Kleist är en av de där författarna i världslitteraturen som bara kan likna sig själva. Hans texter är utsökt välkomponerade, skenbart vanvettiga störtdykningar genom tid och rum. Tempot är fallets och sträckan är oändligheten.
För någon vecka sedan råkade en för mig dittills okänd text av honom i händerna på mig. Det rör sig om ”Über das Marionettentheater”. Texten är en dialog mellan två män, den ene är en framstående dansare och den andre är den undrande jagpersonen. Denne frågar inledningsvis varför dansaren besöker något så folkligt och oexklusivt som marionetteatern på stadens torg. Dansaren svarar och går steg för steg allt djupare in på marionetternas fantastiska kvaliteter, deras överlägsenhet över dansare av kött och blod. Han talar om tyngdpunkten i dockan, om hennes själ. Lyssnaren försöker först värja sig emot dansarens ord, men blir så småningom mer och mer gripen ja, trollbunden. Samtalet eller snarare dansarens monolog närmar sig och uppnår ett slags klimax då han på lyssnarens fråga, vad det då egentligen är som gör dockan så överlägsen, svarar:
Der Vorteil? Zuförderst ein negativer, mein vortrefflicher Freund, nämlich dieser, daß er sich niemals zierte. – Denn Ziererei erscheint, wie Sie wissen, wenn die Seele (vis motrix) in irgend einem andern Punkte befindet, als in dem Schwerpunkt der Bewegung. Da der Maschinist nun schlechthin, vermittelst des Drahtes oder des Fadens, keinen andern Punkt in seiner Gewalt hat, als diesen: so sind alle übrigen Glieder, was sie sein sollen, tot, reine Pendel, und folgen dem bloßen Gesetz der Schwere; eine vortreffliche Eigenschaft, die man vergebens bei den größesten Teil unsrer Tänzer sucht.
(Fördelen? Först och främst en negativ, min förträfflige vän, nämligen den att den aldrig gör sig till. – För tillgjordhet uppstår, som Ni vet, när själen (vis motrix) befinner sig någon annanstans än i rörelsens tyngdpunkt. Eftersom maskinsten nu en gång, genom strängen eller tråden, inte har någon annan punkt i sitt våld än just denna, så är alla övriga lemmar så som de skall vara, döda, rena pendlar, och följer enbart tyngdlagen; en förträfflig egenskap, som man förgäves letar efter hos större delen av våra dansare.)
Lite längre fram fortsätter dansaren i sin jämförelse mellan marionetten och den verklige dansaren så här:
Die Puppen brauchen den Boden nur, wie die Elfen, um ihn zu streifen, und den Schwung der Glieder, durch die augenblickliche Hemmung neu zu beleben; wir brauchen ihn, um darauf zu ruhen, und uns von der Anstrengung des Tanzes zu erholen: ein Moment, der offenbar selber kein Tanz ist, und mit dem sich weiter nichts anfangen läßt, als ihn möglichst verschwinden zu machen.
(Dockorna behöver marken bara – som älvorna – till att snudda vid och till att genom det korta avbrottet ge lemmarnas flykt nytt liv; vi behöver den för att vila på den och hämta oss från dansens ansträngning; ett ögonblick som helt uppenbart inte självt är dans och som man inte kan göra annat av än att i möjligaste mån låta det försvinna.)
I slutet av den här märkliga texten – som jag bara kan be er att läsa i dess helhet; länken dit kommer här nedanför – säger dansaren att gracen når sin högsta renhet i den mänskliga kropp som antingen saknar medvetande – likt marionetten – eller har ett oändligt medvetande – som Gud.
De allra sista raderna i texten – där lyssnaren/jagpersonen ironiskt nog är ”lite förströdd” – driver Kleist lite med sig själv här? – lyder så här:
Mithin, sagte ich ein wenig zerstreut, müßten wir wieder von dem Baum der Erkenntnis essen, um in den Stand der Unschuld zurückzufallen? Allerdings, antwortete er, das ist das letzte Kapitel von der Geschichte der Welt.
(Således, sade jag lite förstrött, borde vi äta från kunskapens träd igen för att åter uppnå oskuldens tillstånd? Förvisso, svarade han, det är det sista kapitlet i världshistorien.)
Här kan ni hitta en hel del Kleisttexter, bland annat just ”Über das Marionettentheater”.
