Älgsudd

Ena halvan av mitt liv är vänd inåt skogen.

Londi

Londi och jag strövar omkring här bland träden, genom kärren och längs åsarna i timmar varje dag. Vi känner alla stigar och ofta går vi rakt igenom det stig- och väglösa. Vi delar markerna med rådjuren, rävarna och älgarna och de andra djuren.

Älgkon och hennes två kalvar träffar vi nästan varje dag. De vet nog vilka vi är. Ibland undrar jag vad de tänker när de ser oss, särskilt älgkon som säkert vet mycket. Förstår hon sambandet mellan mig och Londi? Ser hon vem som är människan och vem som är hunden?

Igår eftermiddag tog jag kameran med mig ut i skogen och vi behövde inte gå långt innan vi hittade älgarna. Alla tre stod stilla och tittade intresserat på oss. Jag närmade mig försiktigt – med bankande hjärta – och tog några bilder, men blixten vågade jag inte använda för vad skulle älgkon tycka?

Kanske kan ni ana något älgigt här:

älg 1

eller här:

älg 2

11 tankar om “Älgsudd

  1. Mer sånt!
    Klart jag ser älgen. Du vet väl att den svenska vemodsforskningen bygger bland annat på iakttagandet av älgar?
    Och suddigheten tilltalar mig också. Detta att allt inte måste vara så jäkla perfekt hela tiden.
    Det är LJUSET, Bodil, eller bristen på ljus som gör att ”vi” tar suddiga bilder. Gråskalan.
    Tittade just på en blogg från karibien med LYSANDE färgstarka bilder, bananer och ananas och klara färger på kläderna. Och havet i azurblått.
    Klart att det inte kan bli så med älgar…
    För mig är den här bilden nästan lika svensk som den där dikten av Heidenstam som någon skrev om. Den med i-ljuden eller vad det var.
    Gröna gummistövlar och ibland en stig, ibland inte. Spår, prassel, kvistar som knäcks och djur. Doften av multnande växtdelar och kanske ibland svamp.
    Möjligen möter man någon gång i en oväntad insprängd hage, några kor. De är i såna fall tecknet på kultur eller civilisation eller vad man ska säga…

  2. Hej Karin,

    jag tänkte faktiskt på dig när jag la in de här suddiga bilderna – jag tänkte, jag vet i alla fall en som förstår sig på sådant här.

    Ja, det nordiska vinterljuset eller bristen på ljus gör det förstås inte så alldeles lätt att ta klara bilder och för övrigt tror jag att jag får vara glad att jag inte vågade mig på blixten. Vi var ju så nära och älgkon kanske inte skulle tycka att det vore helt koscher om jag började blixtra mot hennes kalvar.

    PS Jag undrar om inte de här bilderna skulle kunna vara något för Malte Perssons Tallskogshäfte – att det är tallskog både känner och ser man.

  3. Jepp, jag blev så inspirerad så nu håller jag på och skriver ett inlägg om färger. Och jag är här för att hämta koden, eller vad det heter.

    Koscher? Säger man så, lite allmänt liksom, i Sverige numera, om saker man gör? Eller är det ditt personliga sätt att säga att älgkon inte hade tyckt att det var pk att blixtra på dem? Jag övertar gärna uttrycket.
    Här säger man att det inte är ”helt katolskt” om allt möjligt, och det är ju samma andas barn.

    Slutligen, man ser att det är tallar och jag känner inte Malte, men han KAN vara av den mer petiga sorten, som vill ha klara bilder. Bäst är väl att fråga honom direkt, Och så är det väl för sent. Iofs. Men till en annan gång, kanske?

    Abientôt!

  4. Karin,
    nu har jag varit ute i skogen en runda. Jag ska titta in i ditt färginlägg. Va? Hämta koden? Här?

    ”Koscher” används nog inte på svenska mer än i undantagsfall. På tyska hör jag det däremot ibland och det är väl den vägen jag tagit in ordet i min svenska. Och älgkon tyckte nog inte heller att det vara ”helt katolskt” att blixtra mot hennes barn.

    Jag skrev på skoj en rad i Maltes blogg. Nej, mina älgflumbilder är nog inte den ”efterfrågade illustrationen” till en bok som väl för övrigt redan är utgiven…

    Hej Alex,
    ja, jag håller så hårt jag kan i kameran – det är så skakningarna uppkommer. Annars tack för mail, jag läser att du inte fryser vid din dator i parken och att det är kallare inomhus än utomhus i Parma…
    kramar Mamma

  5. Bodil,

    Jag gillar att bilderna är suddiga. Det ger ett intryck av stor spänning, som om du med darrande händer och stort mod riskerat liv och lem för att knäppa några foton.

    En släkting till mig blev jagad av en uppretad älgko en gång. Länge och långt! Vi skrattade alla gott åt historien efteråt, men jag antar att det var så lagom skojigt just medan det pågick.

  6. Ärligt talat, Marita, så var jag ganska rädd när jag tog de här bilderna. Det ser inte mycket ut på bilderna (motsatsen mot det man försöker uppnå), men både kon och de båda ganska stora kalvarna var väldigt nära och jag gick ju dessutom i riktning mot dem när jag skulle fotografera. Antagligen kan jag vara glad att jag inte vågade mig på att försöka med blixt – det ser ju inte riktigt bra och förtroendeingivande ut om det plötsligt börjar lysa från en.

  7. Ja, eller nej, inte koden. Den där länken till inlägget, eftersom jag länkade till dina älgar.
    Kan tänka mig det att man faktiskt blir ganska rädd. De är ju väldigt stora på riktigt.

  8. Hej Bodil!
    JAg ser tyvärr inga älgar! Nu en hundfråga- din trevliga hund verkar väluppfostrad. Idag var jag med om en obehaglig hundupplevelse, när jag var ute på landet. En svart hund av rottweilertyp kom springande mot mig vilt skällande. Ägarna som promenerade med den ropade fruktlöst på den, den tog inte misnta notis om det. Jag visste inte vad jag skulle göra, men gick upp på en sten och ställde mig blickstilla, hunden kom fram till mig, nosade men tog det sedan lugnt.Och lomade sedan därifrån, till sin husse och matte som uppenbarligen inte hade kontroll över hunden,
    Hur ska man bete sig i dylika fall?
    Att tala ”lugnande” med en främmande hund med aggressivt beteende verkade inte vara någon god idé bedömde jag med bankande hjärta.
    Tack och lov tröttnade hunden på mig och försvann.

  9. Hej Eva,

    jag har varit på Arendt-konferensen i Stockholm och sedan fastnat där en dag extra på grund av trafikkaoset som uppkom genom stormen, men nu är jag vid mitt köksbord igen med datorn uppslagen.

    Ja, Londi är väldigt trevlig och väluppfostrad är hon i den meningen att hon har varit väldigt lätt att ”uppfostra” och liksom till stor del uppfostrat sig själv – jag tror att många labradorer är just så. Jag är absolut ingen hundexpert och känner egentligen bara Londi och ett par hundar till på riktigt. Jag har hört att man inte ska titta en hund som verkar vilja anfalla en i ögonen och att man inte heller ska fly eller lyfta armarna i rädda gester, men jag vet inte hur mycket som är sant i detta. Kanske dyker det upp någon som vet mer (än ingenting) här…

    PS Det var förstås inte mycket till älgbilder det här. Hai ragione – mille volte.

Kommentera