Jag vet inte vilken av de här två fåglarna som är jag, men visst flyger vi högt och visst bär våra vingar och nog kan vi nå bortom alla horisonter – våra blickar är riktade mot avlägsna ljuspunkter och mot det stora mörkret. Tar du mig under din vinge, så når vi nog fram och när du flackar eller tvekar så bär jag – världen – och luften bär oss även om vi störtar.
Som jag skrev härom dagen är Palmanova en fästningsstad som byggdes efter en totalplan omkring år 1600. Stjärnformen är inte bara dekorativ utan först och främst strategiskt ändamålsenlig. Ingenstans i staden kommer man ifrån den här formen. Utifrån varje ”ekergata” har man en nästan identisk blick över det vidsträckta sexkantiga torget. Och alla sektorerna avslutas utåt med likformiga befästningsvallar.
I Palmanova är det svårt att vistas särskilt länge åt gången (om man inte bor där eller känner någon där eller har ett särskilt ärende där). Staden som i det närmaste absolut regelbunden geometrisk figur tränger sig på och mig ger den varje gång efter en stund ett lätt obehag, en känsla av att här kan man inte leva. Alla linjer är räta och i alla fall i området kring torget är allt kliniskt rent och välordnat och alla oregelbundenheter verkar liksom vara bortstädade.
Också människorna verkar bortputsade eller så glider de fort förbi och kastar långa skarpa skuggor på den vita marken. Som i en målning av Giorgio de Chirico:
Palmanova för också tankarna till Luciano Lauranas ”La città ideale”:
Eller, om jag ska skruva det ett varv till: Tänk på ”La Città del Sole” av Tommaso Campanella – denna matematiska fantasiskapelse över ett (o)mänskligt samhälle:
Men vad händer här? I ett obevakat hörn av denna città ideale stiger en svart hund – vem är det? – likt en vålnad upp ur det kristallklara i vattengraven som omger den centrala hexagonen.
Riesengebirge är Rübezahls hemtrakter. Pausträdets läsare har mött den sorgsne jätten förut. Ingen har återgivit honom så väl som Moritz von Schwind. I min värld är von Schwinds Rübezahl Rübezahl:
Räknade han verkligen rovor eller är det där med rovräknandet bara förtal och människofantasier? Ni anar hans ansikte utan att se dess uttryck. Han bär all världens sorger på sina sneda axlar och han vet inte vad han ska göra av dem för han kan inte tänka alls och han är inte god.
Några av de knöligaste och underligaste formationerna i Riesengebirge verkar avbilda hans stora knotiga kropp och dess vanmakt, dess aviga strävan:
Ofta döljer sig jätten bland dimmorna och dimmorna höljer in hans förstånd sedan alltid:
Han har ingen vän och han finner ingenstans att tömma ut sin väldiga kraft. Utom någon gång – är det vart hundrade år? – då han låter stenblocken rasa nerför branterna, ni vet de där mjukt sluttande obranta branterna som bara finns här i Riesengebirge.
Någon har beskyllt honom för skogsdöden här, men den är inte hans verk. De gråa trädskeletten är hans olyckliga bröder.
Mitt inne i skogen finns lupinhavet. Det ni ser här är bara en liten vik av detta hav:
Oftast går lupinerna mig till mötes en och en och tillvaron känns begriplig:
Men någon gång händer det att lupinvågen eller livet självt slår en volt kring världen:
Bakom bröllop och studentexamen och andra fester slinker Londi och jag allt emellanåt iväg genom skogen bort till Brudarebacken och sätter oss bland enarna bakom den gamla jordkällaren där. Den är nu bebodd av rävmor och hennes barnaskara med rödfluffiga sidensvansar. Londi och jag smygkikar på rävungarna som leker på grässlänten framför källaren. De tittar utmanande åt vårt håll och pilar sedan iväg ner i något av källarhålen. I nästa stund sticker det upp ett par retsamma röda huvuden ur marken igen. De är inte så lätta att fotografera, men om ni ser ett litet rött fabeldjur i mitten av bilden, så är det en av rävungarna som intar en nästan perfekt lurig rävpose.
