Pentamerone – sagornas saga

Jag gör ett uppehåll i min Decameroneläsning och kastar mig in Pentamerone som är ett slags förvildad barockdotter till Decamerone eller kanske en urmoder från tidernas begynnelse. Jacob och Wilhelm Grimm, som ju sammanställde den bekanta sagosamlingen ”Kinder- und Hausmärchen” i början av 1800-talet, höll Pentamerone högt och betraktade den som den originellaste och äldsta samlingen av folksagor i Europa. Det är neapolitanaren Giambattista Basile som har sammanställt sagorna och givit dem sin form. Samlingen utkom 1634-1636, några år efter Basiles död. Det ursprungliga språket i boken var neapolitanska och först i början av 1900-talet kom Benedetto Croces översättning till italienska (på 1800-talet hade både en tysk och en engelsk översättning kommit till stånd). Strukturen liknar den i Decamerone fast antalet dagar och sagor är ett annat. Själva ramberättelsen är i sig en saga – på ett annat sätt än i Decamerone – och därför kallas sagosamlingen också ”La fiaba delle fiabe” (Sagornas saga). Sagoberättandet är fördelat över fem dagar och det är tio sagor om dagen som berättas utom den sista dagen då det bara blir nio. Och de som berättar sagorna är inga sköna jungfrur och ädla herrar utan det är en skara häxliknande gummor som sköter saken. I samlingen ingår tidiga och råa versioner av kända sagor som ”Askungen”, ”Snövit och de sju dvärgarna” och ”Mästerkatten i stövlarna”.

Ramberättelsen börjar med ett ordspråk: ”Den som söker efter det han inte bör söka, finner det han inte vill finna – som apan som fastnade med foten i stöveln.” Sedan kastas vi in i själva sagohandlingen:

”C’era una volta un re di Vallepelosa, che aveva una figliuola chiamata Zoza…”

Det var en gång en kung i Vallepelosa (Håriga dalen) som hade en dotter som hette Zoza… I början av sagan får vi veta att denna Zoza aldrig skrattade eller ens log och att fadern blev mer och mer bekymrad över detta och därför lät kalla gycklare, akrobater och märkliga djur till sitt hov och lät dem visa upp sina konster, men ingenting hjälpte. Till sist fick han idén att installera en oljefontän (det är ju ett säkert knep mot alltför stor melankoli, eller hur?) framför slottet för att få Zoza att skratta åt dem som halkade i den utströmmande oljan. En gammal kvinna försökte fånga in olja i ett krus för att ta med sig hem. När kruset fyllts krossar en av slottets pager det och den gamla häver då under vilt hoppande ur sig en ström av okvädningsord över pojken. Och då – äntligen – lossnar skrattet hos Zoza. När gumman märker detta utslungar hon en förbannelse över prinsessan. Zoza kommer inte att få någon man att gifta sig med om hon inte lyckas gifta sig med prinsen av Runda Fältet, som sedan länge är död och som hon bara kan återuppväcka om hon på tre dagar med sina tårar lyckas fylla en amfora som finns vid hans marmorgrav. Zoza får ge sig av till graven och på vägen dit möter hon tre feer som ger henne varsin gåva, en valnöt, en kastanj och en hasselnöt, som hon ska öppna om hon kommer i svårigheter. Hon når fram till graven och sätter sig där att gråta och hon låter tårarna falla i amforan. När kärlet nästan är fyllt till randen somnar hon av utmattning. En morisk slavinna som känner till historien om tårarna har under tiden iakttagit Zoza och eftersom hon också vill gifta sig med prinsen, tar hon amforan och gråter de sista tårarna för att fylla den. Och det blir så att prinsen gifter sig med slavinnan.

Här kunde sagan ha slutat, men det gör den förstås inte. Zoza slår sig ner i ett hus mitt emot prinsens slott och hon öppnar sedan undan för undan nötterna – som innehåller underbara ting – på sin fönsterbräda. Slavinnan ser detta och vill ha hennes skatter och säger till sin man att hämta dem åt henne. Han vill först inte men då hotar hon att slå ihjäl deras väntade barn genom att slå sig på magen. Prinsen ger med sig och på det viset tar han den ena skatten efter den andra till sin fru. Varje gång erbjuder han sig att köpa sakerna av Zoza, men hon säger att de inte är till salu utan ger dem till honom i stället. När hustrun fått den sista gåvan – en docka som spinner guldtrådar – vill hon, tvingad av en ingivelse hon fått från den lilla förtrollade guldspinnerskan, att prinsen ska låta henne lyssna på spännande sagor, annars krossar hon sitt ofödda barn. Prinsen kallar då till sig en samling gamla sagoberätterskor och sedan följer under fem dagar – det vill säga den tid som är kvar till barnets väntade födelse – den ena sagan på den andra tills vi kommer till den allra sista, som för oss tillbaka till ramberättelsen och det hela slutar med stor olycka för den ena av de kvinnliga huvudpersonerna och stor lycka för den andra.