Persikonostalgi

I somras på La Curbastra såg jag de här persikorna och tog de här bilderna. De är bra att ha nu i det höstgråa. Se vilka fulla runda fruktvarelser! Kanske kan det vara välgörande för er också att vila blicken på mogna persikor en sådan här novemberdag.

persika 1

persika 2

persika 4

Idag är en sådan här dag: ”Gärna vilar hon sin hjärna.” Men imorgon ska jag försöka presentera en sammanfattning av essä-talkot. Jag ser allt svårigheterna, men jag hoppas också på hjälp/konstruktiv kritik, om den inte blir så bra…

persika 3

Björnen i väggen

Jag går gatan fram i morgonljuset. Inför mina ögon vaknar staden undan för undan: skåpbilar och små lastbilar kommer med varor till butikerna. En man skurar gatan utanför sin frisersalong. Vietnamesiskorna hänger ut kläder i brokiga färger på långa stålstänger utanför sina affärer. Ett fönster snett ovanför mitt huvud öppnas med ett kraftigt ryck. Jag ser en kvinna i städrock luta sig ut och skaka en stor rutig duk. Min blick glider ner från fönstret längs husväggen, diagonalt över ett annat öppet fönster och fastnar ovanför porten. Ett par glimmande ögon i ett slätrakat björnansikte riktas mot mig. En björn i väggen! Björnen lösgör ena framtassen ur väggens puts och vinkar – eller knyter han näven åt mig?
björn

björnen

PS Gör gärna ett besök hos Bonvivant och titta på "solgudens rumpa".

Naumburger Dom

På hemvägen från Italien gjorde vi uppehåll i Naumburg och gjorde också en rundvandring inne i Naumburger Dom. Naumburg ligger i sydänden av Straße der Romanik. Ta förresten gärna en titt hos Agnes under rubrikerna ”Påskresor” och ”Fågelland och en försmak av den romanska vägen”.

Och ja, domen är senromansk med inslag av förgotik. Här är den sedd från gatan som för från stadens centrum:

Dom

![Uta](/wp-content/PICT0/PICT0563.jpg @alignleft)

I koret står tolv statyer längs väggens halvcirkel, ganska högt upp så att man ser dem snett nerifrån; dessa skulpturer är avbildningar av kyrkans grundare. Den mest bekanta av grundarfigurerna är den vackra Uta av Naumburg. Jag är uppvuxen med bilden av Uta, hon var ett begrepp redan i min barndom, även om jag i verkligheten såg henne för första gången förra året. Bredvid Uta står hennes man Ekkehard. Hela koret befinner sig i ett slags halvdunkel och dels detta och dels att skulpurerna befinner sig så högt upp gör ett mycket suggestivt intryck – från dem, och då särskilt från Uta, utgår för mig ett liknande slags fascination som från Bamberger Reiter i domen i Bamberg. Också han befinner sig högt upp i en halvdager, liksom dold, hur synlig han än är.

På ena väggen i kryptan fick jag syn på en märklig figur, en lyktbärare:

lyktbärare

Och vem är det här?

figur

Mosaiker

En het julidag styr vi kosan till Ravenna. Efter en halvtimme är vi framme. Redan på förmiddagen börjar luften i gränderna tjockna. Det blir en lättnad att stiga in i San Vitales svalka. Basilikan är från 500-talet. Jag har läst att den är åttakantig, men utifrån ser den labyrintisk och nästan oändlighetskantig ut. Där inne råder ett behagligt halvmörker och det är mycket tyst – de ljud som uppkommer sugs liksom in i väggarna och prången. Jag tittar upp på Kristus i kupolen och låter sedan blicken vandra neråt, den fastnar på kejsarinnan Theodora på den ena sidoväggen. Hon är klädd i en praktfull, skimrande dräkt. Är det pärlor som hänger ner från hennes hår? Runt omkring henne står hovdamerna tätt intill varandra, alla med nästan likadana ansikten. Det är förbjudet att fotografera, men jag riktar kameran uppåt och tar snabbt (och klumpigt) en bild:

Theodora

Ser ni Theodora där till höger bland hovdamerna? (Titta noga och jämför med bilden i San Vitale-länken här ovanför.) Jag vänder kameran åt ett annat håll. En offerscen. Knips:

lamm

Och så en gång till, den här gången mot golvet: En ankaktig fågel, i hörnet skymtar min stortå i sandalen:

fågel

Vi går också in i Mausoleo di Galla Placidia strax intill, en liten dunkel blå grotta, där vakten spänner ögonen i mig så strängt att jag aldrig skulle våga rikta kameran ens mot golvet. Efter det promenerar vi en bit genom Ravennas småstadsmässiga, nästan byaktiga gator mot Sant’Apollinare Nuovo, där vi går in. Det härligt tomt och blankt därinne och, som i de andra byggnaderna, ganska mörkt. Nu har de andra fått nog, men själv är jag en mosaikvandrare eller mosaikpilgrim. Till exempel har jag gått och snokat bland mosaikerna i Aquileia i Friuli och i Monreale och Piazza Armerina
på Sicilien. Nästa år vill jag se Sant’Apollinare in Classe, det är alldeles intill Ravenna.