Kategori: Bilder/bildkonst

Sommarens första bad – ja, inte för Londi men väl för mig. Iskallt och härligt! Solgasset gjorde så att jag inte alls kunde frysa, när jag kom ur vattnets isgrepp. Och för att en labrador ska tycka att det är kallt behövs det något annat.

Det här är Norskens brygga – den heter så för att det var en norrman som gjorde något här, men jag vet inte om det var han som byggde bryggan.

Vattnet är Vassbotten, Vänerns sydligaste spets. Vassigt är här men bryggan blir mindre bryggig för varje år som går.

Och där hänger min jacka, jag trodde jag skulle behöva den på hemvägen, men det var fel.

Jag kastar och Londi hämtar pinne efter pinne och vi är lyckliga.

Förr fanns här ett tegelbruk – kanske var det en norrman som ägde det. Det fanns visst fem tegelbruk i och kring Vänersborg för så där hundra år sedan. För två somrar sedan gick jag här med en gammal före detta tegelbruksarbetare. Han visade mig ruinerna och berättade om arbetet i bruket, men nu minns jag inte så mycket av vad han sa längre. Förra sommaren dog han, så jag kan inte fråga om…

Minnesbilder av klara höstdagar dyker upp på min inre film och jag släpper mig fri till det som någon kanske skulle kalla en vek och upplösande sentimentalitet. Jag lyckas visst inte samla mig till vårens karftprov, för nog är det väl så att våren kräver mycket mer kraft än hösten? Den nordiska våren är ett andlöst gråbrunt språng från vinter till sommar – från vinterns vidsträckta landskap till sommarens lilla gröna tuva.

Jag ser på en bild från oktober. Tänk vad världen var skön och stilla den dagen.

Den här natten vaknade jag vid tjugo i två/tre och hann tänka ”det här är den timme som inte finns” innan jag föll tillbaka i sömnen…

Härom natten föll det över en decimeter snö igen och jag fick dra upp mitt skidspår på nytt. Egentligen räcker det med snö och vinter för mig också, men så länge det går att ta sig fram på skidor, så gör jag hellre det än pulsar omkring till knäna. Jag vill gå på marken.

Imorse när jag svängde uppför backkrönet strax före kärret såg jag mitt i det vita de här märkena bredvid skidspåret:

Vem har legat här inatt? Det är nog älgkon jag såg i förrgår, tänker jag. Med vad är det bruna? Är det blod? Eller smuts? De långa hårstråna ser älgiga ut. Och det här är avtryck från en liggande kropp.

Här över kärret ser jag att hon stövlat fram. Jag hoppas att det där bruna på liggplatsen kommer från kärret…

Och här har hon kommit nerför slänten med långa kraftfulla kliv. Är hon ensam?

Jag ser bara spår efter en enda älg, Älgkon. Hon verkar trivas vid mitt skidspår för hon korsar det gång på gång.

Se så formfulländat hennes klövavtryck är i det vita:

Efter två dagars intensivt, ja, nästan frenetiskt tänkande och skrivande om en flickas svindlande, blödande förvandlingar vill jag nu stanna upp. Denna morgonstund ägnar jag åt stilla betraktan av en fot – ett fotfragment – ett fotbrott – ett fotfoto:

I en av bokhyllorna i det här huset finns boken ”Klippmålningarna i Sahara” av den franske Saharakännaren och antropologen Henri Lhote. I förordet, som är skrivet av Holger Arbman, läser jag det här om det inre av Sahara:

Tassili betyder ”flodernas högslätt” men är nu ett ödeland i det centrala Sahara, ett våldsamt bergmassiv med långa sandstensryggar och djupa raviner där årtusendens erosion har skulpterat naturen så, att trånga passager som bildar labyrintliknande gångar går fram nere i dalbottnarna. Väder och vind och inte minst stora floder, som en gång funnits här, har format detta overkliga landskap, där för årtusenden sedan en talrik befolkning bodde, jagade och fiskade, odlade säd och drev sin boskap i bete på de frodiga gräsmarkerna.

Någon sida framåt läser jag att Lhote daterar de klippmålningar han hittat till tiden mellan 6000 och 1500 f.Kr.

Nu går vi in i kapitlet ”Jabbaren med de femtusen figurerna”. Jabbaren är ett litet sandstensmassiv någonstans på den tassiliska högplatån. Här har ett stort antal klippmålningar hittats. Jag väljer en målning:

”Jabbaren. Gudinnor med fågelhuvuden. Egyptiskt inflytande”, står det under bilden. En stram välbalanserad komposition som verkar stå grensle över tusentals år – förhistorisk och ultramodern i ett. Allt är reducerat till själva essensen, till ett slags symboler eller till något som närmar sig ren abstraktion.

I samma kapitel finns en märklig bild som föreställer en underlig varelse, som trots sin enkelhet eller kanske på grund av den, har något mycket suggestivt över sig:

”Jabbaren. ’Den store marsguden’. Rundhuvudenas dekadenta period”, lyder bildtexten. Rundhuvudenas stil är en av de äldsta, fast just den dekadenta perioden hör, som ni kanske anar, till de senare inom denna stilriktning.

Ungefär så där föreställde jag mig spöken när jag var barn. Varför har det ena öga hasat ner så där? Eller är det inte ett öga? Vad väntade man sig av en sådan gud?

Till sist tar jag fram en målning som egentligen inte är en enda, utan man kan på den här bilden se flera lager av målningar. Jag läser att man någonstans hittat så många som sexton lager målningar ovanpå varandra.

”Adjefu. Den stora giraffen”, kallas den här bilden. Själva giraffbilden ser lite ut som en barnteckning och giraffen ser trevlig och godmodig ut, tycker jag. Antiloperna i lagret ovanpå utstrålar lätthet, snabbhet och elegans. De små streckgubbarna vid giraffens fötter representerar ytterligare en stil, detaljerad och petnoga. Men vad är det där för en besynnerlig halvkropp vid giraffens ena bakben?