Kategori: Litteratur

En av sagorna i Pentamerone heter ”L’orsa” (Björnhonan). Jag tänker inte berätta hela historien utan jag ger er sammanfattningen som finns i inledningen (som i alla de andra sagorna) och sedan plockar jag ut några citat för att ge er en föreställning om formuleringarna och uttryckssättet i den här vilda boken. Här är inledningen:

Il re di Roccaspra vuol prendere per moglie la propria figlia; e questa mercé l’astuzia di una vecchia, si trasforma in orsa e fugge alle selve. Qui, in una caccia, viene in possesso di un principe, il quale poi un giorno la vede nel suo aspetto naturale in un giardino, dove si stava a pettinare, e s’innamora di lei. Dopo vari casi, scoperta per donna, diventa moglie del principe.

Kungen av Roccaspra vill ta sin egen dotter till hustru; denna förvandlar sig genom en gammal kvinnas list till en björnhona och flyr till skogs. Där blir hon under en jakt infångad av en prins som sedan en dag ser henne i sin naturliga gestalt i en trädgård, där hon sitter och kammar sig och han förälskar sig i henne. Så småningom klarnar det att hon är en kvinna och då blir hon prinsens hustru.

Så lyder den summariska sammanfattningen. Här kommer nu undan för undan de citat jag valt ur själva sagotexten. Varje saga inleds med att sagoberätterskorna kommenterar den närmast föregående, i det här fallet ”Il serpente” (Ormen), en saga om kvinnlig list. Så här säger en av gummorna om denna företeelse:

E invero la femmina ha le malizie come granatini, infilate a cento per ogni capello: la frode le è madre, la bugia nutrice, la lusinga maestra, l’infingimento consiglio, e l’inganno compagno, che volta e rivolta l’uomo a suo piacere.

Det är sant att kvinnan är översållad med list som med små granater, på varje hårstrå finns det hundra: bedrägeriet är hennes mor, lögnen amma, smickret lärarinna, förställningen rådgivare, sveket hennes vän som efter behag vänder och vrider på mannen.

I början av själva sagan ligger drottningen för döden och hon säger till kungen att om han vill gifta om sig efter hennes död så måste den kvinna han gifter sig med vara lika vacker som hon själv. Annars – och här utslungar hon en förbannelse:

Altrimenti ti lascio una maledizione, spremuta con tutte le forze dalle mie mammelle; e te ne porterò odio perfino nell’altro mondo.

Annars lämnar jag dig en förbannelse, pressad med all kraft ur mina bröst; och jag kommer att hata dig för detta till och med i den andra världen.

En tid efter drottningens död kallar kungen till sig alla kvinnor i hela landet för att se om han kan finna någon bland dem som är lika vacker som den döda var. Kvinnorna får ställa sig i en lång rad framför slottet och en ganska dråplig scen utspelar sig när kungen försöker hitta den han söker:

E, andando e venendo, di su e di giù, come scimmia che non sta mai ferma, e affisando e squadrando ora questa ora quella

Och i det att han gick fram och tillbaka, upp och ner, som en apa som aldrig står stilla, synade han dem och granskade dem, den ena efter den andra

Naturligtvis hittar han ingen som är lika vacker som den döda drottningen varit och det är då han kommer att tänka på att hans dotter prinsessan är oerhört lik sin mor och lika vacker. När han föreslår att hon ska gifta sig med honom blir hon förfärad och under natten som följer försöker hon förtvivlat finna på en utväg. Då kommer en gammal kvinna till hennes hjälp. Hon ger Preziosa (så heter prinsessan) ett halmstrå som hon ska stoppa i munnen. När hon gör det förvandlas hon till en björnhona. Och när hon sedan tar ut det blir hon en prinsessa igen. Hon tackar kvinnan på ett mycket handfast sätt:

Rese gran mercé Preziosa alla vecchia, e, nell’accommiatarla, le fece dare una grembialata di farina e dua fette di lardo.

Preziosa tackade den gamla kvinnan och när hon tog avsked lät hon ge henne ett förkläde fyllt med mjöl och två skivor späck.

Strax därefter får vi på det här sättet veta att det mörknar:

E, quando il Sole, simile a meretrice fallita, comincia a cangiar quartiere

Och när solen likt en glädjeflicka utan framgång, börjar söka sig nya gator

•

Imorgon och några dagar framåt drar jag mig undan härifrån för att avsluta min läsning av Pentamerone och för att läsa ”Orlando innamorato” av Matteo Maria Boiardo. Jag hälsar er med denna röda sagokatt:

Jag har ibland gått förbi den här byggnaden, men egentligen aldrig tänkt mig att stiga in i den: ”Svenska Akademien” lyder, inte helt överraskande, frisinskriften. Men härom kvällen gick jag alltså uppför de här trappstegen och in genom den höga porten.

Svenska Akademien i ljus och skugga morgonen därpå

Titeln på kvällens sammankomst var ”Kritikern Klara Johanson”, ett försök till en avgränsning kanske eller bara ett namn – något ska ju en sådan här sak heta. Salen vi satt i vara stor och sobert pampig och försedd med förgyllda ornament. Jag tog inga bilder, så jag får lita på mina opålitliga minnesbilder: guldiga pilastrar med joniska kapitäl tror jag att jag såg. Publiken var mycket städad och disciplinerad – punktvis var disciplinen kanske lite väl långt driven: när jag vid ett tillfälle lite hastigt vände blad i min anteckningsbok, väste en dam brevid mig ”måste du blädda så där hela tiden?!” (Jag avledde min irritation över frågan med att anteckna ”Fienden sitter bredvid mig”.) Sammansättningen vad gäller ålder och kön motsvarade väl ungefär den vid en standardgudstjänst i svenska kyrkan, men där upphör likheterna, för varje plats i den stora salen var fylld.

Horace Engdahls inledning med Klara Johanson-citatet ”Jag är ingenting om inte diktare – och jag är inte diktare” fick mig att genast känna mig hemmastadd – och att åtminstone för ett tag sluta fundera över rummet och publiken. En stund talade Engdahl om Akademiens planer på att återskapa Klara Johansons ”bokrum”, det så kärleksfullt omtalade rummet där hon hämtade liv och kraft ur sina böcker, ur ofta sedan länge döda författares ord. ”Men det är inte något för boktjuvar för det är en läsares och en inte en boksamlares bibliotek”, lät Engdahl oss veta.

Efter detta exordium tog Carina Burman till orda och därmed tog föredragsdelen av aftonen vid. Burman talade utifrån Ciceros ord om ”vita activa ” versus ”vita contemplativa” om KJ och hennes föregivna tillbakadragenhet och världsfrånvändhet. Nej, Klara var minsann också en del av sin tid och hon deltog med energi och uthållighet i dess strider. Hon skrev för en offentlighet och hade mål för samhället som hon slogs för att nå. Burman kallade henne en ”sällskaplig enstöring” och tillade att ”bokrummet” inte bara var en eremitsfär utan att det också kunde vara ett öppet rum dit andra människor var välkomna. Ja, och så sa hon – och det tycker jag alltid om att tänka på – att Klara aldrig var någon representant för någon grupp utan att hon alltid var hon själv.

Det längsta avsnittet på programmet – i alla fall minns jag det så – var ett samtal om KJ mellan Jonas Ellerström, Carina Burman, Ingrid Svensson och Anna Bohlin. Först snuddade Ellerström vid de böcker om KJ som kommit ut före Carina Burmans bok, ”K.J. En biografi”, böcker av Torsten Ekbom, Nils Afzelius – Greger Eman; och där hände något märkligt: För en stund kände jag att atmosfären i rummet blev en annan och att en ande svävade förbi. ”Han är inte längre här ibland oss”, sa Ellerström.

