Källarhändelser – en Goetheflik

Sedan en liten tid läser jag i en stor tung grå boksten som heter ”Källarhändelser”.

bok

I bakre pärmen finns den här presentationen:

Sedan 1989 har människor kommit till en enkel källarlokal på Sigtunagatan 14 i Stockholm för att se utställningar och framträdanden, lyssna till musik, poesi, filosofisk reflexion, recitation och litterära föredrag. På Forum – nutidsplats för kultur framträder både unga och etablerade författare och litteraturvetare, musiker, skådespelare, dansare och filosofer i innovativa temaföreställningar under konstnärlig ledning av Jean-Claude Arnault.

I ”Källarhändelser” publiceras ett rikt urval framföranden som skrivits särskilt för Forum, dikter från poeters ”musikaliska rum”, poesi av Almqvist, Stagnelius, Södergran, Hölderlin, Celan, och Sachs och andra texter ur litteraturarvet. Med över 80 medverkande skribenter och konstnärer utgör boken en unik dokumentation av en av Sveriges viktigaste kulturscener, en legendarisk underjordisk mötesplats mitt i staden. Boken innehåller ett flertal tidigare opublicerade texter av bland andra Horace Engdahl, Ulf Linde och Birgitta Trotzig, samt ett fullmatat register över Forums evenemang från 1989 till mars 2007.

Ytterligare några korta upplysningar: 784 sidor, 83 medverkande, utkommer 25 maj, i bokhandeln vecka 18, förlag: Ersatz

Under händelsen Johann Wolfgang Goethe (lördagen 29 maj 1999 kl. 19.00, konferencier Horace Engdahl) finns en text av Håkan Rehnberg som har ”Berättelsens figur”. Jag stannar i den första hälften av denna.

Ett konstverk bör för att vara ett konstverk alltid sätta sin egen framträdelseform eller figuration i fråga. Varje figuration bör realiseras på ett sådant sätt att den pekar ut sin egen omöjlighet. Men också på ett sådant sätt att den får betraktaren att fascinerad fångas och kvarhållas av verket.

Så börjar Rehnberg sin text. Jag låter mig fösas hit och dit av de tre satserna. Det är den mittersta som sliter itu mig eller i alla fall mitt försök att begripa – ett konstverks gestalt eller uttryck ska visa på dess omöjlighet. Att ta in detta känns som att dränkas och ändå simmar jag vidare efteråt.

Rhenberg för sedan, för att exemplifiera det som inledningsraderna uttrycker, en text av Baudelaire om Delacroix’ måleri på tal. Baudelaire talar om det ogripbara och ändå ”outsägligt påtagliga” som är ett konstverks själva essens. Och Rhenberg spinner vidare och låter läsaren gå igenom det luftlösa rummet igen: ”Det som får varje figuration eller berättelse att framstå som en täckmantel för en tomhet som inte låter sig gestaltas.”

Vi går förbi Baudelaires beskrivning av Delacroix’ konst och hamnar hos Delacroix själv, där han jämför måleriet med textkonstverket. Måleriet ser han som mera omedelbart än det skrivna, helheten kommer i ett slag över oss, inte steg för steg. Men också texten kan förvandlas till målning och som Rhenberg uttrycker det ”störta samman i ett avgörande nu”. Han talar i Delacroix’ anda om hänförelsen som förstummar och om de stumma konstarterna. Det stumma i målningen motsvaras i texvärlden av ögonblick då texten i omedelbarhet framträder som helhet och det inte längre finns något som betecknar utan endast något som är.

Rhenberg läser sedan Goethes dikt ”Meeresstille” (Stiltje) under de här inledande orden:

Denna förstumningens figur, det sublimas skuggsida, är det som får varje berättelse att vittra sönder, som får varje text att närma sig måleriet i bävan.

Meeresstille

Tiefe Stille herrscht im Wasser,
Ohne Regung ruht das Meer,
Und bekümmert sieht der Schiffer
Glatte Fläche ringsumher.
Keine Luft von keiner Seite!
Todesstille fürchterlich!
In der ungeheuern Weite
Reget keine Welle sich.

Stiltje

Djup stillhet härskar i vattnet.
Utan rörelse vilar havet
Och bekymrat ser skepparen
Ytan blank runtomkring
Inte en vindil från något håll
Dödlig stillhet – fruktansvärt
I den oerhörda vidden
Rör sig inte en våg

Rhenberg kommer inför denna dikt tillbaka till textens förvandling till bild, till evighetsögonblick utan handling, men också till sin hisnande ”omöjlighetsrad” i inledningen: ”Varje figuration bör realiseras på ett sådant sätt att den pekar ut sin egen omöjlighet.”

Man anar här ett berättarflöde som stannar upp och övergår i en ödesmättad orörlig bild som griper tillbaka på sig själv, en text som handlar om sig själv, och gestaltar sitt eget drama, alltså en text som man samtidigt tvings vistas i och inte kan vistas i.

• • •

Jag släpper Rehnbergs texthand och promenerar ut på ett sidospår som plötsligt blir tydligt för mig. Igenom raderna i ”Meeresstille” ser jag ”Ein Gleiches” skimra fram. Jag ser den ena dikten spegla sig i den andra, jag ser skiftet mellan elementen, jag ser en enhet mellan stämningsantipoder:

Tiefe Stille herrscht im Wasser,
Ohne Regung ruht das Meer,
Und bekümmert sieht der Schiffer
Glatte Fläche ringsumher.
Keine Luft von keiner Seite!
Todesstille fürchterlich!
In der ungeheuern Weite
Reget keine Welle sich.

Über allen Gipfeln
Ist Ruh.
In allen Wipfeln
Spürest du
Keinen Hauch;
Die Vöglein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
Ruhest du auch.

PS "Ein Gleiches" finns i en mängd svenska översättningar, flera av högsta klass. Jag vill inte välja någon utan överlåter åt er – som vill se den i svensk språkdräkt – att själva välja vilken ni vill läsa till det här.

3 tankar om “Källarhändelser – en Goetheflik

  1. Bodil, du är ruskigt snabb som alltid! Jag höll i boken när jag besökte Forum i fredags – den verkar vara allt man hoppats, men när ska man hinna? – och du är redan igång…

  2. Håkan,
    egentligen är jag rätt långsam, det är bara fråga om lite selektiv snabbhet. Jag har nu läst några av texterna i boken och jag har börjat där jag känner mig lite hemma, alltså bland texter som behandlar sådant jag läst tidigare och som intresserar mig. Genom ”Meeresstille” har jag nu börjat läsa en del Goethelyrik, både sådant jag läst tidigare och nyläsningar.

Kommentera