Ringparabeln: Boccaccio – Lessing

Under min Boccaccio-läsning har jag ibland stött på berättelser som jag känner igen ur andra sammanhang. I första dagens tredje historia möter vi Saladino kung av Babylonien. Han är en både tapper och förslagen man som segrat i många strider, men han lever på alltför stor fot och får så småningom allvarliga ekonomiska problem. Vart ska han vända sig för att låna den summa han behöver? Efter en del funderande kommer han att tänka på Melchisedech, en rik jude som bor i Alexandria. Men det finns ett problem, Melchisedech är oerhört rik, men han är också mycket snål och mån om sina pengar. Våld vill Saladino inte bruka, alltså vill han försöka med list. Han kallar den rike mannen till sig och bjuder in honom i sitt palats. Där inleder han samtalet med en fråga som han han tänkt ut i förväg: ”Jag har hört att du är mycket vis. Vilken av de tre heliga lagarna är den sanna, den judiska, den saracenska eller den kristna?” (Io saprei volentieri da te quale delle tre leggi tu reputi la verace, o la giudaica o la saracina o la cristiana.) Melchisedech anar att det är något lurt med frågan och att sultanen på något vis vill snärja honom med den. Det gäller att inte ta parti för någon av religionerna, tänker han och så väljer han att svara med en liten historia: ”Det var en gång en rik och mäktig man som hade en mycket vacker och värdefull ring. Denna ring var det han satte högst av allt han ägde och han bestämde sig för att den skulle stanna inom familjen för alltid. Den av hans söner som han ansåg förtjäna det bäst skulle ärva ringen efter honom och denne skulle också bli överhuvud för hela släkten. Så skedde också. Och sedan gick ringen i arv på samma sätt till generation efter generation tills den hamnade hos en man som hade tre söner som han alla höll lika mycket av. När han kände att han inte hade lång tid kvar att leva fattade han ett beslut. Han lät kalla till sig landets bäste guldsmed och denne fick i uppdrag att göra två exakt likadana kopior av ringen. Det lyckades och när den rike mannen sedan låg för döden kom sönerna till honom en och en och han gav var och en av dem en ring. När fadern dött frågade sig de tre sönerna vilken av dem som hade den rätta ringen och vem av dem som var den rättmätige arvtagaren. Men hur de än granskade ringarna kunde de inte avgöra vilken av dem som var den ursprungliga. Frågan gick inte att lösa – och på samma sätt är det med frågan om de tre lagarna…” Saladino inser att Melchisedechs svar är mycket klokt och bestämmer sig därför för att tala öppet om sitt bekymmer och – där ser man – Melchisedech visar sig inte alls snål eller ovillig och Saladino får ett stort lån. Och som en harmonisk avrundning på historien får vi veta att Saladino senare betalar tillbaka skulden med råge.

1

. . . . . . .2

. . . . . . . . . . . . .3

Berättelsen om de tre ringarna känner jag delvis igen från Lessings drama ”Nathan der Weise”, som egentligen bär genrebeteckningen ”dramatisches Gedicht”. Invävd i den ganska komplicerade handlingen i dramat finns alltså ringparabel, men på några punkter skiljer den sig från Boccaccios.

De två männen som samtalar hos Lessing är sultanen Saladin och den gamle vise juden Nathan och frågan Saladin ställer är: Vilken är den rätta religionen, judendomen, kristendomen eller islam? Och Nathan svarar precis som Melchisedech med att berätta en historia. Men redan tidigt i hans historia dyker en skillnad upp; han säger att den här märkliga ringen gjorde sin bärare till en god människa, något sådant nämns inte hos Boccaccio. Den största skillnaden finns emellertid i slutet av berättelsen: När de tre sönerna fått sina ringar och förgäves frågat sig vilken som är den rätta, bestämmer de sig för att låta en domare avgöra saken. Och domaren säger: ”Må var och en av er genom sitt liv visa att hans ring är den rätta.”

Es strebe von euch jeder um die Wette,
Die Kraft des Steins in seinem Ring an Tag
Zu legen! Komme dieser Kraft mit Sanftmut,
Mit herzlicher Verträglichkeit, mit Wohltun,
Mit innigster Ergebenheit in Gott
Zu Hilf’!

Här har Lessing alltså vävt in en moralisk imperativ i den gamla sägnen.

Jag föreställer mig – utan att egentligen veta något bestämt om det här – att det inte heller är Boccaccio som hittat på ringallegorin, utan att den hör till ett gammal sagostoff, av, skulle jag tro, österländskt ursprung.