Anna Bohlin talade lite om ironin i KJ:s texter och om ironi mera i allmänhet. Ingrid Svensson log vänligt ironiskt mot Akademien och sa att det finns en hel del intressantare saker av KJ på ett annat stället, nämligen på KB och närmare bestämt bland handskriftssamlingarna – där IS själv presiderar – och dit är ”alla som är över 18 år välkomna”, sa hon och lät blicken glida över åhörarskaran. Samtalet gick hit och dit. Vi fick höra om KJ:s engagemang för freden i samband med första världskrigets utbrott, men också något om hennes raljerande med fredsrörelsen. Den ena sidan efter den andra i Klara Johanson vändes fram: KJ:s favoritepok motsvaras ungefär av Goethe livstid (1749-1832) och Goethe hörde också till fixstjärnorna på hennes litteraturhimmel. KJ ville vara en samtida till sina stora favoriter, hon umgicks i skrift med Goethe, Kierkegaard och Fredrika Bremer med en sådan intimitet som om de verkligen varit hennes nära vänner. Glimtar från Klara Johansons många år med livskamraten Ellen Kleman blixtrade förbi, liksom striderna med den konservative litteraturkritikern Fredrik Böök och utgivningen boken ”Den undre världen” – en prostituerads dagbok som sammanställts (och redigerats?) av KJ. Hennes syn på litteraturkritikerns roll som i djupaste mening subjektiv betonades ett flertal gånger. Den samtalande kvartetten kom också in på något som man skulle kunna kalla för Klaras ”rollspel”. Under en tid skrev hon under både signaturen K.J. och signaturen Huck Leber och stundom kunde dessa båda – en kvinna och en man – polemisera med varandra, ibland till och med samma dag i samma tidning. De fyra svävade mellan kritik (att bedöma) och essäistik (att älska) i Klaras skrivande, någon tyckte sig kunna se motsatser mellan dessa båda, någon tyckte sig se ett slags kontinuum. Det ena behöver kanske inte utesluta det andra.

Jag slutar med några av citaten som dök upp under samtalets böljande fram och tillbaka: ”Husmödrarna reser vart de vill och berättar att de alltid sitter hemma” , ”flanörerna – dessa fåniga unga män” och: ”Till sist blir allting litteratur”.

…

PS Jag har försökt skapa lite ordning bland mina Klara Johanson-texter. I den här länken finns just nu 27 texter med mer eller mindre stark anknytning till KJ.

Under gårdagens Pentameroneläsning vid Benedetto Croces hand stack jag några gånger emellan med lite omläsningar i Klara Johansons ”Det speglade livet” och ”Det rika stärbhuset”. Inte av en tillfällighet, nej, jag har haft åtminstone ett halvt öga på KJ under den sista tiden. Det har funnits tider när jag haft båda ögonen stint riktade på hennes textvärld, så att jag ibland nästan trodde att hon var en av mina närmaste väninnor. Men nu är det alltså med ett halvt öga jag håller kontakten (jag har mycket annat som stjäl min uppmärksamhet). En sak jag alltid gillat hos henne är hennes litterära utblickar över Europa – sådant som många gärna kallar "det föråldrade hos Klara" – hon satt minsann inte med blicken riktad in i något ensligt nordeuropeiskt hörn. Hon intresserade sig förvisso för amerikansk litteratur också – Henry James och Emily Dickinson fascinerade henne till exempel – men intresserar sig för amerikansk litteratur gör man ju i Sverige idag också. I Sverige idag intresserar man sig alltså för Sverige och USA. Europa däremot har vi glömt och därför är det som skrivits om europeisk litteratur förstås "föråldrat". Jag känner ingen – mer än delvis mig själv – som som Klara följer både Goethe, Benedetto Croce, Rahel Varnhagen och Ada Negri med läsblicken. Ibland oroar det mig lite att hon inte verkade läsa Fontane, jo, hon läste förstås ”Effi Briest”, men sedan?

