Theodor Fontane: Grete Minde

”Grete Minde” (1879) är en av Theodor Fontanes tidigare och mindre kända romaner. Han började med romanskrivandet först när han var i sextioårsåldern och den här romanen hör varken vad gäller tiden eller platsen till hans mest typiska – de flesta av hans romaner utspelar sig i Berlin i hans egen tid. ”Grete Minde” däremot har sin spelplats i småstaden Tangermünde (väster om Berlin – kanske tio mil) och tiden är 1600-talets början. Fontane har till viss del byggt sin roman på en historisk krönika som skildrar en stor brand i Tangermünde 1617. Av somliga betraktas väl ”Grete Minde” som ett slags förspel eller föregångare till de stora romanerna Fontane skrev under sina sista tio-femton år.

Huvudpersonen är titelgestalten Grete Minde, en moderlös flicka, vars mor var spanjorska och just det här utländska draget hos henne betraktades med oblida ögon av svägerskan Trud som var den som styrde i famlijen. Trud ansåg att det fanns något ont och farligt i henne. Den andra huvudpersonen, för det finns två, är grannpojken Valtin, som också han växer upp moderlös och ganska oälskad. Som barn leker de tillsammans och klättrar då och då i hemlighet över staketet mellan trädgårdarna. När det kommer upp i tonåren förälskar de sig i varandra.

Efter att Trude fått en son blir Gretes ställning i familjen ännu sämre än tidigare och hon lider under förtrycket. En gång smiter hon ut för att träffa Valtin och hennes korta frånvaro upptäcks. Trud beskyller Grete för att ha äventyrat sonens liv. Grete säger emot och det hela urartar till en scen.

Trud aber, ihrer Sinne nicht mehr mächtig, erhob die Hand und schlug nach ihr.

Grete war ein Schritt zurückgetreten, und es flimmerte ihr vor den Augen. Dann, ohne zu wissen, was sie tat, griff sie nach dem über der Wiege hängenden Gürtel und schleuderte ihn der verhaßten Schwieger ins Gesicht. Diese, vor Schmerz aufschreiend, wankte und hielt sich mühsam an einem hinter ihr stehenden Tischchen, und Grete sah nun, daß die scharfen Ecken des langen silbernen Gehänges Truds Stirn oder Schläfe schwer verletzt haben mußten, denn ein Blutstreifen rannn über ihre linke Wange. Aber sie schrak vor diesen Anblick nicht zurück und hatte nichts als das doppelt selige Gefühl ihres befriedigten Hasses und ihrer errungenen Freihet. Ja, Freiheit! Sie war dieses Haus nun los. Denn das stand fest in ihrer Seele, daß sie nicht länger bleiben könne. Fort. Gleich. Und sie flog die Treppe hinab und über Flur und Hof in den Garten.

Men Trud som inte kunde behärska sig längre, höjde hande och slog efter henne.

Grete hade tagit ett steg tillbaka och det flimrade för hennes ögon. Så plötsligt, utan att veta vad hon gjorde, grep hon efter skärpet som hängde över vaggan och slungade det i ansiktet på den hatade svägerskan. Denna skrek till av smärta och vacklade och höll sig mödosamt fast i ett litet bord som stod bakom henne och Grete såg nu att de vassa hörnen på det långa silverhänget måste ha skadat Truds panna eller tinning svårt, för en blodstrimma rann över hennes vänstra kind. Men hon ryggade inte tillbaka för anblicken och hon fylldes av ett dubbelt lyckorus av tillfredsställt hat och uppnådd frihet. Ja, frihet! Hon var färdig med det här huset nu. För hennes inre stod det klart att hon inte kunde stanna längre. Bort. Genast. Och hon flög nerför trappan och genom hallen över gårdsplanen ner i trädgården.

Detta är brytpunkten i historien. Någon timme senare är Grete och Valtin på flykt.

Som ni säkert anar kommer det hela att sluta illa, men än finns det år kvar att leva för dem. Kanske berättar jag mer en annan dag…

bok

Jyrki Kiiskinen: Ingen

Någon gång i höstas läste jag en mycket fängslande artikel i SvD skriven av Jyrki Kiiskinen. Den handlande om hans översättning till finskan av Göran Sonnevis ”Oceanen”. Jag läste storögt och skrev ner ett och annat jag tänkte medan jag läste och kallade det : Kiiskinens kamp med Oceanen.

Nyligen gjorde jag en intervju med Kiiskinen för Salongens översättarintervjuserie. Och nu läser jag gång på gång hans svar (som jag inte tänker publicera förrän om ett par veckor) och det går vågor genom mig av skratt, upprymdhet och djupaste allvar. Och jag letar efter dikter av honom – för Kiiskinen är förstås själv poet och inte enbart översättare av poesi – och jag hittar den ena och den andra och väljer en: ingen.

