Efter några dagars läsning av Decameron

Under de senaste dagarna har jag läst en del i Boccaccios ”Decameron”, både strängt systematiskt och helt osystematiskt. I den systematiska läsningen är jag i slutet av andra dagen, i den osystematiska har jag varit lite överallt. Jag har sökt efter gemensamma eller allmänna drag i berättelsesamlingen, men det verkar inte finnas mycket till sådana, i alla fall har jag ännu inte kunna upptäcka dem. Däremot har berättarnas hållning till det som berättas blivit allt klarare för mig. De sju unga kvinnorna och de tre unga männen har, trots att vissa individuella drag allt emellanåt tonar fram, i mycket en ganska enhetlig inställning till världen och deras människosyn är en. De suckar bekymrat och medlidsamt när de hör om olyckor, ler ironiskt åt naivitet och godtrohet, gläder sig när hycklerie blir avslöjat och skrattar uppsluppet när någon tar sig upp ur ett underläge genom förslagenhet. Inget av detta är något att förvånas över, inget av det här skiljer sig mycket från mina egna föreställningar om människan i världen och om gott och ont.

bok

Lite mer komplicerat blir det – sett ur mitt nordeuropeiska nutidsperspektiv – när det handlar om hur de förhåller sig till det som rör den kroppsliga kärleken, dess frihet och den yttre kontrollen av den. I en historia berättas det till exempel om två mycket unga människor som förälskar sig häftigt i varandra och i hemlighet lever ut sina känslor på undangömda platser och sedan blir upptäckta. De döms då till döden av flickans far. Modern, som ”förvisso” också tycker att de borde straffas hårt, lyckas mildra straffet till ett flerårigt fängelsestraff – på vatten och bröd. Det lilla sällskapet på godset utanför Florens känner medlidande med det unga paret, men ser egentligen inget upprörande i faderns eller moderns sätt att agera, eller så ser man det som en del av ”världens gång”. I en annan berättelse möter vi en vacker änka som är älskarinna till en adelsman. En kväll när han egentligen skulle ha kommit till henne lämnar han med kort varsel återbud. Hon är besviken för hon hade sett fram emot att ha honom hos sig denna kväll och natt. Av en händelse dyker en man, som under en resa råkat ut för stråtrövare och blivit bestulen på allt han hade inpå bara kroppen, upp vid hennes hus. Genom ett fönster hör hon honom klaga sin nöd och låter sin kammarjungfru släppa in honom. Han är genomvåt och frusen och hon erbjuder honom ett bad. Efter badet får han ta på sig änkans döde mans kläder och när han är nybadad och klädd ser hon att han är ståtlig och vacker och efter att ha samtalat lite med honom märker hon att han också är bildad och belevad. De äter tillsammans och konverserar om det ena och det andra och det hela slutar med att de tillbringar en kärleksnatt tillsammans. Och på morgonen efteråt ser hon till att han osedd lämnar hennes hus. Berättaren myser och lyssnarna småskrattar diskret åt historien.

Egenskaper som skönhet, bildning och förfining är något de alla uppskattar och alla i sällskapet har också dessa egenskaper. En annan högt värderad egenskap är generositet, gärna en så gott som självutplånande sådan, och snålheten gisslas i många av historierna liksom det religiösa hyckleriet. Naiv kan man få vara om man är godhjärtad och lite roligt kaxig, men inte riktigt dum. Man är vän av goda seder och ett kultiverat uppträdande och man är tolerant, vidsynt och lättsam utan att gå till överdrift.

Märkliga ting som berättas, till exempel i den historia där en adelsdam, som för sina egna barns räkning håller sig med en amma, väljer att amma två rådjurskid i samspel med rådjurshonan som också ger dem di. Åhörarna finner inget underligt i detta, de är i stället rörda över den vackra berättelsen. Själv hade jag väl kunnat finna mig till rätta med detta med rådjuren om inte adelsdamen hade haft en amma för sina barn.

I en annan historia möter vi en underskön sultandotter, som på grund av just denna sin exeptionella skönhet råkar ut för en serie sagolika äventyr. Det börjar med att hon ska giftas bort med kungen av Garbo (Algarve). Under färden från Alexandria till Garbo råkar fartyget ut för ett fruktansvärt oväder som sluta med att Alatiel som nästan enda överlevande spolas i land på Mallorca, där hon kort därefter råkar i händerna på Pericone da Visalgo, en rik adelsman. Ja, jag vill kalla det”råkar i händerna på” för först tycker hon inte alls att hans inviter är lockande och hon gör länge motstånd, men han är envis. Efter ett tag upptäcker han att hon gärna dricker vin, något som sederna hemma i Alexandria hittills förbjudit hennes att göra. En kväll under en middag ber han en av sina tjänare att ge henne ”blandat vin”. Hon dricker och dricker lite till och blir så småningom riktigt upprymd och ”più calda di vino che d’onestà temperata” (mer uppvärmd av vinet än avkyld av ärbarhet). De andra gästerna ger sig av och de båda går in i hennes sovrum där hon klär av sig och han också och i sängen börjar de sedan strax att ”amorosamente sollazzarsi”. Alatiel upptäcker sådant hon tidigare inte vetat något om som ”con che corno gli uomini cozzano” ( med vilket horn männen stångas). Nya världar öppnas för henne och hon ångrar sitt tidigare motstånd. Och efter den här ”stora njutningen” kommer hon ofta till Pericone om natten utan att han behöver be eller locka henne.

