Kategori: Bilder/bildkonst

Morgonstund – och guld i mun igen? Jag tittar på ett fat som jag köpte i keramikstaden Faenza en gång. (Ordet ”fajans” är förresten avlett från stadsnamnet Faenza.) Visst har fågeln guld i mun? Den här fågelprofilen lär vara en anrik adelsfamiljs emblem och jag har hört att det rödgula kornet symboliserar rikedom.

I Faenzatrakten har jag varit under flera somrar. Så här beskrev jag staden en gång:

Dagen därpå åker vi in till Faenza. Det är en besynnerlig stad, både fascinerande och tråkig. Den lovar mer än den håller, kan man säga, men den lovar gång på gång. I centrum ligger de två avlånga torgen Piazza del Popolo och Piazza della Libertà på rad efter varandra. De ser först intressanta och lockande ut med sina ändlösa draperiförsedda portiker på båda sidor, men efter en stund tar de liksom musten ur oss. Och i juli är det hett här. Londi vet ibland inte var hon ska sätta ner tassarna.

Vi tar vår tillflykt tlll en av de många keramikverkstäderna – därinne är det svalt och behagligt. En mystisk vadarfågel med graciöst böjd hals sneglar på oss från krus och fat. Den håller något litet och runt i näbben. Ett bär? En pärla?

Och här innanför finns en sommarmorgonsvandring längs floden Lamone som flyter förbi Faenza.

Sedan en tid läser och tittar jag i Salzblog: Underbara bilder, underfundiga korttexter. Här är dagens bild och text:

Am Bergkamm sitzen mit einem angebissenen Apfel in der Hand. Unten das Tal wie ein Schrebergarten. Ein paar Halme zupfen, gedankenlos. Minztee aus der Thermosflasche, ungesüßt, aber heiß. Die Wegzehrung ist einzuteilen, eins für eben, eins am Gipfelkreuz, Butterbrot mit Camenbert. Schimmel wie Jünglingsflaum, der Käse. Für die Dohlen was abzwacken, den Apfelgrutzen den Ameisen, kameradschaftlich. Den Bändel am Stiefel nochmals festzurren. Inzwischen ist es heute geworden. Nachher wird es später sein. Oder später nachher. Jedenfalls Vergängnis.

Härom dagen stod paradisäppelträdet här hos oss i sin fullaste blom: rosa skyar, blomstermoln, drömfägring, rosenhägring…

Igår tittade jag ut genom fönster som inte längre är någons fönster. Här är huset långt inne i sin trädgård, huset med verandan och det stora fönstret i övervåningen. Man anar rester av en grusgång och i förgrunden skymtar man lite gullvivor som spridit ut sig i det nu vilda gräset. Bakom buskarna till höger finns fundamentet till ett solur.

På övervåningen där golven sviktar eller helt ruttnat bort hittar jag en liten kammare med en barnsäng som påminner om en säng en av mina bröder hade när han var mycket liten. (Bilden blir lite skev och underlig för att jag inte har någonstans att sätta fötterna.)

I köket tittar jag in ett av skåpen. Jag undrar lite över de grova spikarna i väggen…

I vardagsrummet överraskas jag av en nästan splitter ny öppen spis i vitt. Den måste ha varit det sista nya som kom in i den här världen.

Strax intill spisen har taket/golvet givit vika – fukten och regnet har ätit sig in genom yttertaket och mjukat upp övervåningens golv tills det inte orkade längre. En del av golvbräderna envisas fortfarande, men förgäves. Den vita spisen försöker liksom titta förbi förödelsen.

Från det ena vardagsrumsfönstret ser jag ladugårdens ryggknäckta linje. Hålen i taket gapar, tegelpannorna är bara kvar av en händelse. Var och en av dem klamrar sig fast några sista stunder innan de rasar ner.

Jag kliver försiktigt omkring i ett övergivet hus; golvet i övervåningen håller inte ihop längre. Genom taket läcker det. Här bodde en gång människor – det kan inte vara särskilt länge sedan. Och ändå är det alldeles tydligt att allt här inne är bundet till ett då som inte har något alls med nuet på landsvägen utanför att göra.

Genom de här fönstren tittade han eller hon eller de många många gånger ut över trädgården: