Nyss steg jag upp till en sådan där klassiskt vacker och klar höstmorgon. Den lockar mig att sätta in en guldlövsbild eller kanske ännu hellre två här och låta en tidlöst vacker höstdikt tala mellan bilderna:
Herbstbild
Dies ist ein Herbsttag, wie ich keinen sah!
Die Luft ist still, als atmete man kaum,
Und dennoch fallen raschelnd, fern und nah,
Die schönsten Früchte ab von jedem Baum.
O stört sie nicht, die Feier der Natur!
Dies ist die Lese, die sie selber hält,
Denn heute löst sich von den Zweigen nur,
Was von dem milden Strahl der Sonne fällt.
Friedrich Hebbel (1813-1863)
Nedanstående dikt av Bo Bergman har av någon outgrundlig anledning fastnat i mitt minne. Den ger en helt annan bild av hösten än vad Friedrich Hebbels dikt gör. Bergman tycks ha älskat hösten med ett slags hatkärlek, för att den är kravlös och suddar ut alla pinsamma detaljer. Dikten representerar kanske också en lite dekadent urban stadsromantik.
Bo Bergman har skrivit en motsvarande ”hatdikt” till våren, som jag kanske låter dig och läsekretsen njuta av om ett halvår. (Jag skriver en påminnelse i min icke-elektroniska almanacka.)
Stadsbarn
Jag älskar dimman som släpar våt
över kajer och torg i natten
och lyktornas ögon, röda av gråt,
och lukten från gatan och visslans låt
från en spöklikt skymtande båt
ute på Mälarns vatten.
Jag älskar novemberdagens grå
förtvivlan och grändens fasa,
fabrikernas hjärtan som bulta och slå
och droskan som rullar och löven som gå
i dans kring en bänk i en vrå
med en ensam människotrasa.
P.S. Jag tycker om Hebbels dikt. Jag föredrar nog hans optimistiska syn på hösten, en årstid som verkligen kan vara förunderligt vacker. Men också vemodig. Det gäller kanske att vara tillräckligt ung och frisk för att våga se fram mot nästa vår. Detta blir tyvärr mera chansartat med åren, och hösten blir i samma mån mera drabbande. D.S.
Aj då! Jag missade radbrytningarna. Här skall brytningarna vara:
Jag älskar dimman som släpar våt
över kajer och torg i natten
och lyktornas ögon, röda av gråt,
och lukten från gatan och visslans låt
från en spöklikt skymtande båt
ute på Mälarns vatten.
Jag älskar novemberdagens grå
förtvivlan och grändens fasa,
fabrikernas hjärtan som bulta och slå
och droskan som rullar och löven som gå
i dans kring en bänk i en vrå
med en ensam människotrasa.
Kanske handlar det också i någon mån om skillnaden mellan oktober och november. Jag firade här oktobers utgång med en lycklig och guldljus dikt (där allt eventuellt vemod skyms av den sköna mognaden). Din dikt, Bergmans dikt är vävd av novemberns gråa.
Är inte ”människotrasa” en sån ädelsten till 30-talsord? Det är Ferlin, det är nafta, det är såpa, det är supa. Briljant.
Gunnar: Ja, ”människotrasa” låter verkligen ferlinskt. Jag har sökt, men inte hittat detta ord i någon dikt av Ferlin.
Bo Bergman var tidigt ute med sin människotrasa. Dikten Stadsbarn ingår i Marionetterna (hans första diktsamling) som kom ut 1903. Bergman gav ut dikter under perioden 1903-1967, en anmärkningsvärd prestation. Sju decennier fick se hans dikter födas. Ett rekord?
En höstdikt jag gärna läser så här års är Vilhelm Ekelunds ”Oktoberkväll” som ingår i i sviten ”Stilla dagar” i diktsamlingen Syner från 1901.
Oktoberkväll. Mot skylös bakgrund
stå bokarne i bronsröd skrud.
I vindlös stillhet tiger allt,
blott stundom fjärran bortåt åsen
av knäckta kvistar går ett ljud
så sprött, så klangrent klart och kallt
som isens knäpp en vintermorgon.
Jag vandrar upp i solnedgången
mot åsens branta gråstenskam.