Läste precis Kleists berättelse…har inte haft tid att sätta mig i den (eller att sjunka i dess djup..för djupet finns…). Känner på mig att det krävs en del både psykologiskt och filosofiskt tänkande för att komma åt målet..om målet över huvud taget är fast..i Kleists huvud är det det med största sannolikhet. Så mycket jag vet om Kleist och hans tänkande..vars ”grund att stå på” är djupt filosofisk så är det i hans verk i stort sätt alltid någon kamp inom individerna för att på något sätt hitta rätta JAG..och inte enbart det..utan att se, försöka att förstå, känna…för att till slut bli nöjd och glad. När jag hinner så ska jag försöka läsa denna berättelse lite djupare men det känns redan nu som om man skulle behöva minst 50-tal pappersblad för att anteckna allt man ser och upplever…det är väldigt mycket känslor i den..jag upplever det som så…att det nästan får mig att gråta..delvis också pga. hans fantastiska och underbara stil som jag tror ingen haft tidigare och ingen kommer att kunna härma…….på något sätt känns det som om hans berättelse består av två olika världar..båda två väldigt viktiga för en människa och hennes själsliga uppfyllelse..två världar som fläts ihop..fint och smidigt..kämpar lite med varandra..smeker med varandra..för att sedan också fint och smidigt krocka med varandra (underligt att något kan krocka fint och smidigt..men det känns som om det är just det hans världar gör….jag säger världar, men tror säkert att benämningen kan ändras…kanske i själsliga världar..eller individernas själsliga och känslomässiga överväganden..hur som helst). Intressant är just den där krocken..för varje krock för med sig först och främst något negativt..något man upplever som elände..någon slags besvikelse..och det gör hans figurer också..de är väldigt besvikna så att det förändrar deras liv…även om de kan dölja den besvikelsen..genom skratt eller liknande…..men sedan kommer alltid insikten..den stora och överväldigande insikten…har allt detta bidragit med något positivt..positivt för mig själv som individ…har jag Förstått…..kan jag vara lycklig…kan jag bli det…..men hur skulle jag kunna bli det…ner självaste marionetter är vackrare och skickligare än människan…när allt det fina som händer mig..som tillfredsställer mig..händer utan min egen kontroll..vad har jag då kontroll över..marionetter?..men nej, i dem styr jag bara en obetydlig del..allt annat händer av sig självt..igen utan min kontroll…….osv…..osv………
Sejfo,
först fick jag svindel i Kleists text och nu gör mig din kommentar också på något vis svindlig.
För mig är Kleists värld eller texter, som jag säger här ovanför, alltid ett fall ner i djupet, en störtning ner i avgrunden, ja, en MODIG störtning ner i avgrunden. Det är märkligt att tempot kan bli så svindlande, när meningarna är så utsirade och komplicerade. Och visst är Kleist helt och hållet sitt unika själv också i en sådan här ”resonerande” text. Samma lite oroligt darriga människor som är ”betreten” eller lite ”zerstreut” mitt i en tillspetsad och dramatisk belägenhet. Och den där märkliga björnen är också väldigt ”kleistig”.
Det slår mig nu att det här med modet är väldigt viktigt i Kleists sätt att förhålla sig till världen. Han vågar ta alla risker och han tar dem. Han kan nog inte annat – den trygga vägen är inte för honom.
Det har du rätt i…..vad är trygghet för honom? Något som ofta upplöses och spricker som en bubbla…han kan nog knappast förhindra bubblan från att spricka..med det han kan otroligt skickligt och känslomässigt..det är att blåsa..väldigt fort och smidigt blåser han nya bubblor som i sin tur också spricker, förstås……vad är sanning för honom och hur viktig är den för hans själsliga välmående…..viktig nog skulle jag säga..men vad den är, är nog han själv osäker om…den kanske inte finns..eller är den enda sanningen att människan är så ”korkad” att tom. dockor är oss överlägsna på ett sätt….människa kan vara känslodriven, men är detta vägen till den absoluta sanningen och själsliga välmåendet…knappast..för honom är det oftast en väg till den fantastiska och fascinationsväckande värld som heter fördärv…se på hans marionetter..dem ser du när de dansar men du ser inte den som styr dem..dockorna är vackra och skickliga, nästan lyckliga i sin stil..men hur är det med den stackars människa som styr dem..osynlig…om känslor har någon betydelse för den människan får du inte reda på..eller om lyckan är fullkommlig för henne så ser du inte den…det är alltid två värladar som samspelar med varandra…en perfekt kombination skulle innebära lycka och trygghet….men de kan inte kombineras till en perfekt konstelation..och så kan inte Kleists känslor heller…inte att prata om våra känslor som läsare……….
Det här med trygghet i Kleists tappning för mig till en liten text av honom jag ofta läst, några rader som finns i ett brev till Wilhelmine von Zenge, som han var förlovad med under två år:
Da ging ich, in mich gekehrt, durch das gewölbte Tor, sinnend zurück in die Stadt. Warum, dachte ich, sinkt wohl das Gewölbe nicht ein, da es doch *keine* Stütze hat? Es steht, antwortete ich, *weil alle Steine auf einmal einstürzen wollen* – und ich zog aus diesem Gedanken einen unbeschreiblich erquickenden Trost, der mir bis zu dem entscheidenden Augenblicke immer mit der Hoffnung zur Seite stand, daß auch ich mich halten würde, wenn alles mich sinken läßt.
Om det skulle var så att någon annan läsare skulle dyka upp här, så lägger jag också in min översättning av texten:
Där gick jag i djupa tankar genom den välvda stadsporten grubblande tillbaka in i staden. Varför, tänkte jag, sjunker inte valvet ihop, det finns ju *inget* som stöttar det? Det står, svarade jag, *eftersom alla stenarna vill störta in samtidigt* -och denna tanke gav mig en obeskrivligt upplivande tröst, som ända till det avgörande ögonblicket alltid kom att stå vid min sida som ett hopp om att också jag skulle hålla mig uppe, när allt låter mig sjunka.
En som känner en ”upplivande tröst” vid en sådan tanke, är nog mycket långt borta ifrån det som jag föreställer mig under ordet ”trygghet”. Eller: Tryggheten blir till en punkt, där de flesta skulle tänka sig en linje.
Jag har läst hela novellen hos Spiegel. Den får mig att tänka på förtjusningen i det själlösa som finns hos folk som sysslar med artificiell intelligens och som föreställer sig att framtida datorer snart kommer att vara överlägsna människan. Jag läser just nu en essä som är kritisk till sådana idéer, skriven av Jaron Lanier, som själv kommer från datateknikens frontlinjer, men blivit allt mer skeptisk till de idéer och värderingar som finns där – och det var intressant att koppla ihop honom med Kleist. Samma förtjusning för det själlösa, för att det egentligen är överlägset människan, fanns alltså redan hos Kleist, innan något av all vår tids teknik var verklighet. Idén föddes alltså inte ur tekniken, utan kom före den. Hos dagens artificiell intelligens-förespråkare finns också samma allt eller inget-tänkande som Herr C ger uttryck för sist i novellen: de föredrar antingen ett perfekt, oändligt medvetande eller inget medvetande alls, däremellan finns inte mycket som intresserar dem. Var tror du Kleists egna sympatier ligger – hos Herr C, eller vill han att läsaren ska tvivla på det Herr C säger?
Jag gillar också ditt sätt att introducera honom – det där med fallet, och med valvet vars stenar håller varandra på plats – det liknar inget jag hört om andra författare.
Håkan,
jag har nu med stort intresse läst dina rader här och jag ska försöka svara på frågan du ställer: Å ena sidan finns det mycket av detta ”allt eller intet” hos Kleist, det där som har med att våga störta ner i avgrunden att göra. Å andra sidan tror jag inte att hans sympatier ligger fast hos Herr C. Det är något lustigt med jagpersonen på slutet som är ”ein wenig zerstreut” mitt i det här dramatiska allt eller intet. Det är som om han utifrån sin tankspriddhet liksom måste göra lite våld på sig själv för att kunna se skillnaden mellan allt och intet. Å tredje sidan (i den mån det här nu är så sidigt) så tror inte att Kleist vill få läsaren att tvivla på Herr C:s ord – läsaren får för honom göra det som faller honom/henne in, kanske också vara lite förströdd mitt i det dramatiska allvaret.
