Kategori: Bilder/bildkonst

Idag vill jag visa en Greifswaldanteckning som inte handlar om politik och förtryck. Den är från den 15.10 1981 och på sätt och vis kan man säga att ämnet är aktuellt:

Idag när jag kom hem till mitt fula Plattenbau-tillhåll på Makarenkostraße från förmiddagens politiska drabbningar på NEW (Nordeuropawissenschaften) tog jag mig, efter en snabb måltid på den där eviga risgrynsgröten med gula kaukasiska russin till, en lång eftermiddagspromenad i skogen mellan bostadsområdet och havet, förbi Kloster Eldena och ut mot Wiek. Innan jag vände tillbaka stod jag ett tag på bron över den lilla floden Rück och tittade ner i vattnet. Sedan tog jag den smala, överdrivet raka skogsvägen ”hemåt” igen, förbi Waldhaus. Jag såg den sista eftermiddagssolens låga ljus färga bokstammarna svagt röda och då plötsligt blev det alldeles klart för mig i vems landskap jag vandrade: I Caspar David Friedrichs.

Och nu sitter jag i mitt trista rum och tänker på mitt möte med Caspar David Friedrich i skogen. Tankarna hoppar och jag minns en solnedgång i Pyrenéerna år tillbaka som hade en ”onaturligt” tjock orange färg, som verkade så bekant. Ja, jag hade sett färgen på Salavador Dalís målningar. Och så ser jag i minnet en rödbrun katalansk åker framför mig och minns att jag sett den på en tavla av Joan Miró – exakt den färgen. Ingen uppfinner färger och ljus, ljus och färger finner man.

Jag hittar inte den tavla av Friedrich som jag främst tänkte på, men något av det där ljuset finns också i den här tallskogsbilden som heter Abend (fast inte riktigt ändå):

Och nu kan jag inte låta bli att också sätta in Wiesen bei Greifswald med den milda himmelsfärgen och det mjukblekgröna gräset och de karakteristiska tornsiluetterna: Nikolai, Marie, Jakobi.

Och egentligen hör en avbildning av klosterruinen i Eldena också hit. Vi ser de små munkgestalterna, verklighetens valv och drömmarnas höga valv:

Vad är det här? Skogsägg finns ju inte. Jag stannar till mellan granarna och tittar på den vita perfekta formen och den märkliga placeringen. Det är som om det här skalet gömde något. Jag låter ändå bli att lyfta på det.

Jag har förstått att en del av er inte har något emot att då och då få följa med Londi och mig på en runda i skogen. Så låt oss gå ut en sväng tillsammans djupt in i oktobern. Mycket känner ni – om ni är trogna besökare här – säkert igen. Det här är vägen från Lennart, som bor i skogskanten, till Hovmanstorpet, där en gång hans farföräldrar bodde. Strax bakom granen i vänstra bildhörnet befann sig en gång det lilla torpet Vrån och än kan man hitta lite tegelbitar under tuvorna där.

Nu har vi kommit förbi Hovmanstorpet och gått igenom skogen förbi det stället där jag för något år sedan fotograferade den där älgkon med de två kalvarna. Framför oss i solljuset ligger Brudarebacken där Norskens hus stod. Vi går förbi murresterna efter det som en gång var lagården.

Strax är vi nere i den lilla ”björkallén” som för över banvallen. För bara något år sedan for tågen ännu förbi här. Nu går de under jorden.

Det knakar till i buskarna och där står den, älgen. Jag glömmer kameran och bara tittar. Älgen tittar tillbaka, nyfiket, tror jag. Den har inga horn och den ser ganska slank och ungdomlig ut. Jag kan inte se om det är en han eller en hon. Vi fortsätter att titta på varandra och jag säger med låg röst något lugnande till Londi. Hon håller sig, försiktig som hon är, bakom mig. Inget händer bortsett från tittandet och jag bestämmer mig för att vända om – så där i en halvcirkel som jag har hört ska vara bra.

Vi smiter upp på åsen bakom Norskens källare och börjar trava hemåt. Ofta när jag går längs den karga åsarna här tänker jag på Tage Aurells små berättelser. Det är samma slags värld.

Och så är vi tillbaka bakom Hovmanstorpet igen och nu lämnar vi stigen och stiglösheten och går ner på den lilla vägen.

Igår sken solen under eftermiddagen och Londi och jag gav oss iväg till Vassbotten, första biten på cykel – och Londi småspringande – och sedan till fots genom hagarna. Fåren kastade långa blickar efter oss. Det är väl inte så ofta någon går förbi här, inte vid den här tiden på året i alla fall.

Lönnen lyste som en guldlampa bland de andra blekare träden.

Vi slank ner till vattnet på det där stället där strandäppelträden står. Jag plockade några äpplen och Londi luktade på marken bland de nerfallna.

Vi klättrade upp igen och fortsatte sedan en liten bit längs vår stig – det är nog inte många mer än vi som använder den – och strax var vi nere vid Norskens brygga. Det blåste lite, men solljuset glittrade i vattnet. Jag kastade en pinne från bryggan och Londi gav sig ut.

Skulle jag också försöka? Ja. Jag klev ut så snabbt jag kunde över den taggiga tegelbotten och så tryckte jag ner mig under vattnet. Det var brännande kallt. Sju simtag ut eller kanske elva – och så tillbaka och upp. Efteråt klöv jag ett strandäpple och vi satte tänderna i våra äppelhalvor för att värma upp oss lite grann. En blick över axeln och så hemåt igen.

Nu börjar det kanske bli dags att återvända in i skogen igen, eller vad säger ni? Det här är en mycket vacker tid, särskilt när molnen lättar och solen får spela fritt över träd och kärr. Londi och jag strövar omkring längs åsarna och över kärren, ser på rådjur och älgar och jag plockar de sista gula kantarellerna.