Ingen

Så grön att ingen, ingen
kan säga
så grön att inte gräset, inte tallarna
inte alarna
kan dölja
inte beskriva
ingen kan beskriva
så gul att inte maskrosen, inte
solen, så klar
att inte vattnet
inte ljuset
kan bryta
så djup, så varm, så tyst
är den

att ingen kan förstå
så isande, så stum, så djup
är den

grön
Det fick bli något grönt, för det gröna i början var så starkt.

Översättningen från finskan är gjord av Mårten Westö.

Och här finns fler dikter av Kiiskinen i svensk översättning.

Giuseppe Ungaretti: Un’altra notte

En dikt av Giuseppe Ungaretti igen:

Un’altra notte

In quest’oscuro
colle mani
gelate
distinguo
il mio viso

Mi vedo
abbandonato nell’infinito

Och ett översättningsförsök – ja, jag har ändrat lite på radordningen:

Ännu en natt

I detta mörker
urskiljer jag
med iskalla
händer
mitt ansikte

Jag ser mig
förlorad i ändlösheten

b

Günter Kunert: Unterwegs mit M.

Günter Kunert – låt mig komma med en grinig gissning – är väl i det närmaste okänd i Sverige, även om något verk finns i svensk översättning.

bok

Trots detta eller just på grund av detta vill jag nu läsa en kort dikt ur samlingen ”Warnung vor Spiegeln” (Varning för speglar):

Unterwegs mit M.

Im Auto gemeinsam
unterwegs auf vergessenen Straßen
geborstene Wespen am Glas
platzender Regen
Sonne und Dunkelheit
und wieder Sonne: Wechsel
weniger Worte. Abwesendes
Beieinandersein. Sorglos.
Glück.

Jo, jag ser allt var de svåröversatta ställena sitter, men kanske går det:

På väg med M.

I bilen tillsammans
på väg längs glömda gator
krossade getingar på rutan
störtregn
sol och mörker
och sol igen: Utbyte
av få ord. Frånvarande
samvaro. Sorglöst.
Lycka.

Det där ”Wechsel – weniger Worte” blev kanske inte så bra på svenska ”Utbyte – av få ord”, men hur kan man göra i stället?

Och hur är det med "frånvarande"? Låter det helt och hållet som "abwesend"? Jag kunde kanske tagit "förströdd", fast nej, då hade jag hamnat längre bort…

Ett och annat om Theodor Fontanes romanvärld

För några år sedan levde jag för en tid nästan helt och hållet i Theodor Fontanes romaner. Ja, det hade sina yttre orsaker, men dem ska jag inte gå in på nu. I alla fall var det så att det gick utmärkt bra att leva i den världen och jag kan mycket väl tänka mig att återvända dit. På kartan sträcker den här världen sig över Brandenburg – med ett särskilt intensivt centrum i Berlin och dess utkanter – och upp mot Östersjökusten vid Flensburg, över Rügen och på andra sidan Oder och ner till Harz i sydväst och bort i Schlesien i sydost och faktiskt också till Ungern och Danmark. Tiden i de flesta av Fontanes romaner är 1800-talets senare hälft, ungefär samma tid som han skrev dem, men det finns undantag som till exempel ”Schach von Wuthenow” som utspelar sig i början av 1800-talet.