Nu säger kanske någon, att jag, precis som jag säger att andra gör, har vridit Klara åt mitt eget håll. Kanske det eller javisst, men det är ett luftigt och i vårt tidevarv oförbrukat håll, så därför känner jag mig lugn i min vridning.

Se här ett litet citat ur ”Det rika stärbhuset”, ett citat som är som en borrkärna ner i den europeiska litteraturens djup, en borrkärna av ett ovanligt fräscht och spirituellt slag. (Ja, i det här fallet finns det spirituella borrkärnor, tro mig.)

Varnhagen anmärker ganska slående på tal om Faust II att Dante vill man uttolka men inte Goethe. Visserligen blir verket uttolkat mer än tillräckligt, men Goethe lägger man till last vad man utan uppstudsighet accepterar hos Dante.

Varnhagen observerar dock inte grundbräckorna i detta odramatiska diktkonglomerat med sin passive hjälte, som dessutom rätt snart fördunstar och bara kvarlämnar sitt namn åt en maskeradfigur. Vilket inte hindrar att verket består i sin lyriska makt och skönhet.

PS Jag lämnar pausträdet för några dagar och reser till Stockholm för att bland annat vara med om en kväll på Svenska Akademin. Imorgon kväll är det föredragskväll där under rubriken ”Kritikern Klara Johanson”. Medverkande är Anna Bohlin, Carina Burman, Jonas Ellerström och Ingrid Svensson.

Salongen har legat i en ganska lång vinterdvala den här gången, men nu håller den på att återuppstå – i en delvis ny skepnad. Jelena Selin och jag håller som bäst på och bastlar in alla de tidigare texterna och någon ny. De är hon som är ingenjören och jag som är hantlangaren i den här manövern.

ingenjören och hantlangaren

För er som inte känner till Salongen kan jag berätta att det är en nättidskrift om europeisk litteratur som drivs av Jelena och mig. Tyngdpunkten i vårt litterära Europa befinner sig ett stycke öster om det som åtminstone i Sverige brukar betraktas som Europas mitt, men säkert närmare dess verkliga centrum. Någon gång i början av mars är det två år sedan vi började och vi har tillsammans med ett antal andra skribenter under tiden som varit hunnit skriva om litteratur från en stor del av Europas länder. Jag räknar upp ur minnet: Ukraina, Tyskland, Polen, Rumänien, Italien, Ungern, Danmark, Litauen, Spanien, Lettland, Sverige, Vitryssland, Portugal, Kroatien, Ryssland, Frankrike, Estland, Tjeckien, Grekland, Serbien och Österrike. Nu är det här förstås inte någon tävling om att samla på länder, men det är ändå inte likgiltigt att den här spridningen finns. Också i tiden strävar vi efter att inte vara för trånga; visserligen har vi skrivit mest om litteratur som tillkommit under de senaste decennierna, men det finns också en rad undantag bland våra texter.

Under ännu en dag eller två (eller mer om något oförutsett händer) kan ni som vill titta in i den ”gamla” Salongen – det är bara att klicka på salongslänken under rubriken ”Litterärt” i listen här bredvid. Men rätt som det är så kommer Salongen i sin nya skepnad med delvis nya texter att dyka upp när ni trycker på länken. I ett inledningsskede kommer Salongen att vara en halvkaotisk byggarbetsplats, men det kanske kan vara lite intressant också att titta in i en salong i vardande. Och i vilket fall som helst ska det inte dröja länge innan allt är åtminstone hjälpligt på plats.

Jag läser vidare i Pentamerone. Som jag berättade härom dagen ingår det i den tidiga varianter av folksagor som de flesta känner till genom bröderna Grimms sagosamlingar. Dessa tidiga versioner av sagorna är ofta både råare till innehållet och trassligare till uppbyggnaden än dem vi möter hos de grimmska bröderna, men de har vid sidan av detta ett slags rufsig och vild charm som är något alldeles eget.

