En askungesaga från Pentamerone

![bok](/wp-content/PICT1/PICT1386_01.jpg @alignright)Jag läser vidare i Pentamerone. Som jag berättade härom dagen ingår det i den tidiga varianter av folksagor som de flesta känner till genom bröderna Grimms sagosamlingar. Dessa tidiga versioner av sagorna är ofta både råare till innehållet och trassligare till uppbyggnaden än dem vi möter hos de grimmska bröderna, men de har vid sidan av detta ett slags rufsig och vild charm som är något alldeles eget.

Första dagens sjätte saga, som följer på en saga om en loppa som göds med blod tills den blir stor som ett får, är en askungesaga och den berättas av ”Antonella bavosa” (den dreglande Antonella). Sagan bär namnet ”La gatta cenerentola” (Askkatten) och som vanligt kommer det först en kort resumé av innehållet och den ser ut så här:

Zezolla, istigata dalla maestra a uccidere la matrigna e credendo che quella, divenuta, per opera sua, moglie di suo padre, la tenga cara, è posta invece alla cucina. Ma, per virtù delle fate, dopo varie fortune, si guadagna per marito un re.

En relativt fri översättning av denna inledning:

Zezolla uppviglas av lärarinnan till att döda styvmodern, varpå lärarinnan tack vare Zezolla blir faderns hustru. Flickan väntar sig därför att bli behandlad väl, men skickas till köket. Lyckan tar sedan olika vägar, men till slut får Zezolla genom feernas försorg en kung till make.

Zezolla lever först ganska ensam med sin far, änkeprinsen. Hennes enda sällskap utom fadern är hennes syfröken, som lär henne alla sömnadens hemligheter. Efter en tid gifter sig fadern emellertid med en ond kvinna som hatar Zezolla. Flickan klagar gång efter annan sin nöd för sin lärarinna. Till sist säger syfröken: ”Gör så här! När din far är ute, be då din styvmor att ta fram en gammal klänning ur kistan. Säg att du vill ha den för att inte slita så mycket på den nya. När din styvmor ber dig att hålla i kistlocket ska du göra det, men medan hon gräver i kistan ska då släppa ner det tunga locket över nacken på henne så att hon kvävs. Efter det – din far kommer säkert att förlåta dig – ska du övertala din far att gifta sig med mig.”

Zezolla följer lärarinnans råd och när sorgetiden är över förmår hon sin far att gifta sig med lärarinnan som förresten heter Carmosina. Strax efter bröllopet står Zozella en dag på en balkong och det kommer en duva till henne som säger: ”Jag är de sardiska feernas duva. Om du någon gång behöver något, så kalla på mig så ska jag uppfylla din önskan.”

Under den första tiden efter giftemålet behandlar Carmosina Zezolla väl, hon får de godaste matbitarna och kläds i underbara tyger. Det visar sig emellertid efter ett tag att den nya styvmodern har sex egna döttrar, som ingen vetat någonting om tidigare och dessa kommer nu och slår sig ner i huset. Zezolla kommer mer och mer i skymundan, inte ens fadern ser henne längre. Hon sitter ofta ensam vid spisen och alla kallar henne ”Gatta cenerentola” om de alls säger något om eller till henne.

En dag måste prinsen ge sig iväg till Sardinien. Han frågar alla döttrarna vad de önskar sig. Styvdöttrarna ber allesammans om smycken, vackra kläder och allt möjligt tingel-tangel. Zezolla, som blir tillfrågad sist, säger: ”Be feernas duva att skicka mig något – om du glömmer det, kommer du varken fram eller tillbaka.”

Efter en tiden på Sardinien styr prinsen kosan hemåt igen. Han har skaffat allt styvdöttrarna bett om, men Zezollas ord har han glömt. Han stiger ombord på skeppet, men skeppet kan inte lämna hamnen. Prinsen får genom en fe veta att det beror på att han glömt sitt löfte till dottern. Han skyndar sig till feernas grotta och framför Zezollas önskan. En vacker ung kvinna räcker honom då en dadel, en hacka, en guldkanna och en sidenduk.

När Zezolla fått sina gåvor, planterar hon genast dadeln i en vacker kruka och morgon och kväll sköter hon sedan om den lilla plantan med hjälp av hackan, kannan och sidenduken som hon torkar av den med efter vattningen. Snart är dadelpalmen stor som en kvinna och ut ur den kommer en dag en fe och frågar flickan vad hon önskar sig. Zezolla ber att få lämna huset någon gång utan att någon märker det. Fen säger då: ”Varje gång du önskar dig något ska du säga så här till plantan”:

Dattero mio dorato
con la zappetta d’oro t’ho zappato
con il secchietto d’oro, innaffiato;
con la fascia di seta t’ho asciugato.
Spoglia te e vesti me!

(Slutraden betyder:) ”Klä av dig och klä på mig!” Fen tillägger: ”Och när du vill klä av dig igen, så vänd på slutraden.”

