Kärrets tid

Under några dagar har det ibland kommit in en fläkt av vår i luften här. Då och då har vi sett solen och någon gång har den också värmt oss lite grann. Kanske är det här den sista vårdagen innan vintern kommer på allvar.

Jag går ofta till kärret. Där härskar en tid som inte är människans. Där avverkas inga träd, där kör aldrig någon traktor, där går inga människor. Ibland korsar älgen kärret och rådjuren rör sig försiktigt i kanten. Kärrgräset är som fuktigt ullgran med små silverstänk i den veka vårsolen. Björkarna ser magra ut så här utan lövdräkt och ensamma, även om de så är många. Marken andas ut tunna stråk av multnad men också av friskhet. Här har vi urtid.

kärr

12 tankar om “Kärrets tid

  1. Hej Bodil,

    en fin bild och en vacker skriven text! Men skulle du även gå dit om du inte hade Londi vid din sida? Är det inte lite kusligt i kärret framförallt så här års? Då solen inte lyser så mycket egentligen…

    Och så läste jag lite omkring på nätet angående våtmarken. Oj, men nu är det en enda villervalla i mitt huvud. Myr, kärr, mosse, högmosse, marskland… Och att man inte använder ordet ”träsk” för våtmarker i Sverige. Kanske är det något liknande som med älv och flod.

    På tyska kommer jag på ord som ”Moor” och ”Sumpf” i första hand. Och jag har även hört om ”Hochmoor” und ”Marschland”. Det finns våtmarker som växer och ger torv och andra gör det inte…

    I hela mitt liv har jag haft mycket respekt för alla slags våtmarker och har inte vågat gå dit ensam. Kanske har det med litteraturen att göra där våtmarker ofta förekommer i lite kusliga berättelser eller sagor. (”Irrlichter” som lockar människor in i myren…) Men kanske har det också med detta att göra att jag växte upp i det landet av torra tallskogar och ”sandiga vägar”. 😉

  2. Keri,
    du har säkert rätt i att jag inte hade gått där så ofta om jag inte hade haft Londi, fast någon gång ibland hade jag säkert ha vandrat omkring där ändå. Det gjorde jag ju innan hon flyttade in här hos oss.

    För mig är ett kärr mindre än en myr och dessutom mera sydligt. Myrar finns mest i Norrland. ”Träsk” tycker jag nog att man kan använda för våtmarker, fast träsk är kanske våtare och har mer vatten i sig eller i alla fall större vattenytor. Men det jag säger här bygger som du ser inte på något verkligt vetande, utan jag tycker och tror det här.

    Hur ställer du dig förresten till det tyska ordet ”Luch”?

  3. Bilden påminner mig mycket om semestern i Munkedal för några år sedan. Jag tycket naturen ser lite förtrollad ut som i en annan värld.

  4. Keri,
    jag tänker på Fontane (förstås) och närmare bestämt på ”Effi Briest”. I närheten av Hohenkremmen fanns ett ”Luch”, som Effi ofta pratade längtansfullt om när hon bodde i Kessin.

    Constanze,
    det är kanske det väldigt låga solljuset som skapar den ”andra världen”.

  5. Våtmarkerna i min barndoms skogar i norra Småland kallade jag nog mest förr mossar. Våta somrar fick man se upp så att man inte trampa ner i den vattensjuka marken. Men även kärr förekom som namn i trakten. »Onne kärr”«, onda kärret, var en mad som kunde vara svår att odla eller skörda på om vattenflödet från skogarna i dess utkanter var för rikligt.

    Uppslagsboken talar om många kärrtyper:
    »Med avseende på vegetationen skiljer man mellan fattigkärr, mellankärr och rikkärr; rikkärren kan ytterligare indelas i medelrikkärr och extremrikkärr.«

    Och om mosse, »våtmark i form av myr vars vatten enbart härstammar direkt från nederbörden.«

    Alltid lär man sig något nytt varje dag!

