Kategori: Litteratur

På söndag är det en ny Else Lasker-Schüler-afton i Julia Romanowskas salong, så jag försvinner för några dagar från min plats här under trädet. Jag rider iväg på min kamel och lämnar en dikt efter mig:

Gebet

Ich suche allerlanden eine Stadt,
Die einen Engel vor der Pforte hat.
Ich trage seinen großen Flügel
Gebrochen schwer am Schulterblatt
Und in der Stirne seinen Stern als Siegel.

Und wandle immer in der Nacht…
Ich habe Liebe in die Welt gebracht –
Daß blau zu blühen jedes Herz vermag,
Und hab ein Leben müde mich gewacht,
In Gott gehüllt den dunklen Atemschlag.

O Gott, schließ um mich deinen Mantel fest;
Ich weiß, ich bin im Kugelglas der Rest,
Und wenn der letzte Mensch die Welt vergießt
Du mich nicht wieder aus der Allmacht läßt
Und sich ein neuer Erdball um mich schließt.

…

Bön

Jag söker överallt en stad
Som har en ängel vid sin port.
Jag bär hans stora vinge
Svårt bruten vid mitt skulderblad
Och i pannan hans stjärna som sigill.

Och vandrar in i varje natt…
Kärlek har jag burit in i denna värld –
Som låter varje hjärta blomma blått,
Och i livet vakat mig så trött,
Svept in mitt dunkla andetag i Gud.

Åh Gud, slut du din mantel tätt kring mig;
Jag vet, jag är en spillra blott i detta klot av glas,
Och när den sista mänskan glömmer världen
Så låter du mig inte ur din allmakt falla
Och ett nyare klot får sluta sig kring mig.

PS Jag har ändrat i översättningen igen, för åttiotolfte gången. Och det är säkert inte sista gången.

Nu har den kommit, Elfriede Gerstls ”Lebenszeichen”. Livstecken alltså och den här boken av dikter, drömmar och tankesmulor (Gedichte, Träume und Denkkrümel) kom alltså till den här världen ungefär en månad efter att Elfriede Gerstl lämnat den.

Nej, jag har inte hunnit läsa allt än, egentligen nästan ingenting, fast jag har hittat den här lilla dikten, som kanske är möjligt att ge en svensk språkdräkt:

urlaubsplanung

                                                         (für joanna)

im wald ist fad  
die berg zu steil
am meer wirst  
             von der hitze blöd  
vielleicht eine stadt  
             mit strassencafés  
also bleib ich da sitzen  
auch hier kann ich schwitzen

…

semesterplanering

                                                         (till joanna)

i skogen är det trist  
bergen för branta  
vid havet bliru  
             galen av hettan  
kanske en stad  
           med uteserveringar  
alltså sitter jag kvar där  
svettas kan jag lika bra här

…

PS Klaga gärna på översättningen – och förbättra den ännu hellre. ”Bliru” låter nog lite suspekt men är ett försök att återge ”wirst” utan ”du”. Och de två slutraderna med rimmet ”där-här” kanske inte heller är så värst. Den här översättningen får ses som en tillfällighetslösning, en lätt bambukäpp för den som inte utan stöd promenerar så ledigt i det tyska.

Jag har letat fram ännu en dikt av Elfriede Gerstl som jag vill försöka mig på att översätta. Den finns i diktsamlingen ”Neue Wiener Mischung”.

ophelia

sie hatte ihren namen vergessen  
sie ging auf lautlosen zehen  
            rund um den mondhof  
vorbei an hamlet  
und vorbei an der schweren erde  
auf verzückten füssen  
und nur die kleinsten hundeblumen  
die niemand liebte  
die niemand hasste  
durften sie begleiten  
quer und quer  
          durch die nacht  
als sie  
um und um  
um den mondhof  
    im kreis ging

…

ophelia

hon hade glömt sitt namn  
hon gick på ljudlösa tår  
             runt omkring mångården  
förbi hamlet  
och förbi den tunga jorden  
på fötter i trans  
och bara de minsta maskrosorna  
som ingen älskade  
som ingen hatade  
fick följa henne  
härs och tvärs  
          genom natten  
då hon  
varv på varv  
kring mångården  
       drog sin krets

…

Svårast var slutet: ”um und um/um den mondhof/im kreis ging”. Jag lyckas inte hitta till någon motsvarighet till det där um-um-um. I stället har jag gjort ”varv-varv” och ”kring-krets”, men jag vet inte om jag ska vara riktigt glad åt den lösningen. Och ”drog sin krets” är naturligtvis ett litet stycke ifrån ”im kreis ging”.

På senare tid har jag funderat lite över drivkrafterna bakom valen av den utländska skönlitteratur som översätts till svenska. Som bekant har den stora majoriteten av den svenska översättningslitteraturen engelskan som utgångsspråk. Denna snedfördelning tänker jag emellertid inte diskutera eller uppehålla mig vid nu, men gärna en annan gång.

