Samtal om Hossi

Jag ser två flickor som är på väg hem från skolan en dag i början av 1960-talet. De är båda i åttaårsålder och de går i Brotorps skola i Stockholmsförorten Bagarmossen. Egentligen är det en ganska sekulariserad skola (den ena av flickorna kommer längre fram att vara med om något helt annat), men just den här dagen hade man sjungit ”Hosianna, Davids son” i klassen. De båda flickorna befinner sig i en diskussion och så småningom kommer i alla fall en av dem att höja rösten något.

Den ena: Det är H C Andersen som har skrivit ”Den fula ankungen”.

Den andra: Vad säger du? Hå-sé? Han heter faktiskt Hossi!

Den ena: Nej, Pappa har sagt att han heter Hans Christian. H C är en förkortning.

Den andra: Det tror jag inte på. Han heter Hossi precis som Hossianna!

Den ena: Det där är ett annat Hossi. Det är inget riktigt namn.

Den andra: Hossianna Davidsson. Det hör du väl att det är ett namn!

16 tankar om “Samtal om Hossi

  1. Ja, man kan höra väldigt fel som barn – ”trygga rekan”, t.ex. Kan det ha varit du som talat med pappa?

    Mor Anna som bodde mycket isolerat högt uppe på en kulle hade efter 20 års idoga försök av prästen äntligen övertalats att besöka kyrkan en gång. ”Kom på julottan, det är fint”, sa han.
    Anna gjorde som hon blev tillsagd och efter julottan, frågade prästen vad hon tyckte om kyrkobesöket.
    ”Oh”, sa mor Anna, ”det här kommer jag att göra om! Inte visste jag att man saknat mig så i kyrkan!”
    ”Förlåt?”
    ”Jo, precis när jag klev in genom porten, reste sig hela församlingen och sjöng oh, se Anna Davidsson i Höjden. Inte visste jag att det fanns en psalm om mig och min bostad.”

    Själv hörde jag fel som barn, när vi besökte några vänner i Skövde. På vägen dit åkte vi igenom Skultorp. När någon frågade mig vad byn hette efteråt, sa jag stolt: ”Syltskorp! Jag ville ha glass när vi åkte igenom Syltskorp, men så somnade jag.”

  2. Hoppsan – kommentaren skickades i helt fel ordning av okänd anledning.

  3. Marita: Bättre så?

    Jag hör till dem som en gång sjungit ”trygga rekan” – som stockholmare på den tiden låg det väldigt nära till hands.

    Så här minns jag psalmen:

    Trygga rekan
    ingen vara
    än Guds lilla barnaskara
    stjärnan Nybo himlafästet
    fågeln i källarnästet

    Rätt bra text egentligen….

    PS Ja, det var jag som hade talat med pappa.

  4. När jag var liten låg Bruce Springsteens ”Born in the USA” på topplistorna. ”Baaaaarnen gjorde sig”, sjöng vi.

  5. Oskar: Kul, jag hör riktigt hur Bruce Springsteen sjunger det där du säger. Det är lustigt vad bra man som barn tål att inte förstå och vad bra man vet att hantera det med en lätt och självklar kreativitet. Och de där orden är förresten rena valspråket för detta fenomen: ”Baaaaarnen gjorde sig”. Väldigt njutbart!

  6. Ja, det är lustigt. Det var innan man drabbades av insikten att det finns ljudkombinationer med innebörd utanför det egna språkets.

  7. Som barn läste jag oerhört mycket inom alla upptänkliga områden. Bland annat fascinerades jag av antik mytologi, fast jag måste ha missat ett och annat i de grekiska gudasagorna.

    Det ledde till att jag mellan, gissningsvis, nio och tolv års ålder var fullt och fast övertygad om att den uppsaliensiska manskören hette Morpehi Drängar. Jag hörde också tydligt att de presenterades i radio och teve med det namnet. Detta höll i sig till dess att jag frågade en äldre släkting varför i all världen man döpt en kör efter, som jag trodde, sömnens gud.

    Hon rättade skrattande till missförståndet. Eftersom jag redan i unga år var en fullfjädrad besserwisser tyckte jag att min missupfattning var så pinsam att jag helst ville sjunka genom jorden. Efter det har jag sett till att aldrig ha fel.

  8. Thorvald: Tack för att du hade väldigt rätt idag!

    Det är just det här speciella kreativa hörandet som är kärnan i det hela, tror jag: ” Jag hörde också tydligt att de presenterades i radio och teve med det namnet.”

    Massor av saker har jag genom barnaåren hört just så här tydligt och klart. Man vet.

  9. ABBA hade en hit med ”Hasta manana baby” men våra ej spansktalande småpojkar sjöng :”Kasta bananen baby.

    (Bodil: nu är det jag som inte hittar ett diakritiskt tecken. Dvs. jag hittar det ~ men kan inte få upp det ovanför n:et…)

  10. ñ ñ ñ ñ ñ

    Om du har Windows så finns det en sak som heter Teckenuppsättning. På min dator (WinXP) når man den genom att gå in på startmenyn och gå vidare via Alla program, sedan Tillbehör, sedan Systemverktyg. Där kan man kopiera det tecken man behöver och sen klistra in det.

    Kreativt hörande var en bra term.

    Ñ Ñ Ñ Ñ Ñ

  11. Ña, eller vad ska jag säga…något tekniskt kanske: jag har en Pop Char, där jag lätt (med en Knopfdruck) hämtar åtminstone vissa tecken som tex ñ, men tyvärr finns inte de tjeckiska och polska specialiteterna… det är visst ett österrikiskt fabrikat. I de fallen kopierar jag från internet och klistrar in – lite bökigt.

    Annars minns jag: ”Lattjo jä jä” som en bra sångtext….

  12. Jag har en kompis som länge var övertygad om att Beatles sjöng ”Giraff’s you yeah yeah yeah” och hon var irriterad över att en så meningslös text kunde bli så populär.

  13. På landet en bit in i skogen fanns, då jag var barn, ett lite åkerstycke som kallades skräddarelyckan. Att en lycka var just ett litet åker- eller ängsstycke hade jag klart för mig mycket tidigt och någon annan betydelse av ordet lycka kände jag inte till. När jag närmade mig femårsåldern hände det att pappa då och då läste aftonbön med mig och mina syskon. Mitt lantliga perspektiv gjorde att jag trodde att Gud var en sorts bonde, någon som odlade och tyckte om barn. Det hördes ju i »Gud som havre« där inte bara säd utan också lyckorna fanns med. Att en lycka kom och gick hade säkert med årstiderna att göra, föreställde jag mig. Ett översnöat åkerstycke var ju som försvunnet.

    Många år senare fick jag syn på en bild av Emil Nolde. Den såg ut precis som min barndoms tankebild av odlaren som kallades Gud.

    http://www.evang-klosterneuburg.at/og42/nolde2.jpg

  14. Hej Jorun och Agneta,

    jag kom precis inom dörren från min lilla Varbergsvistelse. Tack för era bidrag – både giraffandet, gudshavren och hemliga Ruffen!

  15. Jamen Agneta det där med havren och lyckan var ju riktigt vackert och får det att knipa till i hjärtat också hos en gammal cyniker och åtminstone agnostiker. Om Gud finns borde han (?) vara just så där.

Kommentera