    Träsk är för övrigt benämning på sjö i norra Sverige. Det visste jag.

  6. Agneta,
    det var för väl att du kom hit och redde ut saken och så kom du med många nya ord. Ordet ”mad” tycker jag låter både ålderdomligt och liksom gäckande. Vad är egentligen en mad – en sank äng? Jag minns från min barndoms småländska somrar att man ibland talade om något som kallades ”maaerna”. Jag fick inte riktigt klart för mig vad det var – jag vet bara att de låg långt borta liksom neråt och att jag aldrig kom dit. Jag tror att det måste ha varit mader.

  7. Din och min sommartrakts infödda sade säkert maaerna om maderna. Och tittar jag åter i uppslagsboken så skriver den:

    »mad, sydsvenskt ord för slåtterkärr, särskilt sådant som tidvis översvämmas av sötvatten.

    I äldre tid utnyttjades madängarna i stor utsträckning som bete och till slåtter. I de flesta fall är de numera utdikade och uppodlade.«

    Där jag bodde fanns ett par olika mad-områden i närheten.. Östra maden, som jag tror hade uppkommit genom sjösänkning på 1800-talet.

  8. Här dyker det där fantastiska namnet Haurida upp igen. Jag tror att du har sagt något om dess etymologi någon gång, men nu minns jag inte vad du sa. Och i min barndoms somrar fanns det här ordet: Någon åkte dit eller hade varit där – aldrig jag. Och ordet lät som en saga. Bunn hette sjön som man kom till om man gick genom skogen från Ingeryd – förbi Halmkvists gamla ryggbrutna lagård. Och i Ölmstads kyrka döptes min syster den första sommaren vi var där. Kärr minns jag inga egentligen och ”maaerna” fanns ju bara i det som berättades. Men ån fanns och Åtorpet där det bodde ”sommargäster”. I ån fiskade vi kräftor och där hade vi också en flotte…

  9. Jag citerar åter uppslagsboken:

    Om namnet Haurida:
    »Ortnamnet (1292-1312 de Hagrydh) är bildat till fornsv. hagh ‘hage’ och ryd ‘röjning’. Namnet har senare anslutits till de plur. namnen på -a.«

    Haurida socken är »en höglänt och kuperad skogsbygd med sjöar och spridd bebyggelse.

    Ca 60 fornlämningar är kända. Alla är av bronsålderns och den äldre järnålderns karaktär (rösen, stensättningar – ofta kvadratiska – domarringar och resta stenar), som i tre fall är samlade på små gravfält. Den nuvarande bygden har medeltida ursprung.«

    I Haurida kyrka är våra fyra barn döpta. Den yngste blev till på köpet feldöpt! Prästen sa fel namn till storebrödernas stora förskräckelse. Efteråt förklarade han dock »att jag sa fel, men det blir rätt.«

    »Kyrkan är en av Sveriges få medeltida träkyrkor, möjligen byggd under 1400-talet. Ett kor och sakristia av sten tillbyggdes vid medeltidens slut. Kyrkan förlängdes mot väster ca 1600 och tornet av trä tillkom 1664. I koret finns fragmentariska kalkmålningar från ca 1600 medan långhustakets målningar tillkom 1742. Altaruppsatsen härrör från 1723 och predikstolen från 1600-talets senare del. Ett triumfkrucifix från 1300-talets mitt har bevarats.«

    I den där ortnamnsförteckningen såg jag att det tidigaste omnämnandet av Fågelkärr är från 1596 då tydligen Brita Jönsadåtter i Fuglakier var utsatt för ärkebiskop Abrahams räfst.

  10. Tack, Agneta,
    ortnamnets etymologi känner jag igen nu. ”Haurida” låter mycket märkligare än ”Hagryd”.

    ”Jag sa fel, men det blir rätt” – rolig förklaring!

Kommentera