Om man står på en höjd och tittar ut över Vänern, är det som att blicka över ett hav. Men om man i stället tar sig till sjön över strandängar och genom vassruggar är allting väldigt insjöaktigt och nära och smått. Strax norr om Sikhall kan det se ut så här en eftermiddag i slutet av oktober eller början av november:
Och när solen hasat ner en aning och börjar luta sig mot kvällen, ser man kanske detta framför sig, om man spanar ut över vattnet:
Några ögonblick senare är sjövärlden ännu mindre och liksom närmare iakttagaren:
