Så här års är det nästan alltid mörkt i skogen. Londi och jag tassar fram som vore vi en del av dunklet.
Fukten och vätan finns överallt och kärren växer på nytt. Gummistövlar är det enda som duger på fötterna – om man inte är hund. Snart finns det ingenting kvar att plocka. De här kantarellerna, lite lösa i köttet och halvt inkrupna i mossan, är nog de sista för året…
Om man står på en höjd och tittar ut över Vänern, är det som att blicka över ett hav. Men om man i stället tar sig till sjön över strandängar och genom vassruggar är allting väldigt insjöaktigt och nära och smått. Strax norr om Sikhall kan det se ut så här en eftermiddag i slutet av oktober eller början av november:
Och när solen hasat ner en aning och börjar luta sig mot kvällen, ser man kanske detta framför sig, om man spanar ut över vattnet:
Några ögonblick senare är sjövärlden ännu mindre och liksom närmare iakttagaren:
Nyss steg jag upp till en sådan där klassiskt vacker och klar höstmorgon. Den lockar mig att sätta in en guldlövsbild eller kanske ännu hellre två här och låta en tidlöst vacker höstdikt tala mellan bilderna:
Herbstbild
Dies ist ein Herbsttag, wie ich keinen sah!
Die Luft ist still, als atmete man kaum,
Und dennoch fallen raschelnd, fern und nah,
Die schönsten Früchte ab von jedem Baum.
O stört sie nicht, die Feier der Natur!
Dies ist die Lese, die sie selber hält,
Denn heute löst sich von den Zweigen nur,
Was von dem milden Strahl der Sonne fällt.
Friedrich Hebbel (1813-1863)
Jag vet inte hur det är eller har varit hos er, men här vid Vänerns sydstrand har rönnarna uppträtt mycket märkligt denna höst. Aldrig har jag sett rönnbären vara så många, så tjocka och tunga, så blödande röda. Löven föll ovanligt tidigt i år och lämnade plats åt glödröda jätteklasar som böjde grenar och smalare stammar. En blossande och nästan hotfull prakt sänkte sig ner över vandraren.
Nu har de blodröda bären börjat falla till marken, men här och var håller rönngrenarna ännu fast i sin frukt – så här rika kommer rönnarna kanske aldrig mer att få vara –
fast många av bären ligger redan som glänsande pärlklungor nere i mossan eller hos löven:
Londi och jag i skogen igen. Det är något alldeles särskilt att få titta in i de vilda djurens värld. Jag ser tre älgar, en ko och två halvvuxna kalvar – Londi nosar på marken. De är ganska nära oss. Kon och jag ser på varandra. Hon vet nog att jag inte är någon jägare och själv är jag glad att jag bara är en vanlig vandrare. Jag ser att hon vakar över kalvarna. Efter några bilder viker jag av bortåt och Londi tassar efter.
PS Med ett klick går det att titta lite närmare…