Första dagens sjätte saga, som följer på en saga om en loppa som göds med blod tills den blir stor som ett får, är en askungesaga och den berättas av ”Antonella bavosa” (den dreglande Antonella). Sagan bär namnet ”La gatta cenerentola” (Askkatten) och som vanligt kommer det först en kort resumé av innehållet och den ser ut så här:

Zezolla, istigata dalla maestra a uccidere la matrigna e credendo che quella, divenuta, per opera sua, moglie di suo padre, la tenga cara, è posta invece alla cucina. Ma, per virtù delle fate, dopo varie fortune, si guadagna per marito un re.

En relativt fri översättning av denna inledning:

Zezolla uppviglas av lärarinnan till att döda styvmodern, varpå lärarinnan tack vare Zezolla blir faderns hustru. Flickan väntar sig därför att bli behandlad väl, men skickas till köket. Lyckan tar sedan olika vägar, men till slut får Zezolla genom feernas försorg en kung till make.

Zezolla lever först ganska ensam med sin far, änkeprinsen. Hennes enda sällskap utom fadern är hennes syfröken, som lär henne alla sömnadens hemligheter. Efter en tid gifter sig fadern emellertid med en ond kvinna som hatar Zezolla. Flickan klagar gång efter annan sin nöd för sin lärarinna. Till sist säger syfröken: ”Gör så här! När din far är ute, be då din styvmor att ta fram en gammal klänning ur kistan. Säg att du vill ha den för att inte slita så mycket på den nya. När din styvmor ber dig att hålla i kistlocket ska du göra det, men medan hon gräver i kistan ska då släppa ner det tunga locket över nacken på henne så att hon kvävs. Efter det – din far kommer säkert att förlåta dig – ska du övertala din far att gifta sig med mig.”

Zezolla följer lärarinnans råd och när sorgetiden är över förmår hon sin far att gifta sig med lärarinnan som förresten heter Carmosina. Strax efter bröllopet står Zozella en dag på en balkong och det kommer en duva till henne som säger: ”Jag är de sardiska feernas duva. Om du någon gång behöver något, så kalla på mig så ska jag uppfylla din önskan.”

Under den första tiden efter giftemålet behandlar Carmosina Zezolla väl, hon får de godaste matbitarna och kläds i underbara tyger. Det visar sig emellertid efter ett tag att den nya styvmodern har sex egna döttrar, som ingen vetat någonting om tidigare och dessa kommer nu och slår sig ner i huset. Zezolla kommer mer och mer i skymundan, inte ens fadern ser henne längre. Hon sitter ofta ensam vid spisen och alla kallar henne ”Gatta cenerentola” om de alls säger något om eller till henne.

En dag måste prinsen ge sig iväg till Sardinien. Han frågar alla döttrarna vad de önskar sig. Styvdöttrarna ber allesammans om smycken, vackra kläder och allt möjligt tingel-tangel. Zezolla, som blir tillfrågad sist, säger: ”Be feernas duva att skicka mig något – om du glömmer det, kommer du varken fram eller tillbaka.”

Efter en tiden på Sardinien styr prinsen kosan hemåt igen. Han har skaffat allt styvdöttrarna bett om, men Zezollas ord har han glömt. Han stiger ombord på skeppet, men skeppet kan inte lämna hamnen. Prinsen får genom en fe veta att det beror på att han glömt sitt löfte till dottern. Han skyndar sig till feernas grotta och framför Zezollas önskan. En vacker ung kvinna räcker honom då en dadel, en hacka, en guldkanna och en sidenduk.

När Zezolla fått sina gåvor, planterar hon genast dadeln i en vacker kruka och morgon och kväll sköter hon sedan om den lilla plantan med hjälp av hackan, kannan och sidenduken som hon torkar av den med efter vattningen. Snart är dadelpalmen stor som en kvinna och ut ur den kommer en dag en fe och frågar flickan vad hon önskar sig. Zezolla ber att få lämna huset någon gång utan att någon märker det. Fen säger då: ”Varje gång du önskar dig något ska du säga så här till plantan”:

Dattero mio dorato
con la zappetta d’oro t’ho zappato
con il secchietto d’oro, innaffiato;
con la fascia di seta t’ho asciugato.
Spoglia te e vesti me!