Nu ska jag inte trötta er med fler detaljer – historien forsätter med att Alatiel och hennes stora skönhet gång på gång upptäcks av nya män. Hon rövas bort, män går i krig för hennes skull och när fyra år har gått blir hon på Cypern igenkänd av en man från hovet i Alexandria. Hon blir hemförd till sin far sultanens hov och sedan blir hon till slut gift med kungen av Garbo. Varken han eller fadern får veta att hon ”con otto uomini forse diecimila volte giaciuta era” (med åtta män legat kanske tiotusen gånger). Som jungfru stiger hon i kungen av Garbos säng.

Efteråt får vi veta att de lyssnande damerna under berättelsens gång suckat mycket över den skönas olika äventyr. Men vem vet varför de suckade? frågar sig sedan berättaren. Kanske hade den ena eller andra av dem suckat snarare av längtan efter så många giftermål och män än av medlidande med den sköna damen. Det må vara hur det vill med den saken…

Här finns åtskilligt kvar att upptäcka.

6 tankar om “Efter några dagars läsning av Decameron

  1. Just det här som du skriver om nu, hur man stöter på sina egna värderingar eller i somliga fall fördomar, är en stor del av behållningen med läsning av böcker skrivna i andra tider och kulturer. Tycker jag.
    Det gör ju att man måste fundera en vända till på vad man själv egentligen tänker i sammanhanget. Och så gör det väl också att man måste åtminstone försöka se dem som de såg sig själva. Man måste veta mer om deras sammanhang.
    Man kan ju inte rimligen fördöma dem eftersom de gjorde som man gjorde då.
    Vad som är viktigt, verkligen viktigt, ställs på sin spets.
    Kanske inte så viktigt vem som ammar, men bra att det blir gjort?
    Kvinnors ”dygd” och hur man ser på den… Där kan man ju bara konstatera att vi förmodligen har tur, vi som lever nu. Trots allt?

    Hur mycket läser man Decamerone idag, har du någon uppfattning om det? Läses utdrag av den i italienska gymnasier/universitet? Läser dina elever något ur den? Hur pass ”levande” är den så att säga? Refererar italienska författare till den idag? Eller andra för den delen…

    Jag minns att den nämndes i min litteraturundervisning i gymnasiet, men jag tror inte att vi läste något ur den.

  2. Det här maktspelet kring kvinnors ”dygd” lägger jag för tillfället åt sidan även om det naturligtvis finns mycket att säga och tänka där. I stället vill jag fundera lite runt amningsfrågan i den där ena berättelsen: ”Kanske inte så viktigt vem som ammar, men bra att det blir gjort?” säger du pragmatiskt/roligt. Ja, så är det nog, men kanske finns det mer att säga. När jag nu läste om det här speciella textstället slog det mig att den här damen kanske visst själv ammade sin yngste son – det vill säga att både hon och amman gjorde det och att de gjorde detta i ett slags harmonisk gemenskap- om man så vill: över klassgränserna. Sedan upprepades samma typ av kvinnovarelsegemenskap med rådjuret – den här gången över artgränserna. Det är ju förstås svårt att veta om detta verkligen ansågs så oförargligt och ”rörande” som det verkar i ramberättelsen eller om det accepterades bara för att det var en saga.

    Utan att ha något statisktiskt material att luta mig mot, så är jag rätt säker på att Boccaccios noveller är välkända i Italien och att en och annan läses i skolan (i och för sig kan jag fråga Rossella i bloggen strax intill).

    I det svenska gymnasiet snuddar man förmodligen vid Boccaccio på det flesta håll, men det är nog inte så vanligt att man läser någon hel berättelse. Å andra sidan har det kommit två nyöversättningar av ”Decameron” till svenska på senare tid – på nittiotalet ett urval av noveller och nu alldeles nyss (jag vet inte om den är ute i handeln ännu) hela verket.

  3. Jag tänkte på en annan sak du skrev sen. Hur de fick och inte fick vara. Självuppoffrande och kultiverade, roliga och lagom naiva…
    Det lät, kom jag sen på, OCKSÅ som en spegel av vår tid, bara med andra dygder i förgrunden.
    Antagligen lika jobbigt att leva då, kom jag fram till.
    Och URJOBBIGT att behöva amma rådjur!!!

  4. Ja, man lever väl i sin egen tids trånga bur och framsteg på den mänskliga etikens område går väl hela tiden sida vid sida med bakslag.

  5. Min första tanke angående ammningen och rådjuret är att sådant kan bara pojkar/män hitta på! Kanske tänkte jag så eftersom jag kom att tänka på Brave Margot av Brassens:

    Margonton la jeune bergère
    Trouvant dans l’herbe un petit chat
    Qui venait de perdre sa mère
    L’adopta
    Elle entrouvre sa collerette
    Et le couche contre son sein
    C’était tout ce quelle avait pauvrette
    Comme coussin
    Le chat la prenant pour sa mère
    Se mit à téter tout de go
    Émue, Margot le laissa faire
    Brave Margot
    Un croquant passant à la ronde
    Trouvant le tableau peu commun
    S’en alla le dire à tout le monde
    Et le lendemain

    Quand Margot dégrafait son corsage
    Pour donner la gougoutte à son chat
    Tous les gars, tous les gars du village
    Étaient là, la la la la la la
    Étaient là, la la la la la
    Et Margot qu’était simple et très sage
    Présumait que c’était pour voir son chat
    Que tous les gars, tous les gars du village
    Étaient là, la la la la la la
    Étaient là, la la la la la

  6. Ja, det här är med den mänskliga djuramningen har sin fascination – det är väl något lockande med ett överskrida den här tabugränsen. För även om man förhåller förhållandevis avslappnad till fenomenet både hos Boccaccio och i sången här, så är det väl något som känns lite ”bortom det helt vanliga”. En kattunge verkar för övrigt mer utmanande att amma än ett rådjurskid.

Kommentera