller berättelse att framstå som en täckmantel för en tomhet som inte låter sig gestaltas.”
Vi går förbi Baudelaires beskrivning av Delacroix’ konst och hamnar hos Delacroix själv, där han jämför måleriet med textkonstverket. Måleriet ser han som mera omedelbart än det skrivna, helheten kommer i ett slag över oss, inte steg för steg. Men också texten kan förvandlas till målning och som Rhenberg uttrycker det ”störta samman i ett avgörande nu”. Han talar i Delacroix’ anda om hänförelsen som förstummar och om de stumma konstarterna. Det stumma i målningen motsvaras i texvärlden av ögonblick då texten i omedelbarhet framträder som helhet och det inte längre finns något som betecknar utan endast något som är.
Rhenberg läser sedan Goethes dikt ”Meeresstille” (Stiltje) under de här inledande orden:
Denna förstumningens figur, det sublimas skuggsida, är det som får varje berättelse att vittra sönder, som får varje text att närma sig måleriet i bävan.
Meeresstille
Tiefe Stille herrscht im Wasser,
Ohne Regung ruht das Meer,
Und bekümmert sieht der Schiffer
Glatte Fläche ringsumher.
Keine Luft von keiner Seite!
Todesstille fürchterlich!
In der ungeheuern Weite
Reget keine Welle sich.
Stiltje
Djup stillhet härskar i vattnet.
Utan rörelse vilar havet
Och bekymrat ser skepparen
Ytan blank runtomkring
Inte en vindil från något håll
Dödlig stillhet – fruktansvärt
I den oerhörda vidden
Rör sig inte en våg
Rhenberg kommer inför denna dikt tillbaka till textens förvandling till bild, till evighetsögonblick utan handling, men också till sin hisnande ”omöjlighetsrad” i inledningen: ”Varje figuration bör realiseras på ett sådant sätt att den pekar ut sin egen omöjlighet.”
Man anar här ett berättarflöde som stannar upp och övergår i en ödesmättad orörlig bild som griper tillbaka på sig själv, en text som handlar om sig själv, och gestaltar sitt eget drama, alltså en text som man samtidigt tvings vistas i och inte kan vistas i.
• • •
Jag släpper Rehnbergs texthand och promenerar ut på ett sidospår som plötsligt blir tydligt för mig. Igenom raderna i ”Meeresstille” ser jag ”Ein Gleiches” skimra fram. Jag ser den ena dikten spegla sig i den andra, jag ser skiftet mellan elementen, jag ser en enhet mellan stämningsantipoder:
Tiefe Stille herrscht im Wasser,
Ohne Regung ruht das Meer,
Und bekümmert sieht der Schiffer
Glatte Fläche ringsumher.
Keine Luft von keiner Seite!
Todesstille fürchterlich!
In der ungeheuern Weite
Reget keine Welle sich.
•
Über allen Gipfeln
Ist Ruh.
In allen Wipfeln
Spürest du
Keinen Hauch;
Die Vöglein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
Ruhest du auch.
PS "Ein Gleiches" finns i en mängd svenska översättningar, flera av högsta klass. Jag vill inte välja någon utan överlåter åt er – som vill se den i svensk språkdräkt – att själva välja vilken ni vill läsa till det här.
För någon vecka sedan publicerade jag en dikt av Erich Fried här och utlovade samtidigt fler. Idag läser jag dikten ”Friedensbereitschaft” (Fredsberedskap):
Wenn die Friedensliebe
der einen
mit voller Wucht
auf die Friedensliebe
der andern stößt
gibt es Krieg
Grovöversättning till svenska: När de enas fredsberedskap, med full kraft, stöter samman med de andras fredsberedskap, då blir det krig.
Härom dagen fick jag den här dikten av Eva Strittmatter sänd till mig av en vän. Det är en landskapsdikt. Mark är Mark Brandenburg, landet runt Berlin skulle man kunna säga utan att vara för detaljerad i definitionen. Typiskt för det här landskapet är de sandiga jordarna, en bister karghet och en viss monotoni. Det är inget snarfagert land, inget främlingen blixtförälskar sig i, men det har sin sega tålmodiga anspråklösa dragningskraft, som först märks efter lång samvaro med de här platserna.
foto Keri
Det är särskilt de första raderna här som talar till mig. De sandiga vägarna i det gamla sandiga landet.
Mark
Mich rühren die sandigen Wege
Im alten sandigen Land.
Die Heckenrosengehege.
Die Holderbüsche am Rand
Der alten Felderraine.
Die Gräser reden mir da
Von Zeiten, die warn noch nicht meine,
Als ich das Früheste sah:
Die Gräser. Und hörte die Lerche.
Und roch dieser Sande Geruch.
Seither schlepp ich diese Erde
Mit mir als Segen und Fluch.
Ich muß diesen Sand verwandeln,
Bis er schmilzt und Wort wird in mir.
Diese Erde läßt nicht mit sich handeln.
Ich komm nicht umsonst aus ihr.
En kortnovell av den schweiziske författaren Max Frisch:
Jemand berichtet aus Berlin: Ein Dutzend verwahrloste Gefangene, geführt von einem russischen Soldaten, gehen durch eine Straße; vermutlich kommen sie aus einem fernen Lager, und der junge Russe muß sie irgendwohin zur Arbeit führen oder, wie man sagt, zum Einsatz. Irgendwohin; sie wissen nichts über ihre Zukunft; es sind Gespenster, wie man sie allenthalben sehen kann. Plötzlich geschieht es, daß eine Frau, die zufällig aus einer Ruine kommt, aufschreit und über die Straße heranläuft, einen der Gefangenen umarmt – das Trüpplein muß stehenbleiben, und auch der Soldat begreift natürlich, was sich ereignet hat; er tritt zu dem Gefangenen, der die Schluchzende im Arm hält, und fragt:
”Deine Frau?”
”Ja -.”
Dann fragt er die Frau:
”Dein Mann?”
”Ja -.”
Dann deutet er mit der Hand: ”Weg – laufen, laufen – weg!”
Sie können es nicht glauben, bleiben stehen; der Russe marschiert weiter mit den elf andern, bis er, einige hundert meter später, einem Passanten winkt und ihn mit der Maschinenpistole zwingt, einzutreten: damit das Dutzend, das der Staat von ihm verlangt, wieder voll ist.
En översättning så här rakt ur ärmen:
Någon rapporterar från Berlin: Ett dussin vanvårdade fångar går längs en gata anförda av en rysk soldat; förmodligen kommer de från ett avlägset läger och den unge ryssen måste föra dem till något arbete någonstans eller, som man säger, till tjänstgöring. Någonstans är de på väg; de vet ingenting om sin framtid; de är vålnader, sådana som man kan se överallt. Plötsligt händer det att en kvinna, som av en tillfällighet kommer ut från en ruin, skriker till och springer över gatan rakt emot dem och omfamnar en av fångarna – den lilla skaran måste stanna till och även soldaten begriper naturligtvis vad som har hänt; han går fram till fången som håller kvinnan i famnen och frågar:
”Din fru?”
”Ja -.
Sedan frågar han kvinnan:
”Din man?”
”Ja -.
Sedan visar han med handen: ”Bort – springa, springa – bort!”
De kan inte tro det, de blir stående; ryssen marscherar vidare med de elva andra tills han några hundra meter senare vinkar till sig en förbipasserande och med k-pisten tvingar honom till att kliva in i ledet: så att dussinet som staten kräver av honom blir komplett igen.
Café de la Terrasse är ett konstnärscafé i Zürich. Historien utspelar sig strax efter andra världskriget.