(Slutraden betyder:) ”Klä av dig och klä på mig!” Fen tillägger: ”Och när du vill klä av dig igen, så vänd på slutraden.”

Så blir det en dag en stor fest med bal i trakten. Styvdöttrarna pyntar sig och gör sig så fina de kan:

tutte spampanate, strigliate e imbiaccate, tutte nastrini, sonaglini e fronzellini, tutte fiori e odori, rose e cose

Zezolla går till sin planta och uttalar formeln och strax är hon klädd som en drottning och bärs på en bärstol av tolv pager till festen. Kungen kommer också till festen och han blir förtrollad av Zozellas skönhet. Hon försvinner emellertid hastigt från festen och kungen skickar en tjänare i hennes spår. När han är henne i hälarna kastar hon en handfull guldmynt till honom och medan han böjer sig ner och samlar upp dem hinner hon undan.

Efter ett tag är det dags för en ny fest och förloppet blir ungefär detsamma. Den här gången kastar Zozella pärlor och juveler till tjänaren för att lura bort honom och hon lyckas igen. Kungen blir arg och lovar tjänaren så många sparkar i baken som han har skäggstrån om han inte klarar sitt uppdrag nästa gång.

Och så blir det bal igen och styvsystrarna klär upp sig igen och Zozella får underbara kläder och en karriol av guld att färdas i till slottet. Precis som vid de tidigare balerna ger hon sig av innan festen är slut. Kungens tjänare tar upp förföljelsen och kusken driver på hästarna framför vagnen allt hårdare och i en kurva tappar Zozella en toffel. Tjänaren som inte hinner upp det bortrusande ekipaget tar upp den lilla toffeln och ger den till kungen. Denne tar toffeln i sin hand och utropar med glöd: ”O, trefot, o, vackra gryta där min kärlek kokar! Jag griper dig, jag famnar dig och kan jag inte nå trädet dyrkar jag rötterna!” Sedan bjuder han in alla kvinnor i riket till en stor bankett. Nästan alla kommer och när gästerna ”arbetat hårt med tänderna” ett bra tag låter kungen var och en prova den lilla korktoffeln. Men han finner till sin sorg ingen fot som passar in i den.

Kungen vill inte ge upp och sänder ännu en gång bud efter alla, verkligen alla, kvinnor i landet. Då låter prinsen honom veta att han har en dotter som inte varit med vid toffelprovningen. ”Men henne är det inte mycket med, hon sitter alltid vid härden och stirrar in i elden”, säger han. Kungen svarar att hon också måste komma till slottet. Toffeln provas igen av den ena efter den andra och till sist blir det Zozellas tur och då sugs toffeln av sig själv till foten, ”som järnet till magneten”. Kungen omfamnar Zezolla och för henne in under sin baldakin. Styvsystrarna är bleka av avund och inser att

galen är den som sätter sig emot stjärnorna.

pazzo è chi contrasta con le stelle.

I början av den följande sagan ondgör sig åhörarna över att styvsystrarna och styvmodern inte fick något riktigt straff. ”Det finns inget straff som är hårt nog för avunden.”

I början av den här texten skrev jag att sagorna i ”Pentamerone” ofta är råare än i Grimms version. Det gäller inte just den här sagan som hör till de minst råa och blodiga i samlingen. Om jag jämför med bröderna Grimms version av ”Askungen”, så är den här varianten mycket mindre brutal. Tänk bara på de båda styvsystrarna som fick hugga av sig tårna respektive hälarna för att komma in i skon och duvorna i skogen kuttrade dunkelt:

Ruckediguh, Blut ist im Schuh! (Ruckediguh, det är blod i din sko!)