Hellmut von Cubes ”Tierskizzenbüchlein” fortsätter att locka mig till översättningsförsök. Härom dagen gav jag mig på den lilla suggestiva texten om fladdermössen – inte minst von Cubes bilder av människan i fladdermusen fascinerar mig:
• • •
Fladdermössen
Det finns ingenting som dyker upp så plötsligt som fladdermössen. Bynatten spottar ut dem, de är där som om de vore framtrollade och de är lika punktliga som om de tillhört en pedantiskt spökande smådjävuls anhang. Trots att de flyger i sällskap ser man för det mesta bara en av dem och då bara för någon sekund som om den vore sin egen förbiilande skugga.
Deras flykt påminner lika mycket om en besatt fjäril som om en svala i en myggsvärm. Det är ett virtuost fladdrande, en rastlös, mjuk sicksacklinje som ser ut att sudda ut alla nattfjärilar på sin väg. Ändå menar man att fladdermössen inte alls har lätt för att hålla sig kvar uppe i luften och att de anstränger sig för att kompensera tidsnöden med skicklighet. Alla dessa piruetter utplånar inte intrycket av att lufttiden är utmätt och man tror sig känna att de strax måste landa igen som uppblåsta ollonborrar eller leksaksflygplan.
Deras kuslighet är svår att komma underfund med. Förmodligen har den till någon del att göra med natten och mörkrets magiska spel, som förvrider de oskyldigaste ljud och de behagligaste konturer till något skrämmande, för prasslandet från en mus låter på dagen hemtrevligt och ugglerop i en solig skog har något drömskt över sig. Och ändå måste man medge att det plötsliga uppdykandet, den ljudlösa fladderfärden och de ihärdiga och energiska slagen från hudvingarna har något spöklikt över sig.
Men allt detta blir begripligt för den som en gång har sett fladdermöss på nära håll. Han vet att de utarbetade, förbittrade adjunkterna med tärda ansikten, de isgrå, driftigt hit-och-dit-hasande aktuarierna och arkivarierna, som spejar mer med fingrarna än med de inflammerade små ögonen och de gamla sorglustigt elaka små tanterna i mantiljer som blir allt mindre och gråare, tills en natt de trogna paraplyerna växer fast vid deras kroppar och de lyfter och flyger iväg in i det mörka landet för att föröka fladdermössens släkte.
Här är en vers från en av mina favoritpoeter:
Myself, I rather like the bat,
It’s not a mouse, it’s not a rat.,
It has not feathers, yet has wings,,
It’s quite inaudible when it sings,
It zigzags through the evening air,
And never lands on ladies’ hair,,
A fact of which men spend their lives,
Attempting to convince their wiwes.,
Jag skyndar mig att tillägga att detta är ett tidsdokument från fyrtiotalet eller så, nuförtiden skulle man ju inte skriva så. Så här kanske:
It never lands on people’s clothes
be it a woman, man or both.
Tack Bengt,
det gläder mig att von Cubes fladdermustext inspirerade dig till detta citat med kommentar om fladdermöss i hår och klär… eller snarare deras frånvaro från människopäls eller -dräkt.