Kategori: Bilder/bildkonst

Det här är ”Den långa vintern”. Aldrig har jag sett ett så fullständigt snötäcke här som i år och aldrig har det legat så länge och i så många skikt. Så många sorters snö: mjuk, smörig, elastisk, hård, spröd, tvålflingsaktig, pulverlik, gnisslig, kornig, sockrig, ullig. Inte ens inne under granarna närmast stammarna finns det några fläckar där marken tittar fram. Det vita täcket har erövrat allt.

Det enda sättet att ta sig fram i skogen – för en människa – är på skidor och jag har åkt skidor i över två månader nu. Jag har mitt eget spår som ingen annan skidåkare känner till eller vill använda.

Det här fiskbensmönstret är mitt alldeles eget:

Visserligen är det bara jag som åker skidor i det här spåret, men det finns andra som använder det på andra sätt – som Londi

eller rådjuren – de väljer ofta spåret för att det är mycket lättare att gå där än ute i den lösa och ofta skariga djupsnön. För rådjuren är det hårda tider. När jag ibland försöker tänka mig in i hur det kan vara att vara ett rådjur i detta kalla vinterland sviker mig modet.

Igår var vårsolen här på besök, men natten kom tillbaka med vintern.

Igår under den sista januarieftermiddagen kändes det som om vintern bröts av och det var som om året vände mot vår. Londi och jag vände ryggen åt skogens skidspår och gick ner till sjön. Sjön, det är Vassbotten, Vänerns allra sydligaste spets.

Vassigt, eller hur? Det ser ut som vinter, säger väl någon nu. Ja kanske, men titta här! Och lyssna! Här har en vårbäck redan börjat porla:

För någon vecka sedan kom det här kortet från min syster som var på skidresa i Spindl i norra Tjeckien:

Jag tittade på bilden av de mjukt böljande bergen och tänkte något om att den där bergskedjan heter Riesengebirge på tyska och på att det finns en sång som börjar med ”Ach du, mein Riesengebirge”. Gubben med påken funderade jag också lite över – vad gör han där? Och varför är han så stor? Ja, och så plötsligt kom jag på det eller kanske snarare tyckte jag att jag mindes något lite vagt. Gubben måste vara jätten Rübezahl från sagan, fast här på kortet ser han mycket mer alldaglig ut.

Egentligen vet jag nästan ingenting om Rübezahl, men han är en del av min barndoms mytologi. Jag vet att han är en sorgsen jätte som alltid bär på en stor påk och att han bor högt uppe i Riesengebirge och ibland blir fruktansvärt arg – för att han är så ensam och olycklig? – och då kastar ner jättstora stenblock från berget. Jag tror att jag måste ha sett Moritz von Schwinds målning av Rübezahl väldigt tidigt i livet för de där trätofflorna, det röda skägget, det halvt bortvända ansiktet och de stora knöliga trädrötterna verkar sitta bergfast ihop med något av mina första minnen – ett minne som jag inte minns längre, om ni förstår vad jag menar…

Se på honom här – bär han inte all världens smärta i sin stora klumpiga gestalt och detta utan att vara vad man kallar god? Är Mårran i muminvärlden kanske hans syster?

Många gånger har jag stannat upp inför och gjort fast blicken vid något av Giorgio Morandis stilleben. Jag har då sett och tänkt. Bara så där för mig själv utan att säga något till någon om det. Med hängande armar.

Ibland händer det att jag hamnar jag i korsvägen eller spänningsfältet mellan olika människors associationsströmmar kring en dikt, ett konstverk eller ett konstnärskap. Nu står jag här inför Morandis bilder med flera uppsättningar ögon och tankevägar emellan mig och dem.

Piero Chiara tittar på Morandi i ”Sale e tabacchi”, ja, egentligen tittar han både med egen blick och genom Arnaldo Beccarias ögon. Så här blir det:

Morandis tavlor med flaskor och burkar uppradade efter mönster av hemlighetsfulla associationkedjor för kanhända tankarna till en vy av det som är väsentligt och emblematiskt i Bolognas stadsbild med dess tinnar och torn, dess kupoler.

Men enligt Arnaldo Beccaria så är den där speciella cylinderformen som dyker upp så ofta i Morandis etsningar och skisser inget annat än en burk Ovomaltine.

Och här en annan kedja eller vägen tillbaks till Morandi:

Aniara: Ännu en dikt från bussen, av Marie Louise Ramnefalk:

Ibland måste man lugna ner sig
till det gråa
Ögonen får lugna ner sig
och ser då
ljusgrått mörkgrått och
grårosa kisel stål
det sprakar av nyanser,
man badar liksom
lugn, i grått och grått

Den får mig att tänka på Morandis stilleben, ett exempel här:

Havet är något särskilt. Det vet jag som inte längre har det inom dagligt räckhåll. De här dagarna i Varberg har jag strukit omkring längs strandremsan och över klipporna vid nästan alla tider på dagen från tidig morgon – snubblande i dunklet – i solljuset, i snöyran, i skymningen, i kvällsmörkret alltid med Londi min hund, ibland tillsammans med människor jag känner:

Vi går över heden ner mot havet. Därnere ser man en strimma av Stora Apelviken och Kustsanatoriets gula huskroppar kan man ana om man skärper blicken något. Strax utanför bilden framför oss längs stigen ligger den mytiska Krutkällaren.

Nu är vi nere vid vattnet i Lilla Apelviken och blickar bort över Skrivareklippan mot Getterön. Vi springer längs sandstranden och svänger in bakom Kustsananatoriet upp i snårskogen.

Albert och Frida heter de båda vattentornen som står på en höjd inne bland buskar och snår.

Från de båda tornen ringlar sig stigen ner mot havet. På somrarna brukar det här nästan ge en Medelhavsvy med "pinjegrenar" i förgrunden.

Lilla Apelviken och Subbe fyr är de ständiga målen – alla vägar och alla blickar går dit:

Och här har jag försökt avbilda nyårsnatten, så som man kan tänka sig den när man vandrar omkring i en vinternatt vilken som helst…