bild

Mycket av det som händer i Fontanes romaner är hämtat mer eller mindre direkt ur verkligheten. ”Inte att uppfinna utan att finna stoffet är romanförfattarens uppgift”, menade han. Äktenskapsromanen ”L’Adultera” är baserad på en skandal i storfinanskretsar i Berlin – en kvinna lämnar plötsligt man och barn för att börja ett nytt liv tillsammmans med sin älskare. Romanen ”Cécile”, historien om en vacker före detta furstemätress, som för att fly från sitt förflutna gifter sig med en man som hon egentligen inte älskar, har också sina rötter i en nära verklighet. Och även ”Effi Briest”, Fontanes mest kända och till svenskan enda översatta roman, har stark verklighetsanknytning; den är sprungen ur en skandal i Berlinsocieteten. Med ”Irrungen, Wirrungen”, som utkom 1888, nådde Fontane sin första höjdpunkt som romanförfattare. Av vissa betraktas verket idag till och med som hans främsta över huvud taget. Till skillnad från de flesta andra Berlinromanerna är den en ren fantasiprodukt, ja händelseförloppet alltså, inte miljön – den är minutiöst autentisk. Huvudpersonerna i romanen är Lene, en flicka av folket, och Botho, en ung adelsman, vars familj har finansiella problem och därför vill gifta bort honom med en rik kusin. Botho och Lene älskar varandra, men omgivningen och Bothos svaghet gör att deras förhållande snart tvingas till ett slut. Personerna i romanen, även bifigurerna, är nyanserat och känsligt skildrade och dialogerna gör ett mycket genuint intryck (och de är nog så svåra att översätta). Läsaren får också inblickar i huvudpersonernas inre. Bothos försök att på ett för honom typiskt vankelmodigt vis lösa konflikten skildras på ett ställe så här: ”Var mitt liv i ordning? Nej. Ordning är äktenskap. Vill jag gifta mig? Nej. Väntar hon sig det? Nej. Eller blir avskedet lättare, om jag skjuter upp det? Nej. Och varför dröjer jag då?… Dum fråga. För att jag älskar henne.” Men romanen blev inte någon framgång när den kom ut, tiden var inte mogen för den ännu. Trots att Fontane här, som alltid, var mycket återhållsam i sin skildring av själva kärlekslivet eller erotiken, så väckte just den sidan mycket ogillande, bland annat kom boken att omnämnas som en ”förskräcklig horhistoria” som en anständig människa inte borde läsa.

De flesta av Fontanes romaner publicerades först som följetonger i tidningar eller speciella romantidskrifter innan de gavs ut i bokform. ”Frau Jenny Treibel” kom 1892 ut i ”Deutsche Rundschau”, en välrenommerad kulturtidskrift. Något år senare kom den som bok på sonen Friedrichs förlag. Denna roman hör till de idag mest lästa bland Fontanes verk. Inslaget av ironi är större i ”Frau Jenny Treibel” än i någon annan av romanerna, men fördenskull saknar den inte värme. Huvudpersonen och titelfiguren är en kvinna från ursprungligen enkla förhållanden som gift upp sig till kommerserådinna. Hon är inbilsk och sentimental, penninggirig och gråtmild, men har ändå mitt i allt detta ett slags robust charm. Fontanes syster Jenny Sommerfeldt lär ha varit förebilden för denna romangestalt. Den yngre kvinnliga huvudpersonen har lånat drag från Mete, Fontanes dotter. Liksom i de andra romanerna har författaren lagt ner mycket arbete på bifigurerna. Ibland är det nästan som om dessa vore viktigare än huvudpersonerna. Fontane har i allmänhet en skarp blick för eller kanske snarare en stark dragning till det betydelsefulla i det (skenbart) obetydliga. I ”Frau Jenny Treibel” läggs på ett ställe följande yttrande i den viktiga bipersonen professor Wilibald Schmidts mun: ”En bisak, det är sant, har ingen betydelse om den bara är en bisak, om den inte har något särskilt i sig. Men har den detta särskilda, då är den huvudsaken, i den finns det sant mänskliga.”

Även om personskildringarna utgör grunden och själva livsluften i romanerna är miljöerna mycket noggrant och kärleksfullt skildrade. Fontane upphåller sig gärna vid byggnader och gatubilder och många av romanerna inleds med ett slags sammanfattande ”inflygning” över den plats där skeendet ska levas ut, så att läsaren sedan nästan på egen hand skulle kunna förflytta sig bland husen eller i landskapet.

Det talas mycket i Fontanes romaner, det konverseras, diskuteras och berättas. Och man talar allt som oftast förbi varandra. Just det här med missförstånden och det outsagda bakom orden ges stort utrymme i romanerna och av detta vävs ett slags bakgrundsväv, som de livfulla samtalen avtecknar sig emot. Precis som bifigurerna ibland kan te sig som viktigare än huvudpersonerna, så faller fokus oftare på missförstånden än på samförstånden och ändå hålls konsten att föra ett civiliserat och nyanserat samtal hela tiden högt. Över huvud taget hyllas hela tiden det nyanserade och komplicerade framför det entydiga och fastlagda. Någonstans i den sista romanen ”Der Stechlin” säger huvudpersonen Dubslav Stechlin, som man kanske lite försiktigt kan betrakta som ett slags Fontane-alter ego, så här: ”Om jag hade sagt motsatsen, hade det varit lika riktigt.”

S
Sjön Stechlin, den andra huvudpersonen i romanen ”Der Stechlin”

PS Här finns min gamla vanliga Fontanepresentation.

PPS Och på det här stället finns de tre första kapitlen i "Irrungen, Wirrungen" i min översättning.

PPPS Kanske kan den tyske författaren Peter Härtlings "livsläsningar" av "Stechlin" intressera någon av er…