Jag vet att Kleist läste Kant mycket intensivt under en tid av sitt liv och han läste Kant på ett sätt som nog Kant aldrig hade kunnat föreställa sig. Kant tänkte och skrev till exempel ”Wir können keine Kenntnis der Wirklichkeit erreichen.” Kleist levde detta så att han höll på sprängas i bitar. Han skrev (1801) till Wilhelmine von Zenge så här om detta:
Wenn alle Menschen statt der Augen grüne Gläser hättten, so würden sie urteilen müssen, die Gegenstände, welche sie dadurch erblickten, SIND grün – und nie würden sie entscheiden können, ob ihr Auge ihnen die Dinge zeigt, wie sie sind, oder ob es nicht etwas zu ihnen hinzutut, was nicht ihnen, sondern dem Auge gehört. So ist es mit dem Verstande. Wir können nicht entscheiden, ob das, was wir Wahrheit nennen, wahrhaft Wahrheit ist, oder ob es uns nur so scheint.
Och det här brevet avslutas med några ord om Kleists gränslösa förtvivlan över detta.
Enligt honom, med andra ord, så är sanning sanning alltid ”för sig själv”..för oss utomstående så kanske vi aldrig är riktigt medvetna om den sanningen..men hur kan en sanning vara sanning om ingen upplever den..som en blomma som är vacker..vacker är hon när någon ser den..eller är den vacker ändå?..det får mig att tänka på en berättelse om den där vackra lampan (minns inte var och när jag läste den eller vem som skrivit den..men Bodil kanske minns) som beskrivs lite utförligt hur den hänger någonstans i ett rum där ingen bor eller så….frågan var hur kan den lampan lysa med sin skönhet om ingen ser den lysa..nu minns jag att det var någon slags prat om just uttrycket ”scheinen”..för lampan som scheint med sin skönhet eller så frågade man sig om inte det var så att ”scheinen” syftade på ”verkar som” eller liknande….men hur som helst fick det mig att tänka på den där ”ensama” lampan som är så vacker att det nästan är synd att den hänger bara där utan någon som kan beundra dess skönhet…är det verkligen så att jag måste se den för att dess skönhet ska betraktas som skönhet..det verkar som om det är så..enligt mig i alla fall…så kan det vara med sanningen också……
Nu har jag det…lampan är ur en dikt av Mörike som heter Auf eine Lampe..und det som var anledningen till diskussion var sista rad i samma dikt som säger: Was aber schön ist, selig scheint es in ihm selbst. Na ja, jag komm ju in på något annat med det hela, nämligen tankarna om konst och skönhet..men det gör inget, lite extra skönhet skadar ingen…..Gottsched tycker inte som jag, och säger: Die Schönheit eines kúnstlichen Werkes beruht nicht auf einem leeren Dúnkel, sondern sie hat ihren ersten und notwendigen Grund in der Natur der Dinge. Die natúrlichen Dinge sind an sich selber schön………..dvs naturliga saker är vackra i sig själv…..håller inte riktigt med om. Men det intressanta vore att sätta in begreppet sanning i Gotscheds uttalande….att sanningen är sanning i sig själv…..vad kan det säga om Kleists uppfattning om sanning…..
Sejfo,
där var du snabbare än jag, men jag tänker ändå att jag kan sätta in hela Mörikes dikt här; någon blir kanske glad över att få läsa den:
Noch unverrückt, o schöne Lampe, smückest du,
An leichten Ketten zierlich aufgehangen hier,
Die Decke des nun fast vergeßnen Lustgemachs.
Auf deiner weißen Marmorschale, deren Rand
Der Efeukranz von goldengrünem Erz umflicht,
Schlingt fröhlich eine Kinderschar den Ringelreihn.
Wie reizend alles! lachend, und ein sanfter Geist
Des Ernstes doch ergossen um die ganze Form –
Ein Kunstgebild der echten Art. Wer achtet sein?
Was aber schön ist, selig scheint es in ihm selbst.
Jag tycker att du kom in på konst och skönhet så att säga helt nahtlos i förhållande till Kleistsamtalet – via det in sammanhanget centrala ordet ”scheint” närmare bestämt.
Nu vänder jag blicken mot Gottsched eller hur du sätter in sanningen där Gottsched talade om skönheten och om detta kan ge oss någon ledtråd till Kleists sanningsföreställning. Kanske går det att liksom i balans med tillvaron ”nöja sig” med att sanningen är sanning i sig själv utan att plågas av att denna sanning kanske inte går att uppfatta eller fatta. Men är man Kleist så blir den här sprickan outhärdlig. Nej, nu tror jag att jag får göra en liten eftertankespaus – mina tankar börjar förlora konturerna…