Slutbild från bokmässan – den långa blicken bakåt över vattnet mot Glashalle på Messegelände:
Nu återstår att sätta ner fötterna i den svenska myllan igen – inte helt lätt. Det verkar som om den gångna veckan här uppe handlat om någon som heter Persson…
Det här är bitar av grishjärta, lever, grisfot och ”stek” som kokats länge – i timtal – tillsammans med vitlök, morötter, lök, palsternacka, selleri och kryddor (levern kokas för sig):
Och nu finns också de vegetariska delarna med:
En natt har det hela fått stå ute på verandan, väl övertäckt, så att inte grannens katter kom in i det:
Första portionen är tagen – mest från ”leverhörnan” visar det sig. Man kan hoppas på mer hjärta till nästa gång:
På tallriken tillsammans med riven pepparrot, hackad lök, rödbetor, senap och vinäger:
Tegel är ett fascinerande byggnadsmaterial, som är väldigt nära det organiska, det levande – bränd jord eller snarare bränd lera. Teglet är en urgammal grundsten i de flesta kulturer. Teglets färger är skiftande men alltid varma.
Tegelvy i Wismar – St. Georgen, Fürstenhof, St. Marien
Ordet ”tegel” härstammar från latinets ”tegula” som har med ”tegere” täcka att göra. Ordet ”tak” är urbesläktat med ”tegel”. Allt detta enligt Hellquist. På tyska heter tegel ”Ziegel” (främst taktegel) eller ”Backstein”, ett ord som låter tjockt och matigt på ett trevligt sätt. Det engelska ”brick” låter då lättare och tunnare. På italienska finns som på tyska ett tegelklingande ord för taktegel – ”tegola” och ett tjockare ord för murtegel ”mattone”.
Blick över Ferraras tak från Castello Estense
För så där en hundra år sedan fanns det så många som fem tegelbruk i Vänersborg. Här är en rest av ett av dem nära Norskens brygga vid Vassbotten:
Också i förfallet behåller teglet sin värme och skönhet:
Ännu inte restaurerat hus i Görlitz
Gränd i Urbino
Moské intill den romerska agoran i Aten
Slottskyrkan i Ludwigslust
Hörn av Castello di Gradara
Torn (vattentorn?) i utkanten av Wismar
I ”Hannoversche Punktierungen” fäster den vitryske poeten Ales Razanau i en dikt vår uppmärksamhet vid tegelstenarna i en byggnad och vid samspelet dessa stenar emellan:
Bis zum bitteren Ende,
haben sie einander geschworen
zusammenzuhalten?!
Die Ziegel
des alten Gebäudes.
Güstrow – domens mäktiga torn
Idag vill jag föra er några steg ifrån den gamla hamnen in mot stadens centrala delar. Vi går längs Frische Grube förbi den mäktiga St Nikolai. Mitt på Schweinsbrücke – som för över Frische Grube – stannar vi till och kastar blickar i alla de fyra svinriktningarna:
Vi lämnar Järntorget och svänger in på Andra Långgatan. Se här; detta är verkligen en långgata!
Vi följer den. Hit:
Vi kliver in i en egenartad värld, ett slags skurrilt paradis:
Påminner inte allt detta på ett obestämt sätt om Fritz Langs ”Metropolis”? (Associationer bryr sig ju inte om logik.) Eller vad är det som gör stämningen här inne så märklig?
PS Pausträdet gör nu en paus i ett par dagar – jag ger mig ut på en liten resa…