Av blekrött ljus en flod slår in
på barrbeströdda våta stigar
och smyger tyst från stam till stam
i skygga slingor utmed kvist och pinn
bland snårens brända senhöstgrönska.
Och allt är höstklar ro och tystnad
med luft som andas kall och ren
och doft som strömmar dävet frän.
I genomskinlig klarhet lyser
var färgtons fall kring kvist och gren,
var dagers spel bland hagens trän,
var slingas lek i lövets dallring.
Och denna djupa senhöstklarhet,
som lyser bakom lövets frans
och sveper lent kring hedens stup
sitt genomskinligt bleka skimmer,
står för min själ med sällsam glans
likt ett omätligt ögas djup
av dröm och skådan fyllt till brädden.
Sedan kan vi ju läsa Rilkes Herbsttag:
Herr: es ist Zeit. Der Sommer war sehr groß.
Leg deinen Schatten auf die Sonnenuhren,
und auf den Fluren laß die Winde los.
Befiehl den letzten Früchten voll zu sein;
gieb ihnen noch zwei südlichere Tage,
dränge sie zur Vollendung hin und jage
die letzte Süße in den schweren Wein.
Wer jetzt kein Haus hat, baut sich keines mehr.
Wer jetzt allein ist, wird es lange bleiben,
wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben
und wird in den Alleen hin und her
unruhig wandern, wenn die Blätter treiben.
PS Min tekniker säger att det nu ska det fungera med radbrytningen även för er som inte sitter på insidan av den här bloggen. Ni kan väl testa.
Ursäkta lite löst tänkande, så här en söndagkväll, men Ekelunddikten som Agneta citerade ovan är ett perfekt exempel på ett långvarigt intryck jag har haft av denne diktare: att Ekelund är en akademisk diktare av första rang.
Det är en väldigt vacker dikt. Bildspelet är karaktäristiskt sparsamt, och spot-on. Den är dessutom byggd väldigt vackert. Alla ljudvärden sitter där dom ska, vartenda fonem är rätt.
Och så är det nåt som fattas.
För mig är Vilhelm Ekelund diktaren vi ser sittande bakom ett skrivbord, och allt vi kan se är kroppen från midjan uppåt, klädd i slips och kavaj. Om han sen har byxor på sig därunder, eller sitter i bara kalsingarna, eller ännu värre, kommer vi nog aldrig att få veta. Men jag har mina aningar.
Jag kan inte motstå Bodils erbjudande om att testa radbrytning. Jag hittade dikten ”Höstens dagar” av Edith Södergran. Jag citerar bara de fyra sista raderna:
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla…
Nej, nej, nej …
Bodil, hur gör man?
Nej, inte det heller …
Gunnar, vad saknar du i den citerade dikten skriven av en tjugoåring?
Det finns en hel del av Ekelunds såväl poesi som prosa (essäer) jag uppskattar och jag har aldrig vid läsning upplevt att mannnen bakom verket ställt sig i vägen för min läsupplevelse. Därmed inte sagt att allt han skrivit tilltalar mig.
Kanske kan dessa citat ur ett brev Ekelund skrev till en vän, då han hade flyttat till en villa i Saltsjöbaden 1939, ge dig en något annan bild än den akademiske utan underkropp.
»Vi har flyttat till en ny villa med utmärkt lätt tillgänglighet till skog och berg, och jag har plockat 20 (tjugo) liter blåbär! Ekorrar och fåglar komma in i vårt kök utan minsta fruktan och hämta sig vad som faller dem i smaken. Jag hade aldrig tänkt mig att en ekorre kunde praktisera ut ett stort franskbröd, men så hade verkligen skett, och det mitt för näsan på mig.«
»Nu hoppas jag på en tidig och frisk vinter, så att jag kan komma ut på fjärdarna med min sparkstötting, ty det är verkligen det bästa jag haft här uppe i Svithiod.«
Jag tänkte på något annat – en detalj – i Ekelunds dikt. De här orden ”skylös” och ”vindlös” fick mig att tänka på ”vänlös” i Då voro bokarna ljusa. Ekelund verkar tycka om det där efterledet ”-lös”…
Lars,
jag beklagar, men jag ber att få låta dina radbrytningsförsök stå kvar, så att Marcus kan titta på saken och förhoppningsvis lösa problemet.
Agneta, vad jag tycker saknas är vad jag ville sammanfatta med ordet ”akademisk”. Formellt korrekt, kyligt, kanske t.o.m. en smula beröringsskräck: den diktare som skriver de tre sista raderna i dikten (från ”…står för min själ”) är någon som iakttar sig själv iakttagande hösten, och som är väldigt mån om att han ska inta rätt poetisk hållning: ”omätligt ögas djup” är t.o.m. vid 1901 så nära en klyscha man kan komma utan att ramla i. Jag visste inte att han bara var tjugo när han skrev den, men jag tycker det förklarar en hel del.
Hm,för att som omväxling skriva något vettigt, eller i varje fall ”skarp text” (icke testtext), så vill jag meddela att jag just har lyssnat på och sett andra akten av ”Tristan och Isolde”. För andra gången på kort tid. Tv-kanalen Axess har sänt operan ett antal gånger den senaste tiden. Tredje akten pågår fortfarande. Om ni läser detta när kommentaren är purfärsk, och om ni är lycliga nog att kunna se Axess, så hinner ni fortfarande avnjuta Isoldes kärleksdöd med Nina Stemme.
Den andra akten, som jag omnämnde, är en av den romantiska musiklitteraturens höjdpunkter. Just nu, lite omtumlad, tycker jag att den är operakonstens höjdpunkt, alla kategorier. Mozart inräknad.
På en nivå ett psykologiskt djuplodande triangeldrama mellan Tristan, Isolde och kung Marke. På en annan, sublimare nivå, ett triangeldrama mellan livet, döden och kärleken. Endst döden kan göra kärleken fulländad.
Febrigt, romantiskt, … men alldeles fantastiskt.
All ointressant vardagsrealism kan slänga sig i väggen!
Detta som ett inlägg på temat ”Tysk vår i Sverige”.
Bodil, vid en snabbskumning ser jag att efterledet -lös förekommer rätt allmänt i dikter från den tiden. Kanske är skåningarna Ekelund och Hansson aningen mer hialösa i sitt bruk därav än Bo Bergman eller Heidenstam. Efterleden förekommer också rätt flitigt i psalmböcker, så jag tror att det var (är?) språkligt allmängods mer eller mindre.
Lars, du som haft så mycket problem med radbrytningarna, sitter du på PC, Mac eller något *nix-system.
De behandlar radbrytningar lite olika, det är därför jag frågar.
Du får gärna testa igen, jag har uppdaterat matchningssträngen i markdown för att försöka få till det hela.
Till Marcus:
Nej, det gick ju inte alls att bryta rader.
Och en annan sak: Jag hade numrerat mina punkter med 1 – 6.
Men alla punkterna har fått nr 1.
Enda möjligheten hittills är att använda dubbla RETUR, men då får man dras med oönskade tomma extrarader. Tillsvidare skall jag försöka komma ihåg att använda SLASH i stället för RETUR när jag skriver kommentarer på vers, men jag hoppas att du kan lösa problemet, som jag inte har träffat på någon annan stans. Det normala tycks vara att man bara gör en RETUR vid radens slut. Ge inte upp Marcus, jag väntar … 🙂
Jag har till och med lyckats lära mig att göra länkar (som fungerar) med hjälp av html-kod. Då vore det väl själva fanken om det inte skulle gå att få till några radbyten …
Till Marcus: är det ”hake p hake” i början av varje vers och ”hake slash hake” i slutet av varje vers samt ”hake break slash hake” efter varje rad som gäller? Så ser sourcekoden ut i vart fall. Men vad händer om jag skriver in denna kod i kommentarsrutan? Vill (vågar) inte testa. Äsch, varför inte:
Att hos Bodil bryta rader
gör ju ingen mänska glader
Till Lars och Bengt O:
Markdown ersätter html i väldigt hög grad. Det är ett system menat att efterlikna det sätt man formaterade rena textmail innan mailklienterna gjorde fet och kursiv text, bilder och liknande möjligt.
Innan jag var och pillade i markdownkoden krävdes det två mellanslag och en radbrytning för att skapa en enkel radbrytning i resultatet, två radbrytningar blev en styckebrytning.
Markdown använder något som kallas ”regular expressions” för att hitta var man gjort det ena eller det andra och ersätta med html-kod. Så den ändring jag gjorde var att plocka bort kravet på två mellanslag och matchade enligt mönstret:
– allt utom radbrytning
– enkel radbrytning
– allt utom radbrytning
När inte det funkat så har jag lagt till alternativ för att matcha cr, lf, cr+lf och lf+cr, vilket borde motsvara radbrytning i vilket system som helst och vilken webbläsare som helst. Jag noterar nu att kombinationen Vista/Internet Explorer tycks ställa till det.
Jag måste kolla varför MSIE ställer till det (som vanligt)…
Uppdatering: Det var inte alls MSIE som bråkade, det var om man var inloggad eller inte, vilket är mycket märkligt. Jag återkommer så fort jag kunnat göra en vettig felsökning av orsaken till detta.
PS angående punktnumreringen, så är det så enkelt att mönstret siffra+punkt alltid triggar en nummerlista, som alltid börjar med ett oavsett hur man själv numrerat, bryter du listan med en vanlig paragraf börjar numreringen om, precis som i html. DS
Marcus, jag har tittat i din kommentars källtext, och ser att jag har provat samma skrivsätt som fungerar i ditt fall, dvs att bryta raden med vänstervinkel-”br”-mellanslag-snedstreck-högervinkel. Men det fungerar inte i mitt fall. Nu vet jag åtminsyone hur det är tänkt att man skall skriva. Men det fungerar alltså inte i mitt fall, beroende på kombinationen Windows Vista + Internet Explorer 8. Ett stigmatiserande systemval, som gör mig evigt förtappad. En usling i Inferno. 🙂
Hur vore det att återinföra kravet på två mellanslag?
Att man bara skriver mellanslag-mellanslag-vagnretur när man vill byta rad? Det är ju enklare än att behöva trixa med vinkelhakar och snedstreck.
Skämt åsido, så hittar du säkert en bra lösning, Marcus.
Jag avvaktar med upphöjt lugn.
Nja, idén är att det skall räcka med att göra en radbrytning som sen omvandlas automatiskt till rätt kod.
Problemet är att det bara sker för mig och Bodil som är inloggade, inte för er som inte är det. Jag håller på att försöka klura ut vad i hela h-lsike det kan bero på, för det är ett mycket oväntat beteende från pluginet som styr det hela.
Bengt O.:s förtjänstfullt utmejslade (men dess värre obrutna) poem, får mig att tänka på folkskolläraren som ville lära sina elever skillnaden mellan prosa och poesi:
”Om jag säger att jag stiger upp klockan sju, tvättar mig vid kommoden och förtär en kopp kaffe med bullar, då är det prosa, men om jag säger:
Klockan sju går jag opp,
tvager min kropp
och dricker kaffe med dopp,
då är det poesi.”
OK nu har jag tillfälligt stängt av markdown för kommentarerna. Det innebär att vanlig HTML gäller.
Jag är i kontakt med Michael Fortin, som skrev markdown-pluginet för WordPress, för att se om han har någon idé om varför de som inte är inloggade får annat resultat än de som är inloggade.
Finns ett önskemål om att få tillbaka markdown, vilket ändå har vissa fördelar, skall jag försöka ordna det — men först vill jag reda ut varför det beter sig så underligt.
Marcus, tack för dina insatser. Jag tänker våga mig på ett test med html-kod. Jag skriver alltså vänstervinkel-”br”-högervinkel när jag vill bryta raden.
Rad 1
Rad 2
Rad 3
Jag provar p-taggar runt stycket också:
Rad 1
Rad 2
Rad 3
Rad 1
Rad 2
Rad 3
Slutligen några textmarkörer:
fetstil, kursiverad, understruken
Bingo!
Jag vill understryka att allt gick bra, utom understrykning. Men det klarar vi oss säkert bra utan.
Tack Marcus!
Här är en länk till en fin reflektion om hösten som tar avstamp i en dikt av Karlfeldt:
http://nilrik.motpol.nu/?p=473
Tack! Vems är bilden?
Bilden som har namnet ”Chill october” målades av britten John Everett Millais 1870.
Tack Agneta,
tur att det finns någon som vet (nästan) allt. Mycket vacker bild för övrigt.