Kategori: Bilder/bildkonst

Någon gång har jag sagt här att jag tycker om getter och åsnor. Jag gör det för att jag gör det men också för att de är lika omoderna som mod. Får har jag också en speciell bindning till. Fåret verkar också komma från en annan tid; det är ett bibliskt djur i högre grad än de flesta. Det är ett offerdjur, ett symboldjur, ett djur som är förbundet med de första mänskliga civilisationerna. Ett djur som man kan förbinda med lidande, särskilt med oförskyllt lidande. Ett bytesdjur för rovdjur. Får finns i sagor, inte som enskilt får utan som grupp, som ullig flock som behöver skydd.

På heden ovanför havet vid Subbe fyr och Lilla Apelviken i sydändan av Varberg driver en fårflock omkring under stora delar av året. Jag brukar stanna och titta på dem, lyssna på deras bräkande, som låter både utmanande (vad gapiga de kan vara!) och sorglöst, se på dem när de springer runt enbuskarna bakom Krutkällaren eller ner mot det som en gång var Ödledammarna.

Numera finns det gångvägar och bänkar här och fåren verkar tycka om att följa just de här små vägarna.

•
•
•

På en sluttning inte långt från den plats i Špindlerův Mlýn/Spindelmühle, där Kafka stod på bron och tänkte ut de första raderna i ”Das Schloß”, såg jag en eftermiddag under sommaren som gick den här lilla fårflocken beta på gränsen mellan solljus och åskmolnsmörker.

Var är vintern? Inte här.

Men här. Jag vill börja det nya året med att tiga (nästan i alla fall) till några vackra bilder från ett vintrigt Bosnien:

Det är Sejfo som skickat mig dem från en resa till sin gamla hemstad Višegrad som han nyss återvände ifrån. Här i skogen och på vidderna ovanför staden befinner vi oss på ungefär 1300 meters höjd:

Och här är vi i utkanten av Višegrad vid den berömda bron över Drina. (En gång för ganska länge sedan skrev jag några rader om Andrićs roman här.)

Och så här ser nationalbiblioteket i Sarajevo ut idag. (Så här såg det ut efter förstörelsen – bilden finns mot slutet av texten.)

Julaftons morgon – jag tittar in i Life de Luxe för att se om en viss änglabild finns där nu. Ja, det gör den, då kan den få hälsa ”god jul” härifrån också utan att jag bryter någon ”pakt”:

Här kommer att vara gult och stilla i ett par dagar nu – jag inbjuder alla som vill att ikläda sig änglavingar och flyga omkring i ljusskenet. Någon dag före årets slut är jag här igen – om jag lever och datorn funkar och världen finns kvar…

Varje gång jag är i Varberg går jag flera gånger dagligen över Hästhagabergens ljunghedar ner till havet – tillsammans med Londi min hund. Där strövar vi sedan omkring längs stränderna i Stora och Lilla Apelviken. Ibland klättrar vi upp på Subbebergets gråa klippor. Högst däruppe står fyren. Vi ser ut över havets och himlens växlande ansiktsuttryck och vinden far igenom oss.

Denna oktober håller fortfarande sommaren i handen. Värmen ligger kvar och löven liksom stretar emot att gulna på allvar, de fallar gröna till marken eller så blir de helt lugnt bara bruna. Och himlen nöjer sig med matta ullfärger.

Här finns ingenting av fjolårets guldgnistrande prakt. Minns ni allt guldet från förra hösten? Eller himlens blåa?