Kategori: Litteratur

Jag gör ett uppehåll i min Decameroneläsning och kastar mig in Pentamerone som är ett slags förvildad barockdotter till Decamerone eller kanske en urmoder från tidernas begynnelse. Jacob och Wilhelm Grimm, som ju sammanställde den bekanta sagosamlingen ”Kinder- und Hausmärchen” i början av 1800-talet, höll Pentamerone högt och betraktade den som den originellaste och äldsta samlingen av folksagor i Europa. Det är neapolitanaren Giambattista Basile som har sammanställt sagorna och givit dem sin form. Samlingen utkom 1634-1636, några år efter Basiles död. Det ursprungliga språket i boken var neapolitanska och först i början av 1900-talet kom Benedetto Croces översättning till italienska (på 1800-talet hade både en tysk och en engelsk översättning kommit till stånd). Strukturen liknar den i Decamerone fast antalet dagar och sagor är ett annat. Själva ramberättelsen är i sig en saga – på ett annat sätt än i Decamerone – och därför kallas sagosamlingen också ”La fiaba delle fiabe” (Sagornas saga). Sagoberättandet är fördelat över fem dagar och det är tio sagor om dagen som berättas utom den sista dagen då det bara blir nio. Och de som berättar sagorna är inga sköna jungfrur och ädla herrar utan det är en skara häxliknande gummor som sköter saken. I samlingen ingår tidiga och råa versioner av kända sagor som ”Askungen”, ”Snövit och de sju dvärgarna” och ”Mästerkatten i stövlarna”.

Ramberättelsen börjar med ett ordspråk: ”Den som söker efter det han inte bör söka, finner det han inte vill finna – som apan som fastnade med foten i stöveln.” Sedan kastas vi in i själva sagohandlingen:

”C’era una volta un re di Vallepelosa, che aveva una figliuola chiamata Zoza…”

Det var en gång en kung i Vallepelosa (Håriga dalen) som hade en dotter som hette Zoza… I början av sagan får vi veta att denna Zoza aldrig skrattade eller ens log och att fadern blev mer och mer bekymrad över detta och därför lät kalla gycklare, akrobater och märkliga djur till sitt hov och lät dem visa upp sina konster, men ingenting hjälpte. Till sist fick han idén att installera en oljefontän (det är ju ett säkert knep mot alltför stor melankoli, eller hur?) framför slottet för att få Zoza att skratta åt dem som halkade i den utströmmande oljan. En gammal kvinna försökte fånga in olja i ett krus för att ta med sig hem. När kruset fyllts krossar en av slottets pager det och den gamla häver då under vilt hoppande ur sig en ström av okvädningsord över pojken. Och då – äntligen – lossnar skrattet hos Zoza. När gumman märker detta utslungar hon en förbannelse över prinsessan. Zoza kommer inte att få någon man att gifta sig med om hon inte lyckas gifta sig med prinsen av Runda Fältet, som sedan länge är död och som hon bara kan återuppväcka om hon på tre dagar med sina tårar lyckas fylla en amfora som finns vid hans marmorgrav. Zoza får ge sig av till graven och på vägen dit möter hon tre feer som ger henne varsin gåva, en valnöt, en kastanj och en hasselnöt, som hon ska öppna om hon kommer i svårigheter. Hon når fram till graven och sätter sig där att gråta och hon låter tårarna falla i amforan. När kärlet nästan är fyllt till randen somnar hon av utmattning. En morisk slavinna som känner till historien om tårarna har under tiden iakttagit Zoza och eftersom hon också vill gifta sig med prinsen, tar hon amforan och gråter de sista tårarna för att fylla den. Och det blir så att prinsen gifter sig med slavinnan.

Här kunde sagan ha slutat, men det gör den förstås inte. Zoza slår sig ner i ett hus mitt emot prinsens slott och hon öppnar sedan undan för undan nötterna – som innehåller underbara ting – på sin fönsterbräda. Slavinnan ser detta och vill ha hennes skatter och säger till sin man att hämta dem åt henne. Han vill först inte men då hotar hon att slå ihjäl deras väntade barn genom att slå sig på magen. Prinsen ger med sig och på det viset tar han den ena skatten efter den andra till sin fru. Varje gång erbjuder han sig att köpa sakerna av Zoza, men hon säger att de inte är till salu utan ger dem till honom i stället. När hustrun fått den sista gåvan – en docka som spinner guldtrådar – vill hon, tvingad av en ingivelse hon fått från den lilla förtrollade guldspinnerskan, att prinsen ska låta henne lyssna på spännande sagor, annars krossar hon sitt ofödda barn. Prinsen kallar då till sig en samling gamla sagoberätterskor och sedan följer under fem dagar – det vill säga den tid som är kvar till barnets väntade födelse – den ena sagan på den andra tills vi kommer till den allra sista, som för oss tillbaka till ramberättelsen och det hela slutar med stor olycka för den ena av de kvinnliga huvudpersonerna och stor lycka för den andra.

För ganska många år sedan hittade jag i ett litet diktband av Rilke (eller var det George?) som jag köpt i ett antikvariat någonstans i Nordtyskland, i Greifswald kanske, en liten papperslapp med suddig bläcktext. Jag försökte tyda skriften – pappret hade en reva tvärs över och nertill verkade en bit saknas – och jag lyckades åtminstone delvis. Jag tyckte det var något visst med den lilla texten eller dikten, så jag skrev av den eller det jag tyckte stod där på en annan lapp. Det var på den tiden då man skrev ganska mycket med penna på lappar. Jag använde den nya lappen som bokmärke ett tag tills jag förlorade den ur sikte, men en dag helt nyligen hittade jag den i ”Mein Herz” en tunn brevroman av Else Lasker-Schüler. Här är det lilla diktfragmentet:

Wiegenlied der getrennten Liebenden – gesungen vom See

Und die Welle die Welle die Welle sprach:
sei mein, sei mein, bleibe mein

Die Wasserstimme am andern Ufer leise zur Antwort gab:
bin dein, bin dein…

Under de senaste dagarna har jag läst en del i Boccaccios ”Decameron”, både strängt systematiskt och helt osystematiskt. I den systematiska läsningen är jag i slutet av andra dagen, i den osystematiska har jag varit lite överallt. Jag har sökt efter gemensamma eller allmänna drag i berättelsesamlingen, men det verkar inte finnas mycket till sådana, i alla fall har jag ännu inte kunna upptäcka dem. Däremot har berättarnas hållning till det som berättas blivit allt klarare för mig. De sju unga kvinnorna och de tre unga männen har, trots att vissa individuella drag allt emellanåt tonar fram, i mycket en ganska enhetlig inställning till världen och deras människosyn är en. De suckar bekymrat och medlidsamt när de hör om olyckor, ler ironiskt åt naivitet och godtrohet, gläder sig när hycklerie blir avslöjat och skrattar uppsluppet när någon tar sig upp ur ett underläge genom förslagenhet. Inget av detta är något att förvånas över, inget av det här skiljer sig mycket från mina egna föreställningar om människan i världen och om gott och ont.

Lite mer komplicerat blir det – sett ur mitt nordeuropeiska nutidsperspektiv – när det handlar om hur de förhåller sig till det som rör den kroppsliga kärleken, dess frihet och den yttre kontrollen av den. I en historia berättas det till exempel om två mycket unga människor som förälskar sig häftigt i varandra och i hemlighet lever ut sina känslor på undangömda platser och sedan blir upptäckta. De döms då till döden av flickans far. Modern, som ”förvisso” också tycker att de borde straffas hårt, lyckas mildra straffet till ett flerårigt fängelsestraff – på vatten och bröd. Det lilla sällskapet på godset utanför Florens känner medlidande med det unga paret, men ser egentligen inget upprörande i faderns eller moderns sätt att agera, eller så ser man det som en del av ”världens gång”. I en annan berättelse möter vi en vacker änka som är älskarinna till en adelsman. En kväll när han egentligen skulle ha kommit till henne lämnar han med kort varsel återbud. Hon är besviken för hon hade sett fram emot att ha honom hos sig denna kväll och natt. Av en händelse dyker en man, som under en resa råkat ut för stråtrövare och blivit bestulen på allt han hade inpå bara kroppen, upp vid hennes hus. Genom ett fönster hör hon honom klaga sin nöd och låter sin kammarjungfru släppa in honom. Han är genomvåt och frusen och hon erbjuder honom ett bad. Efter badet får han ta på sig änkans döde mans kläder och när han är nybadad och klädd ser hon att han är ståtlig och vacker och efter att ha samtalat lite med honom märker hon att han också är bildad och belevad. De äter tillsammans och konverserar om det ena och det andra och det hela slutar med att de tillbringar en kärleksnatt tillsammans. Och på morgonen efteråt ser hon till att han osedd lämnar hennes hus. Berättaren myser och lyssnarna småskrattar diskret åt historien.

Egenskaper som skönhet, bildning och förfining är något de alla uppskattar och alla i sällskapet har också dessa egenskaper. En annan högt värderad egenskap är generositet, gärna en så gott som självutplånande sådan, och snålheten gisslas i många av historierna liksom det religiösa hyckleriet. Naiv kan man få vara om man är godhjärtad och lite roligt kaxig, men inte riktigt dum. Man är vän av goda seder och ett kultiverat uppträdande och man är tolerant, vidsynt och lättsam utan att gå till överdrift.

Märkliga ting som berättas, till exempel i den historia där en adelsdam, som för sina egna barns räkning håller sig med en amma, väljer att amma två rådjurskid i samspel med rådjurshonan som också ger dem di. Åhörarna finner inget underligt i detta, de är i stället rörda över den vackra berättelsen. Själv hade jag väl kunnat finna mig till rätta med detta med rådjuren om inte adelsdamen hade haft en amma för sina barn.

I en annan historia möter vi en underskön sultandotter, som på grund av just denna sin exeptionella skönhet råkar ut för en serie sagolika äventyr. Det börjar med att hon ska giftas bort med kungen av Garbo (Algarve). Under färden från Alexandria till Garbo råkar fartyget ut för ett fruktansvärt oväder som sluta med att Alatiel som nästan enda överlevande spolas i land på Mallorca, där hon kort därefter råkar i händerna på Pericone da Visalgo, en rik adelsman. Ja, jag vill kalla det”råkar i händerna på” för först tycker hon inte alls att hans inviter är lockande och hon gör länge motstånd, men han är envis. Efter ett tag upptäcker han att hon gärna dricker vin, något som sederna hemma i Alexandria hittills förbjudit hennes att göra. En kväll under en middag ber han en av sina tjänare att ge henne ”blandat vin”. Hon dricker och dricker lite till och blir så småningom riktigt upprymd och ”più calda di vino che d’onestà temperata” (mer uppvärmd av vinet än avkyld av ärbarhet). De andra gästerna ger sig av och de båda går in i hennes sovrum där hon klär av sig och han också och i sängen börjar de sedan strax att ”amorosamente sollazzarsi”. Alatiel upptäcker sådant hon tidigare inte vetat något om som ”con che corno gli uomini cozzano” ( med vilket horn männen stångas). Nya världar öppnas för henne och hon ångrar sitt tidigare motstånd. Och efter den här ”stora njutningen” kommer hon ofta till Pericone om natten utan att han behöver be eller locka henne.

Nu ska jag inte trötta er med fler detaljer – historien forsätter med att Alatiel och hennes stora skönhet gång på gång upptäcks av nya män. Hon rövas bort, män går i krig för hennes skull och när fyra år har gått blir hon på Cypern igenkänd av en man från hovet i Alexandria. Hon blir hemförd till sin far sultanens hov och sedan blir hon till slut gift med kungen av Garbo. Varken han eller fadern får veta att hon ”con otto uomini forse diecimila volte giaciuta era” (med åtta män legat kanske tiotusen gånger). Som jungfru stiger hon i kungen av Garbos säng.

Efteråt får vi veta att de lyssnande damerna under berättelsens gång suckat mycket över den skönas olika äventyr. Men vem vet varför de suckade? frågar sig sedan berättaren. Kanske hade den ena eller andra av dem suckat snarare av längtan efter så många giftermål och män än av medlidande med den sköna damen. Det må vara hur det vill med den saken…

Här finns åtskilligt kvar att upptäcka.

Det har alls ingen betydelse om det rör sig om en roman, en novell, en kort berättelse eller om en biografi, nej, faktiskt, biografier är också berättelser och att tro att det går att dra någon klar och entydig linje mellan verklighet och fiktion är byggt på illusion. Människorna i berättade världar skyddas mot meningslösheten och känslan av övergivenhet – ja, kanske inte de själva, men i bilden av dem i de läsandes och skrivandes hjärtan gör de det. Berättelsens skyddskraft ligger i att någon ser dem som är i den och att ett sammanhang skapas kring dem. Även de som dör under berättelsens gång är kvar i denna slutna enhet, som levande och som döda. Och även den mest fragmentariska berättelse hålls ihop av att den är just en berättelse. Och den som – aldrig så vilt eller aggressigt – skär till fragmenten gör det i den trygga – möjligen till en del omedvetna – förvissningen om att alla dessa småflisor är delar i en helhet.

Människors berättande – muntligt eller skriftligt – har i alla tider haft som en av sina främsta drivkrafter i att försöka ge en form, en struktur åt det som, sett på ett annat vis, det vill säga utanför berättelsens skyddsnät, bara är tillfälliga händelsesplitter utan mening på ett anonymt klot i en världsrymd som ingen vet var den börjar eller slutar. Så länge människan är (människa) kommer hon att fortsätta att skapa berättelser. Kanske är berättandet vår ursprungligaste och sedan alltid vår djupaste och innersta religion.

