Varje gång jag är i Varberg går jag flera gånger dagligen över Hästhagabergens ljunghedar ner till havet – tillsammans med Londi min hund. Där strövar vi sedan omkring längs stränderna i Stora och Lilla Apelviken. Ibland klättrar vi upp på Subbebergets gråa klippor. Högst däruppe står fyren. Vi ser ut över havets och himlens växlande ansiktsuttryck och vinden far igenom oss.
Hej!
Vilka vackra foton! en av bilderna ser ut som en målning av Caspar David Friedrich. Kan du gissa vilken jag menar?
Kristina
Tack Kristina,
nej, eller ja, jag kan ju försöka gissa: Den nästsista, där solstrålarna bryter sig igenom molnet.
I alla fall är det härligt att vandra längs dessa stränder, särskilt vid en årstid då man har nästan allt för sig själv…
Hej mamma!
Tog bara en snabbkik for att de vad som hander i din blogg, riktigt vackra foton! Mormor ringde igar, men det vet du val.
Ha det sa bra, Alex
Hej Alex,
vilken glad överraskning att se dig här! Hoppas du har det bra på alla sätt där nere i den ljusa delen av världen. (Ja, jag vet att det kan vara dimmigt i Parma ibland…)
PS Har du sett Londi på den understa bilden?
och hunden är med
Ja, alltid; jag är bunden vid hunden – utan rep…