Den här natten vaknade jag vid tjugo i två/tre och hann tänka ”det här är den timme som inte finns” innan jag föll tillbaka i sömnen…
Härom natten föll det över en decimeter snö igen och jag fick dra upp mitt skidspår på nytt. Egentligen räcker det med snö och vinter för mig också, men så länge det går att ta sig fram på skidor, så gör jag hellre det än pulsar omkring till knäna. Jag vill gå på marken.
Imorse när jag svängde uppför backkrönet strax före kärret såg jag mitt i det vita de här märkena bredvid skidspåret:
Vem har legat här inatt? Det är nog älgkon jag såg i förrgår, tänker jag. Med vad är det bruna? Är det blod? Eller smuts? De långa hårstråna ser älgiga ut. Och det här är avtryck från en liggande kropp.
Här över kärret ser jag att hon stövlat fram. Jag hoppas att det där bruna på liggplatsen kommer från kärret…
Och här har hon kommit nerför slänten med långa kraftfulla kliv. Är hon ensam?
Jag ser bara spår efter en enda älg, Älgkon. Hon verkar trivas vid mitt skidspår för hon korsar det gång på gång.
Se så formfulländat hennes klövavtryck är i det vita:
Hej Bodil!
Jag tycker väldigt mycket om bildsekvenserna du lägger in lite då och då. Och idag var det spår. Spår är mycket fascinerande, både vilsamma och oroande. Vad är det han säger den gode Tranströmer…. om språk utan ord? Jag kan inte hitta dikten just nu men den handlar om spår.
Kristina: Det blir också på ett lite särskilt sätt där ute i ensamheten (jag menar utan människor omkring mig) i skidspåret. Jag ser de små spetsiga rådjursspårens trippsteg i skidspåret och älgens storklafs tvärsöver och så Londis tassmärken lite överallt. Och rävens.
Och i vissa ljus bildar djurspåren liksom en högrelief som reser sig ur skidspåret…