Under min Boccaccio-läsning har jag ibland stött på berättelser som jag känner igen ur andra sammanhang. I första dagens tredje historia möter vi Saladino kung av Babylonien. Han är en både tapper och förslagen man som segrat i många strider, men han lever på alltför stor fot och får så småningom allvarliga ekonomiska problem. Vart ska han vända sig för att låna den summa han behöver? Efter en del funderande kommer han att tänka på Melchisedech, en rik jude som bor i Alexandria. Men det finns ett problem, Melchisedech är oerhört rik, men han är också mycket snål och mån om sina pengar. Våld vill Saladino inte bruka, alltså vill han försöka med list. Han kallar den rike mannen till sig och bjuder in honom i sitt palats. Där inleder han samtalet med en fråga som han han tänkt ut i förväg: ”Jag har hört att du är mycket vis. Vilken av de tre heliga lagarna är den sanna, den judiska, den saracenska eller den kristna?” (Io saprei volentieri da te quale delle tre leggi tu reputi la verace, o la giudaica o la saracina o la cristiana.) Melchisedech anar att det är något lurt med frågan och att sultanen på något vis vill snärja honom med den. Det gäller att inte ta parti för någon av religionerna, tänker han och så väljer han att svara med en liten historia: ”Det var en gång en rik och mäktig man som hade en mycket vacker och värdefull ring. Denna ring var det han satte högst av allt han ägde och han bestämde sig för att den skulle stanna inom familjen för alltid. Den av hans söner som han ansåg förtjäna det bäst skulle ärva ringen efter honom och denne skulle också bli överhuvud för hela släkten. Så skedde också. Och sedan gick ringen i arv på samma sätt till generation efter generation tills den hamnade hos en man som hade tre söner som han alla höll lika mycket av. När han kände att han inte hade lång tid kvar att leva fattade han ett beslut. Han lät kalla till sig landets bäste guldsmed och denne fick i uppdrag att göra två exakt likadana kopior av ringen. Det lyckades och när den rike mannen sedan låg för döden kom sönerna till honom en och en och han gav var och en av dem en ring. När fadern dött frågade sig de tre sönerna vilken av dem som hade den rätta ringen och vem av dem som var den rättmätige arvtagaren. Men hur de än granskade ringarna kunde de inte avgöra vilken av dem som var den ursprungliga. Frågan gick inte att lösa – och på samma sätt är det med frågan om de tre lagarna…” Saladino inser att Melchisedechs svar är mycket klokt och bestämmer sig därför för att tala öppet om sitt bekymmer och – där ser man – Melchisedech visar sig inte alls snål eller ovillig och Saladino får ett stort lån. Och som en harmonisk avrundning på historien får vi veta att Saladino senare betalar tillbaka skulden med råge.

. . . . . . .

. . . . . . . . . . . . .

Berättelsen om de tre ringarna känner jag delvis igen från Lessings drama ”Nathan der Weise”, som egentligen bär genrebeteckningen ”dramatisches Gedicht”. Invävd i den ganska komplicerade handlingen i dramat finns alltså ringparabel, men på några punkter skiljer den sig från Boccaccios.

De två männen som samtalar hos Lessing är sultanen Saladin och den gamle vise juden Nathan och frågan Saladin ställer är: Vilken är den rätta religionen, judendomen, kristendomen eller islam? Och Nathan svarar precis som Melchisedech med att berätta en historia. Men redan tidigt i hans historia dyker en skillnad upp; han säger att den här märkliga ringen gjorde sin bärare till en god människa, något sådant nämns inte hos Boccaccio. Den största skillnaden finns emellertid i slutet av berättelsen: När de tre sönerna fått sina ringar och förgäves frågat sig vilken som är den rätta, bestämmer de sig för att låta en domare avgöra saken. Och domaren säger: ”Må var och en av er genom sitt liv visa att hans ring är den rätta.”

Es strebe von euch jeder um die Wette,
Die Kraft des Steins in seinem Ring an Tag
Zu legen! Komme dieser Kraft mit Sanftmut,
Mit herzlicher Verträglichkeit, mit Wohltun,
Mit innigster Ergebenheit in Gott
Zu Hilf’!

Här har Lessing alltså vävt in en moralisk imperativ i den gamla sägnen.

Jag föreställer mig – utan att egentligen veta något bestämt om det här – att det inte heller är Boccaccio som hittat på ringallegorin, utan att den hör till ett gammal sagostoff, av, skulle jag tro, österländskt ursprung.