Så blir det en dag en stor fest med bal i trakten. Styvdöttrarna pyntar sig och gör sig så fina de kan:

tutte spampanate, strigliate e imbiaccate, tutte nastrini, sonaglini e fronzellini, tutte fiori e odori, rose e cose

Zezolla går till sin planta och uttalar formeln och strax är hon klädd som en drottning och bärs på en bärstol av tolv pager till festen. Kungen kommer också till festen och han blir förtrollad av Zozellas skönhet. Hon försvinner emellertid hastigt från festen och kungen skickar en tjänare i hennes spår. När han är henne i hälarna kastar hon en handfull guldmynt till honom och medan han böjer sig ner och samlar upp dem hinner hon undan.

Efter ett tag är det dags för en ny fest och förloppet blir ungefär detsamma. Den här gången kastar Zozella pärlor och juveler till tjänaren för att lura bort honom och hon lyckas igen. Kungen blir arg och lovar tjänaren så många sparkar i baken som han har skäggstrån om han inte klarar sitt uppdrag nästa gång.

Och så blir det bal igen och styvsystrarna klär upp sig igen och Zozella får underbara kläder och en karriol av guld att färdas i till slottet. Precis som vid de tidigare balerna ger hon sig av innan festen är slut. Kungens tjänare tar upp förföljelsen och kusken driver på hästarna framför vagnen allt hårdare och i en kurva tappar Zozella en toffel. Tjänaren som inte hinner upp det bortrusande ekipaget tar upp den lilla toffeln och ger den till kungen. Denne tar toffeln i sin hand och utropar med glöd: ”O, trefot, o, vackra gryta där min kärlek kokar! Jag griper dig, jag famnar dig och kan jag inte nå trädet dyrkar jag rötterna!” Sedan bjuder han in alla kvinnor i riket till en stor bankett. Nästan alla kommer och när gästerna ”arbetat hårt med tänderna” ett bra tag låter kungen var och en prova den lilla korktoffeln. Men han finner till sin sorg ingen fot som passar in i den.

Kungen vill inte ge upp och sänder ännu en gång bud efter alla, verkligen alla, kvinnor i landet. Då låter prinsen honom veta att han har en dotter som inte varit med vid toffelprovningen. ”Men henne är det inte mycket med, hon sitter alltid vid härden och stirrar in i elden”, säger han. Kungen svarar att hon också måste komma till slottet. Toffeln provas igen av den ena efter den andra och till sist blir det Zozellas tur och då sugs toffeln av sig själv till foten, ”som järnet till magneten”. Kungen omfamnar Zezolla och för henne in under sin baldakin. Styvsystrarna är bleka av avund och inser att

galen är den som sätter sig emot stjärnorna.

pazzo è chi contrasta con le stelle.

I början av den följande sagan ondgör sig åhörarna över att styvsystrarna och styvmodern inte fick något riktigt straff. ”Det finns inget straff som är hårt nog för avunden.”

I början av den här texten skrev jag att sagorna i ”Pentamerone” ofta är råare än i Grimms version. Det gäller inte just den här sagan som hör till de minst råa och blodiga i samlingen. Om jag jämför med bröderna Grimms version av ”Askungen”, så är den här varianten mycket mindre brutal. Tänk bara på de båda styvsystrarna som fick hugga av sig tårna respektive hälarna för att komma in i skon och duvorna i skogen kuttrade dunkelt:

Ruckediguh, Blut ist im Schuh! (Ruckediguh, det är blod i din sko!)

4 tankar om “En askungesaga från Pentamerone

  1. Ja, jag blev också lite paff över det och egentligen är det ännu underligare. Så här står det i en fotnot om de här tofflorna:

    Le pianelle si sovrapponevano alle scarpette.

    Och apropå själva materialet står det så här i en annan not:

    I sugheri delle pianelle.

  2. Hmm, det är lite märkvärdigt, om man jämförar det med andra europeiska askunge-adaptioner. Det brukar ju vara lite dyrare materialer. Apropå, jag minns en berättelse av en professor om askungens skor. I Charles Perraults version heter det ”pantoufles de vair” [pälstofflor], men hos Bröderna Grimm blev det ”Gläserne Pantoffeln”. Min professor påstod att de hände pga ”vair” och ”verre” (glas) är homofoner och någon förstod fel helt enkelt. Intressant om man tänker på Disneys version.

  3. Kanske var korken främst en bild för lätthet och så var det kanske en toffel man lätt kunde föreställa sig, för att det fanns gott om sådana tofflor i verkligheten. Jag tror att materialet i ”ovanlädret” var dyrbarare, fast det står bara att det var vackert. Intressant med ”vair” och ”verre”. Det där med glasskor har i och för sig alltid låtit spännande för mig, men om man verkligen tänker sig in i hur det kan vara att ha glasskor på sig, så försvinner det mesta av lockelsen. Hur ser Disneys version ut? Jag kan inte få fram någon bild i huvudet.

Kommentera