Kategori: Bilder/bildkonst

När barnen var mycket små fick de en jul den här boken av sina morföräldrar:

”Vattendraken” av Muddle Lilius blev mycket omtyckt och hårt läst – ”attedrage” hette den och jag lockas ibland fortfarande tillbaka till den där den står i hyllan. Se så vacker den lilla draken är där hon simmar fram över det blågröna vattnet!

Skymningsbilden här har sin alldeles särskilda stämning – vilar det inte något japanskt över den också?

Och när flickan Lina och katten Quitta springer nerför backen mot havet känner jag mig som en av dem:

Slutbilden ser ut så här och texten bredvid lyder:

När de kom över den sista klippan såg de två vattendrakar på väg ut till havs. Men kvar på stranden låg ett ägg.

Den här boken fick jag för länge sedan i en annan tid av en god vän:

Bilderna i boken är (förstås) av George Grosz och texterna är av Else Lasker-Schüler, Wieland Herzfelde och Theodor Däubler – och George Grosz. Så här presenterar GG sig själv:

Pass auf! Hier kommt Grosz
Der traurigste Mensch in Europa
”Ein Phänomen an Trauer”

I början av den här mycket vilda boken – det känns som om den vill slita sig när jag tar i den – finns en dikt om GG av Else Lasker-Schüler:

George Grosz

Manchmal spielen bunte Tränen
In seinen äschernen Augen.

Aber immer begegnen ihm Totenwagen,
Die verscheuchen seine Libellen.

Er ist abergläubig –
Ward unter einem bösen Stern geboren –

Seine Schrift regnet,
Seine Zeichnung: Trüber Buchstabe.

Wie lange im Fluß gelegen
Blähen seine Menschen sich auf,

Mysteriöse Verlorene mit Quappenmäulern
Und verfaulten Seelen.

Fünf träumende Totenfahrer
Sind seine silbernen Finger.

Aber nirgendwo ein Licht im verirrten Märchen
Und doch ist er ein Kind,

Der Held aus dem Lederstrumpf;
Mit dem Indianerstamm auf Duzfuß.

Sonst haßt er alle Menschen,
Sie bringen ihm Unglück.

Aber George Grosz liebt sein Mißgeschick
Wie einen anhänglichen Feind.

Und seine Traurigkeit ist dionysisch,
Schwarzer Champagner seine Klage.

Kein Mensch weiß, wo er herkam;
Ich weiß, wo er landet.

Er ist ein Meer mit verhängtem Mond,
Sein Gott ist nur scheintot.

Ach, knallige Welt, du seliges Abnormitätskabinett, 1916, Ecce homo

Idag är pausträdet ett riktigt pausträd – det är förresten också söndag. Inget spår av hektiska häcken eller något sådant här.

Jag tänker visa er förbi mitt träd och in i Salongen som just har avslutat sin vintervila. Vid ett av de små borden, nej inte det här,

sitter [Jelena]( http://www.salongen.de/notiser/) och Håkan och samtalar om Juli Zeh och hennes roman Spieltrieb (Leklust). Det är ett spännande och rörligt samtal som är både djupt och grunt – detta säger jag utan att vilja komma den uttjänta floskeln om att ”blanda högt och lågt” alltför nära.

Kom över och var här och lyssna på Jelena och Håkan och se er gärna om i de andra rummen.

En strangulatorisk Hamletinspirerad kortfilm utan onödig skärpa nere i källaren kanske också kan vara något.

Nej, där for fantasin visst iväg med mig, Salongen har ingen källare, ingen sådan i alla fall.

Nejdå, det händer inget farligt här, den rävröde dricker bara lite vatten. Stormarna som brakade loss under söndagen och bröt av landets infrastruktur som ett sprött kex, fick mig att tillbringa en natt extra här/där hos rödpälsen i Fruängen.

PS Så småningom – kanske redan imorgon – kommer jag att säga något om Arendt-kongressen här.

Ena halvan av mitt liv är vänd inåt skogen.

Londi och jag strövar omkring här bland träden, genom kärren och längs åsarna i timmar varje dag. Vi känner alla stigar och ofta går vi rakt igenom det stig- och väglösa. Vi delar markerna med rådjuren, rävarna och älgarna och de andra djuren.

Älgkon och hennes två kalvar träffar vi nästan varje dag. De vet nog vilka vi är. Ibland undrar jag vad de tänker när de ser oss, särskilt älgkon som säkert vet mycket. Förstår hon sambandet mellan mig och Londi? Ser hon vem som är människan och vem som är hunden?

Igår eftermiddag tog jag kameran med mig ut i skogen och vi behövde inte gå långt innan vi hittade älgarna. Alla tre stod stilla och tittade intresserat på oss. Jag närmade mig försiktigt – med bankande hjärta – och tog några bilder, men blixten vågade jag inte använda för vad skulle älgkon tycka?

Kanske kan ni ana något älgigt här:

eller här: