Så här års är det nästan alltid mörkt i skogen. Londi och jag tassar fram som vore vi en del av dunklet.
Fukten och vätan finns överallt och kärren växer på nytt. Gummistövlar är det enda som duger på fötterna – om man inte är hund. Snart finns det ingenting kvar att plocka. De här kantarellerna, lite lösa i köttet och halvt inkrupna i mossan, är nog de sista för året…
Tack för Freya Klier-texterna! Intressant och tänkvärd läsning. Och faktiskt de enda ”jubileums”-artiklar jag läst…
Tack själv, Lennart, för ditt intresse. Jag kämpar ju sedan några år för att föra ut Freya Kliers tankar till en svensk läsekrets.
Ett av problemen är att hennes website inte verkar funka med Firefox. Eller är det bara jag som fått skit i förgasarn?
Lustigt vad skogens novembermörker får rymma här. – Jag besöker Freya Kliers hemsida genom Safari och det fungerar bra.