Så vitt jag kan se och avgöra är urvalet av litteratur som översätts från större och i Sverige mer kända språk ur kvalitetssynpunkt ofta rimligt, i alla fall om vi talar om nyutkommen litteratur. Visst översätts det för lite från andra språk än engelskan, men det är ofta bra saker som översätts. När det gäller språk som mycket få i Sverige behärskar och som ”betjänas” av få kvalificerade översättare, ser det åtminstone till en del annorlunda ut. Låt mig genom en liten jämförelse mellan ”behandlingen” av två författare ta den nutida ukrainska litteraturen som exempel på en styvmoderlig eller kanske snarare lättsinnig behandling i den svenska litteraturvärlden:

Andrej Kurkov är en flink ”bredfåreberättare”, stundom en god underhållare, men han saknar egentligen det som utmärker en stor författare. Han har ingen egen röst eller något särskilt tankeväckande att berätta och hans berättarstil tillför inget nytt och inte heller omformar han traditionellt berättande på ett intressant eller överraskande sätt. Hans texter oroar inte och de lämnar knappast några spår. Tre av hans romaner har översatts till svenska och den senaste recenseras just nu ”ivrigt” i ett flertal tidningar i Sverige – för övrigt inte särskilt positivt.

Jurij Andruchovytj är en stor ukrainsk författare, vars texter enligt min mening har just de egenskaper som jag anser att Kurkovs saknar. Andruchovytj har bland annat mottagit det prestigefyllda priset för ”ömsesidig europeisk förståelse” (”europäische Verständigung”), som varje år delas ut av bokmässan i Leipzig. Hans böcker har översatts – främst romaner och essäer – till en rad språk, men i Sverige har intresset för hans författarskap varit mycket ljumt. Hans framträdande vid bokmässan i Göteborg 2005 förde inte till något översättande av hans böcker till svenska. Som ett litet, mycket litet, smakprov på Andruchovytjs stil visar jag här min översättning (från tyskan) av några rader ur essän ”Carpathologia Cosmophilica”:

Karpaterna – det är en stor klammer som håller samman delar av tillvaron som hotar att falla isär i kaos. Karpaterna – det är en stor seismisk ansträngning, en zon där det råder speciella krafter och spänningar. Karpaterna skiljer territorier, men förbinder på det kosmiska planet.

Här finns, så att ni får se lite mer av Andruchovytj, länkar till två texter jag tidigare skrivit om honom:
Das Stadt-Schiff
Erz-Herz-Perz

Men tillbaka till frågan: Varför väljer en svensk förläggare att gång på gång ge ut en relativt lättviktig underhållningsförfattare medan man – tillsammans med andra förläggare – hoppar över en författare av rang? En orsak kan möjligen vara att Kurkov skriver på ryska (det finns fler som översätter från ryska än från ukrainska till svenska) medan Andruchovytj skriver på ukrainska. Är Kurkovs böcker lättsåldare i Sverige än Andruchovytjs skulle vara? Kanske det, fast hur vet man det innan man har prövat? Och räcker det här med ”lättsålt” som argument? Finns det inget litteraturstöd för översättningslitteratur av hög kvalitet?

Kanske skulle man börja med att leta fram en god översättare från ukrainska till svenska? Jag är ganska säker på att en sådan finns.

Om två veckor är det dags för den andra Else Lasker-Schüler-aftonen i Julia Romanowska salong. Det blir samma program som vi hade i februari, men själva föreställningen kommer säkert att bli annorlunda ändå. Publiken kommer att vara en annan och försommarkvällen runt omkring kommer att ge andra impulser än februarinatten. Och lite som i Commedia dell’Arte kommer stunden att vara med och forma det som händer på scenen.

Än finns det platser kvar. Tiden är den 17 maj klockan 19.00 och rummet är Torbjörn Klockares Gata 14 i Stockholm. Och här finns programmet.

Till er som inte har lust att läsa varken länkar eller program kan jag säga att föreställningen bygger på ett flätverk av texter av och om Else Lasker-Schüler. En del kommer att sjungas och en del kommera att läsas. Somt framförs på tyska och annat i svensk översättning. Musiken är komponerad av Rachel Galinne och det är Julia Romanowska som står för det konstnärliga ledarskapet. Själv står jag bakom översättningarna. På scenen kommer Kristina Hanson (sång), Julia Romanowska (läsning), Mats Qvistström (läsning), Lars-David Nilsson (piano) och jag själv (läsning+efterord) att finnas. Ljudtekniken ligger i Ulrik Dahlerus’ händer.

Jag väljer nu att visa er den ljusaste, ja, den enda ljusa, av ”Schwarze Gesänge” (Svarta sånger) här, först i original och sedan i översättning:

Mit dir, Goldlächelndem

In meinem Herzen wächst ein Rosenzweig
Sein Duft berauscht so weich den Sinn.

Vernimm das Bächlein rauschendes
In meiner Grube tief im Kinn

Und immer kommt die Nacht –
Nach ihr der Tag im kühlen Wolkenlinn’

Springt eine Welle an den Strand
Ergreif ich sie ganz schnell mit meiner Hand.

Zu spiegeln mich – dass ich noch bin
Und du in meiner dunklen Pupill.

Dann schweben wir unmerklich still
Ins blaue Land empor beseligend traumhin –

…

Med dig, du gyllenleende

I mitt hjärta växer en rosenkvist
Dess doft berusar så mjukt mitt sinne.

Förnim den lilla bäckens brus
i min hakas djupa grop

Och ständigt kommer natten –
Efter den stiger dagen i svalt molnlinne

När vågen dansar mot strand
Fångar jag den snabbt i min hand.

För att spegla mig – att jag ännu finns
Och du i min mörka pupill.

Då svävar vi omärkligt stilla
In i det blå landet drömsälla –

Prins Jussuf med blå ros