Tid för avfärd – imorgon bitti – för mig mot fjärran länder, berg, städer och stränder. Också pausträdet vandrar ut i sin sommarhage.
Någon gång i mitten av juli är vi här igen. (Mitte Juli bin ich wieder da/A metà luglio ci sarò di nuovo) Jag önskar alla pausträdsläsare en skön sommar.
Just nu är allt i naturen oändligt vackert, nästan allt i alla fall. Trädens grönska har fortfarande något av det skira spröda kvar samtidigt som den starka gröna, gröngröna tiden väller in med all makt. Jag tittar mycket på träden. För några dagar sedan – eller är det mer? – la jag märke till att några av träden här i närheten ser ut som om de vore försilvrade. Så här:
På avstånd är de vackra, fast de verkar inte vara riktigt levande. Jag närmar mig ett av dem och ser då märkliga ting. Trädet är inspunnet i en tät kvävande silverartad väv och inne i den väven är det fullt av ett slags dödens liv. Larver i klungor och klasar.
En intensiv avsmak överfaller mig och jag backar, men strax stannar jag upp igen. Jag ser på grenverket och den blå junihimlen – jag ser silvernäten och larvgyttret och jag ser att allt detta har en skönhet, en giftig skrämmande skönhet.
Också hit till kärret har sommaren kommit. Björkstammarna kliver glatt omkring bland de mossiga tuvorna genomlysta av sol
och ängsullen, eller är det kanske tuvull det här, leker och vippar övermodigt på sina smala stänglar.
Dunlätta fjun…
Mitt ute på fältet finns Liljekonvaljön,
ett helt litet berg med konvaljer och konvaljer.
Alla så här vackra, så här absolut rent skurna – klarvita klockor mot det gröna:
Och inne i det gröna havet med det vita vågskummet sitter Konvaljhunden:
Träden vadar i de gröna böljorna:
Hemåt följer vi ett hjulspår över fältet:
Nu spelar spanska hyacinter –
blått
rosa
… vitaste vinter
